I Will Always Love You (roooolspeeel)

"Sådär." sa hon med sin vanliga röst. Men den förändrades när hon hörde vad Damon sa. Hon försökte ställa sig upp, men hon ramlade bara ihop igen. "Aj... Var är vi då?" frågade hon Damon, eftersom hon tydligen inte kunde gå.

Damon undvek att titta på Kiara då han började berätta.
"Vi befinner oss vid ungefär år trettio", började han, "har ni någon gång hört en berättelse som handlar om Juda Ben Hur? I alla fall så var han en jude, men mycket rättigheter i staden där borta, Ben Hur blev senare förrådd av sin bästa vän och skickades iväg på ett....slavskepp."
Han satte sig ner på en sten medan han betraktade skeppen där slavarna blev tvingade in i. Där de skulle ro i resten av sina liv, eller åtminstone de flesta.
"Judas mor och dotter trodde han att blivit strypts till döds medan han rodde i ungefär tre år. Sedan sjönk skeppet som han rott på och han lyckades fly, endast för att han fått hjälp av en Galler. Hur som helst, så blev han en personlig slav till gallern i några månader, tills gallern dog och Juda fick ärva det romerska namnet och dess rättigheter, allteftersom Juda ville göra allting för att få hämnd på sin före detta kompis."

Kiara nickade.
"Men, vänta. Hur vet du det här?" Kiaras blick fästes på Damon.

"Mugglarfilmer och böcker", svarade James, det var sant, men han hade förstås skjutit undan den delen om att han läst om det efter sommaren händelse. Han ville berätta för henne, för dem alla, men han visste att de skulle se på honom på ett annat sätt då, en ynkling.

Kiara förstod att Damon döljde någonting för dem, men förstod också att det inte var tid för att fråga det nu.

"Kan du gå?"frågade Damon och gick fram till Kiara.

"Jag vet inte, tveksamt." sa Kiara medan hon försökte ställa sig upp, men ramlade genast på Damon. "förlåt." sa hon direkt.

"Det gör inget", suckade Damon och försökte stöda Kiara för att hon skulle kunna försöka ställa sig upp.

"Tack." sa Kiara när hon la ena armen runt Damons axlar och stödde sig på honom. "Men, varför är vi här?"

"Jag vet nog varför", mumlade han och suckade medan han började stöda Kiara ner för klipphyllan mot skeppen som de lastade slavarna på.
"Vi gömmer oss här", sade han och lade ner Kiara bakom en stor sten nära båtarna för att ingen skulle upptäcka dem. Han grimaserade då han såg på slavarnas armar, de hade exakt samma märken på sina handleder som han hade.