privat mellan Nepflite och Rei Hino

Jane såg på henne och nickade och sa.
- Jag minns den delen så....eftersom de flesta vampyrer minns just det.
Jag minns att det var i Italien och att det herjade en mycket svår smitta vid den tidpunkten och låg sjuk i den smittan.
En natt så kom en varelse in i mitt rum och så att denne hade ett botemedel mot sjukdomen och att jag kunde få den första dosen.
Jag ville leva så jag gick med på det....och sedan en fruktansvärt smärta och sedan blev allt svart.

"Oj men är du glad att du är en vampyr nu" frågade han och tyckte synd om henne.

Jane såg på honom och ryckte på axlarna och sa.
- Alltså visst...man får på något sätt en frihet man inte trodde att man saknade.
Hörseln, synen och luktsinnet blir kraftigt förbättrade och man blir övernaturlig snabb.
Men vi har ingen själ och hjärtat slår inte och du vet ju redan vad vi äter.
Så det finns en del fördelar men även nackdelar.

Han nickade och försökte dörstå så bra han kunde.

Hon nickade och kollade runt och det verkade inte vara några alls i närheten och hon lyssna efter andra ljud.

"Så du kommer leva föraltid då" frågade han.

Jane nickade och sa.
- Ja....jag är ju rätt så gammal redan nu så.
Vi förändras ju inte heller utseendemässigt vad jag vet.
Eller vad jag hört är nog mer rätt ord.

Han försökte klättra upp till henne.
"Men tycker du blod är gott?" Frågade han

Jane såg på honom och sa.
- Det är det bästa en vampyr vet....
Om vi inte gör det så blir vi så svaga att vi hamnar i någon slags koma.
Vi lever men är ändå inte vakna.
Men blodet måste också vara starkt så djuren blod är inte tillräckligt starkt.

"OH okej" sa han och fortsatte försöka klättra upp till henne