Mugglisgames [thg sv]

JÄTTEBRA!!!

BÄÄÄÄST!

Wooooow ♥

Det bästa jag läst

Super!

jättebra!!!

Den här ff:en är så sjukt bra!!!

Du skriver så noggrant och så sjukt bra att det är helt sjukt!!!!

(Längtar sjukt mycket tills jag är med...hehe skrev sjukt ganska många gånger)

och du (och förstås alla andra också) är en sjukt bra läsare som är så sjukt snäll och fantasktisk som gör mig så sjukt glad och gör det värt varenda sekund jag lägger ner på att skriva allting! ♥♥
Tack till månen och tillbaka till alla som läser! Ni är underbara!

♥♥♥

Del 6
Invigningsceremonin - featuring Aurya och Lollo16
----------------
Eftersom distrikt tre har ett så lågt nummer och ligger nära huvudstaden så står Eni och Rachels vagn långt fram i paraden. Den kommer vara bland de första som kommer ut ur byggnaden och kommer synas tidigt. Beroende på hur man ser det är det både en positiv och en negativ sak. Båda flickorna är blyga och nervösa inför den stora folkmassan som väntar och om de är bland de första ut kommer de inte kunna se hur de andra uppför sig och lära sig av dem. Rachel är orolig att hon kommer bli helt förlamad så snart kamerorna riktas mot dem. Att hon bara kommer stå där, stel som en pinne och skämma ut sig. Den positiva aspekten är förstås att det är lättare att komma ihåg dem man ser tidigt. I mitten blir man bara en del av paraden, i början är varje ny deltagare som dyker upp en spännande överraskning.
“Håll huvudet högt, men kom ihåg att ni är ett mysterium!” Deras stylister ser stolt på dem, eller de verkar i alla fall stolta över sina kreationer. Båda har på sig en mantel av ett styvt, tungt tyg. Den hänger över axlarna på dem och över huvudet har stylisterna just dragit upp en huva av samma tyg. Spelarna runt omkring dem ger dem hånande blickar. Antagligen ser de klumpiga och fula ut. Eni försöker ge dem arga blickar men det är svårt när hennes eget självförtroende svajar. Om inte annat kommer de kunna gömma sig bakom sina stora mantlar om allt blir ett fiasko.
En högtalare sprakar till och en kvinnlig röst ekar genom det stora utrymmet där alla väntar på att det ska börja.
“Alla deltagare ska upp på sina vagnar.” Rösten är lugnt men bestämd och i bakre delen av rummet börjar de högre distrikten skynda upp på sina vagnar. “Invigningen börjar om två minuter.” Högtalaren stängs av och tystnaden lägger sig.
“Kom ihåg att vi ska trycka på knappen innan vi kommer ut!” Rachel viskar i Enis öra för att inte dra till sig allt för mycket uppmärksamhet. Eni nickar och ser på sin distrikts kamrat, hennes ögon lyser under den fula huvan. Stylisterna vägrade berätta vad som skulle hända när de tryckte på den lilla knappen innanför fållen på kappan men hon hoppas att det är något mirakulöst. Bara ett mirakel skulle kunna rädda den här patetiska utstyrseln.

“Nu!” Distrikt två har rullat ut genom portarna och de börjar fumla efter den runda knappen på sina klädnader. Precis innan deras hästar börjar röra sig framåt hittar de dem och möter varandras blickar. “Ett, två, tre” så trycker de.
Det hörs ett surr och ett knäpp, sen ser Eni hur Rachels kappa börjar lysa. Till en början svagt, sedan starkare och starkare. När hon ser Rachels förundrade ansikte förstår hon att hennes egen kappa måste lysa lika starkt. Ett mönster börjar formas runt deras axlar. På så nära håll är det svårt att se vad det ska föreställa men vagnen sätts i rörelse så de båda vänder sig om för att titta framåt istället för på varandra.
Publikens reaktion är omedelbar. Så snart de går att skymta dem hörs ett vrål och varenda kamera zoomar in på deras vagn. På alla storbildsskärmar och TV-apparater i hela landet kan varje invånare se de två flickorna. Röda och vita rosor regnar ner över dem, alla andra deltagarna är som bortglömda. Så får Rachel syn på en av skärmarna. Hon ser sig själv och hon förstår varför de får all uppmärksamhet. Deras stylister har verkligen gjort ett helt underbart jobb, alla tvivel om det är som bortblåsta.

Deras fula, klumpiga mantlar är helt förändrade. Det som till en början bara varit ett ljussken har nu bildat ett mönster, ett böljande, gripande mönster. Det är nästan hypnotiserande. Röda och blå färger rör sig om varandra, snurrar, går ihop och delar sig. Under tiden som Rachel hinner se på skärmen innan de har passerat den ändras mönstret. Gult och orange blandas, det påminner Rachel om solnedgångarna över bergen som hon brukade se på tillsammans med sin mamma där hemma i distrikt tre. Det känns som hundra år sen nu.
Samtidigt har Eni gjort samma upptäck på en annan storbildsskärm. Solen går upp längst med deras ryggar och över huvudet på dem. Det är en helt fantastisk ljusshow. Mitt i alla färger och former kan man se deras ansikten, de är skuggade men lyses upp av den andras mantel när mönstret rör sig, ena sekunden syns det tydligt sedan har skuggorna lagt sig igen. Att kalla dem ett mysterium var ett väldigt bra sätt att beskriva det.

Längst hela den långa paradgatan åker de och det öronbedövande jublet och blomsterregnet upphör inte för en sekund. Även om några av de andra deltagarna visas lite då och då så är det ingen tvekan om att det är Eni och Rachel som är favoriterna. När de tillslut är framme utanför President Snows palats och har ställt upp sig på en lång rad nedanför den praktfulla balkongen kan de se de svartsjuka blickarna från spelarna på vagnarna runt omkring dem. Argast av alla verkar en av flickorna från nian vara. Hennes blickar är fyllda med så mycket hat att både Rachel och Eni blir oroliga, de vill inte skaffa fiender så här tidigt i tävlingen. När publiken, som ihärdigt hållit igång sitt jubel, plötsligt tystnar vänder alla blicken uppåt. Ett praktfull podium prytt med den gyllene stadssymbolen har dragits fram på balkongen och nu kan de se figuren av den så älskade och så hatade President Snow kliva fram från bakgrunden.
“Välkomna! Deltagare, vi välkomnar er. Vi vill tacka er för er uppoffring. Er närvaro hedrar oss alla. De kommande dagarna önskar jag er en njutsam tid här i våran huvudstad. Sedan önskar vi er alla lycka till inne på arenan. Må oddsen alltid vara er gynnsamma!” Ekot av hans ord hinner inte ens dör ut innan applåderna börjar. En dundrande applåd som, om de varit inomhus, skulle fått taket att lyfta. Hursomhelst är Snow inte klar än. Han höjer handen, signalen för att tystnaden ska lägga sig, och lydigt slutar publiken att klappa.
“Jag förklara härmed det 65:e Mugglisspelet som invigt!” En ny applåd som inte ens går att jämföra med den förra tar vid den här gången förstärkt av både jubel och stampande fötter. Det var de orden dessa människor väntat på ända sedan förra årets segrare korats. Om en person som inte hade någon aning om vad som försegick skulle komma in på paradgatan i den stunden skulle de springa i panik och ta skydd i tron om att en orkan svept in över staden.
Som på signal börjar alla hästarna röra sig framåt igen. Trots att de inte verkar ha någon som styr dem vet de exakt vart de ska ta vägen. Med säkra taktfasta steg drar de sina vagnar ett varv runt gården innan de travar ut genom portarna. Precis innan distrikt tre ska försvinna ur synhåll så blixtrar det till om mantlarna. Det är som om de kastar ut sig en sista kraftansträngning och ljuset lyser upp alla de närliggande vagnarna innan de tillslut slocknar och mantlarna återgår till det trista utseendet de haft från början. Innanför portarna väntar deras stylister och handledare. De ser så nöjda ut och ler så att de ser ut som om deras ansikten ska spricka mitt itu. Eni vänder sig om och möter Rachels blick. De vet inte om det men de tänker precis samma sak. Vilken succé!
------------
Jag känner att jag har flow nu så nu blir det tätt mellan kapitlen
Tack för att ni orkar läsa! Jag har inte lagt upp något jag skrivit tidigare så att ni är så snälla gör mig så glad och det betyder otroligt mycket!
Vilka tror ni nästa kapitel kommer handla om?