Att tvingas välja (1:a generationen)

Omfg detta var kapitlet jag väntat på såååååååå freaaaaking bra


De älskar varraaannn det är såå vackert. .... never stop

how could you johhana??
Ärligt, kände mig som att det var JAG som var gjorde slut med Remus, så bra skrivet.
AAAAAH ;O
DÖR DÖR DÖR DÖR. Neeeej Remus är sårad!! ÅH CLAVERY♥♥♥♥

försöker just nu få in allt in huvudet, gaaaah fangirling…;3 ♥

Ny läsare!

Åh så himla jättemegasuperbra!
Dom måste bli sams igen, snällaa

.
.
.
...

i fuckin hate you clavery




stackars remus och james och lily för att hon inte förstod, stackars stackars remus jag gråter jag gråter jag gråter why johhana
why

Vi är hungriga på kapitler, o så store johhana!♥

Kapitel 36
Det är över. Min tid på Hogwarts är slut. Jag kommer inte återvända hit den första september. Jag vaknade upp i en sovsal som är full av fnitter. Jag tog på mig min klädnad och satte upp håret i en tofs utan att yttre ett ord. Precis som jag gjort varje dag de senaste veckorna. Det går inte. För allt jag vill säga blir bara elakt. Trots att det bara är Lily som jag är arg på så kan jag inte låta bli att fräsa till när Kirsten eller någon av Allie och Joan säger någonting till mig. Så de har slutat prata med mig. Och jag har slutat prata med dem. Jag satte mig ner på min säng. Strök över det röda överkastet. Det där rummet var mitt hem i sju år. Det där rummet har varit fyllt av så mycket lycka. Precis som resten av slottet. Men nu, nu vill jag bara härifrån så fort som möjligt. Alla pratar om mig. Om mig och Avery. Om mig och Remus. Alla vet att jag var otrogen. Porträtten på Hogwarts är inte kända för att hålla tyst om skvallret de hör. I sällskapsrummet krockade jag nästan med killarna. Sirius öppnade munnen och jag kunde se att han ville säga mig någonting men jag går bara förbi. James tittar inte ens åt mitt hål och Remus..,ja Remus. Han är sårad. Förkrossad. Om James ignorerar mig, då vet jag inte riktigt vad Remus gör. För honom är jag luft. Vilket inte gör mig någonting eftersom jag inte känner någonting snällt för honom. Vi har precis lämnat båtarna. Samma båtar som tog oss till Hogwarts för första gången den där kvällen för så många år sedan, samma båtar tog oss därifrån. Och nu väntar vi på tåget. Jag står helt ensam i en grupp av människor. Var tredje sekund tittar jag mig över axeln för att leta efter Avery. Jag klarar nästan inte av att stå här helt ensam med allas blickar och viskningar riktande mot mig. En hand på min axel får mig att le brett och jag vänder mig glatt om. Men när jag ser att det är Lily som står där och inte Avery slutar jag att le.
- Vi kan inte lämna det såhär, säger hon.
Jag svarar inte.
- Claire, snälla. Jag vet att du är sårad men jag lovade Remus att inte säga något. Däremot visste jag ingenting om James och de andra, säger Lily.
Jag svarar henne fortfarande inte. Jag ser hur tåget kommer ifrån ena hållet och jag hör hur någon ropar mitt namn ifrån det andra hållet. Jag tittar mig över axeln och får se Avery stå på andra sidan av perrongen. Jag vänder mig mot Lily igen. Hon tittar på mig med sorgsna ögon och en bedrövad min. Över hennes axel kan jag se hur tåget kommer allt närmare.
- Hej då Lily, säger jag och går bort mot Avery.
Han håller ut sina armar mot mig och jag borrar in mitt ansikte i hans bröstkorg.
- Hej, säger jag.
Jag tittar upp och han böjer ner sitt huvud och ger mig en kyss. Tåget kör in vid perrongen och Avery tar min hand.
- Killarna står i mitten och tar en kupé, säger han.
Jag rycker till.
- Killarna? Jag trodde att vi skulle sitta själva, säger jag.
Avery skrockar och kysser min tinning.
- Claire, vi har varit tillsammans i två veckor. Ännu längre om man räknar förra terminen, vilket vi egentligen kanske inte ska göra men vi har varit tillsammans ett bra tag i alla fall. Jag tror att det är tid för dig att träffa min vänner, säger han.
Jag sväljer nervöst. Att det där är samma vänner som attackerade mig i biblioteket spelar tydligen ingen roll. Att det är samma vänner som jag har hört så mycket dåligt om spelar tydligen inte heller någon roll. Jag drar snabbt handen över min hals. Det gör inte ont längre, så jag borde inte veta vart jag ska röra men mina fingrar går automatiskt till den plats där Evan tryckte sin trollstav mot min hud. På ryggen har fortfarande svaga ärr som inte syns men de känns.
- Är du okej? frågar Avery.
- Jag är nervös, erkänner jag.
Han ler och kysser min tinning ytterligare en gång.
- De är inte farliga, säger Avery och vi går ombord på tåget.
Efter att ha gått igenom korridoren en stund hittar vi rätt. När jag ser hur Avery lägger en hand på handtaget tar jag ett djupt andetag. Dörren öppnas och jag hör ljudet av lågmälda röster. Röster som upphör när vi kommer in. De fyra killarna tittar på oss. Eller nej, de tittar på mig. Avery harklar sig.
- Det här är Claire, min flickvän. Claire, det här är mina vänner Evan, Mulciber, Wilkes och Snape känner du redan, säger han.
Jag nickar.
- Vi har alla träffats en gång förut. För jag tror ingen har glömt incidenten i biblioteket, säger jag.
De tittar på varandra. I ögonvrån kan jag se hur Avery tittar ner på mig. Själv skakar jag som ett asplöv. Jag förstår inte hur jag kunde säga det där. Evan ställer sig upp. Han tittar länge på mig. Sen sträcker han plötsligt fram handen.
- Jag ber om ursäkt.
Jag blinkar men skakar hans hand. Under tiden vi skakar handen ser jag snabbt något svart på hans handled men den långa ärmen på klädnaden döljer det för mig.
- Ursäkten godtagen.
Evan nickar och sätter sig ner. Avery sätter sig ner och jag sätter mig ner intill honom. Jag undrar nyfiket vad de svarta är för något.
- Vad har du på armen?
Frågan lämnar mina läppar innan jag hinner stoppa den. Vad håller jag på med? Vart kommer det här plötsligt modet ifrån? Evan tittar stumt på mig innan han harklar sig.
- Inget särskilt, säger han och drar lite i ärmen på klädnaden.
Jag nickar sakta. Avery måste märka min nervositet för han lägger en lugnande han på mitt lår.
- Har du berättat för din pappa om Claire? frågar en av de okända killarna.
Avery skakar på huvudet och tittar på mig.
- Inte än men jag vet att han kommer gilla henne. Men om han inte gör det så spelar det ingen roll, säger han.
Jag känner hur jag rodnar.
- Kommer dina föräldrar gilla Avery Claire? frågar Evan.
Jag blinkar. Min första reaktion är att svara ja men sen kommer jag ihåg samtalet jag och mina föräldrar hade när jag berättade om bråket med James och att han kom på mig och Avery inne på mitt sovrum. De kommer inte tycka om honom. Det är ett under om de ens släpper in honom i huset.
- Jag vet inte. Jag tror inte att Avery är den typen som föräldrar tycker om, svarar jag.
Killarna ger ifrån sig ett lågt skratt.
- Du har nog rätt Claire. Avery är känd för att inte vara den mest ödmjukaste personen. Du ska bara veta Claire vad Avery har gjort för dumma saker, säger den andra okända killen och ger mig ett otrevligt leende.
- Wilkes, inte ett ord till, fräser Avery.
Wilkes himlar med ögonen
- Jag tror att Claire och Avery kommer passa bra tillsammans. Jag menar, Claire har ju umgåtts med James i flera år. Det innebär att hon är van vid arrogans, säger Snape.
Killarna skrattar igen.
- Jisses Severus, om jag inte visste bättre så skulle jag tro att du var avundsjuk, säger Avery och Snapes blick mörknar.
Killarna slutar att skratta. Stämningen blir plötsligt väldigt kylig i kupén. Snape ställer sig upp och lämnar snabbt kupén. De andra suckar.
- Smidigt Avery. Väldigt smidigt, säger Evan och suckar.
Avery rycker på axlarna och lägger armen runt mina axlar. Jag känner mig plötsligt väldigt obekväm och en del av mig vill följa efter Snape ut ur korridoren.
- Vad var det där om? frågar jag.
Avery harklar sig.
- Det får du veta inom sinom tid, svarar han kort och hårt.
Jag nickar sakta. Stämningen i rummet känns fortfarande väldigt obekväm och jag undrar ifall det svarta på Evans arm har någonting med Snape och Averys bråk att göra.

Nej.
Lämna Avery.
Nu.
Säg att hon slutar med Remus? Snälla?

Du.
Skriver.
Så.
Sjukt.
Bra.

Ge.
Mig.
Mer.
Nu.

Åh underbart vill bara ha mer

*host*Clavery*host*

Jag har haft min mugglis-stopp period, men nuär jag tillbaka för att kommentera på denna awesome ff (

Ps, när Avery förklarade sin kärlek för Clarie fick jag tårar (glädjetårar av gullighet)

Mer!! Dör av spänning!