En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Kapitel 42
Sarah
Jag tittar mig över axeln, bort mot porträttet. Men ingenting händer. Ingången förblir tom. Jag vänder blicken till min bok igen.
- Har du helt plötsligt fått tics? frågar Lily.
Jag tittar frågande på henne.
- Det där var sjunde gången som du tittade dig över axeln. Väntar du på någon? undrar hon nyfiket.
Jag skakar på huvudet. Känner hur kinderna hettar till lite snabbt.
- Jag och Rose bråkade. Och hon var inte på örtläran, säger jag snabbt som förklaring.
Lily nickar men i ögonvrån kan jag se att hon ler det där klassiska, retliga leendet som alla syskon i Potter familjen kan le. Porträttet öppnar sig och släpper in ljudet av röster. Bekanta röster. James är först in. Jag rätar på mig och drar fingrarna genom håret. Jag hör hur han säger hej då till sina vänner och på hans fotsteg hör jag att han är på väg hit.
- Hej, säger James och rufsar till sin lillasysters hår.
- Åh hej, säger jag. Jag hörde inte att du kom in, säger jag och låtsas att jag var helt inne i min bok.
Vi får ögonkontakt. Mitt hjärta börjar slå fortare. James bryter kontakten.
- Har du hört? Albus har gett Sarah två biljetter till Frankrike. Är inte det romantiskt? frågar Lily.
James nickar sakta.
- Då antar jag att ni har blivit sams igen, säger han och harklar sig lågt.
Jag nickar. James lutar sig bakåt i soffan och sträcker ut armarna. Hans fingertoppar nuddar min axel och återigen känns det som om mitt hjärta kör boxning med mina revben. James drar snabbt tillbaka sin armar och lägger dem bakom sin nacke.
- Vart är Hugo? frågar han och tittar på Lily.
- Jag antar att han är i uggletornet. Jag borde nog gå och leta efter honom, säger hon och går iväg.
Går iväg och lämnar oss ensamma. Jag känner hur spänningen byggs som en mur mellan oss. Det känns som en brylepudding.
- Hur går det med Millie? frågar jag.
- Eh, bra, svarar James.
- Det är bra, säger jag.
Han nickar. Uppifrån trappan ropar Dennis på honom.
- Jag borde nog gå. Vi får väl prata mer senare, säger han och vi ställer oss upp.
Jag lägger armarna i kors och tittar nickande ner i golvet. James går mot trappan men stannar på det andra trappsteget. Han vänder sig mot mig.
- Snälla sig att jag inte är ensam om att tycka att det här känns pinsamt, säger han tveksamt.
- Du är inte ensam, säger jag och James pustar lättat ut.
Han kommer fram till mig igen.
- Du var upprörd och saknade Albus. Jag råkade bara vara i närheten. Ingenting hände ju, säger James.
Jag nickar instämmande.
- Precis. Varför inte bara glömma bort det hela? säger jag lite skämtsamt.
Någonting lägger sig i James ögon men det försvinner snabbt.
- Det låter bra. Vi bara glömmer bort att det hände och låter allt gå tillbaka till hur det var. Du och Albus är tillsammans igen och jag och Millie är fortfarande tillsammans. Som det ska vara, säger James.
Det låter nästan som om han försöker intala sig själv att det är så det ska vara.
Jag nickar. Sen står vi bara där.
- Såå, vad gör vi nu? Skakar vi hand? Kramas vi? frågar jag med samma skämtsamma ton.
- En kram blir väl bra? Vänner kramas, eller hur? undrar han.
- Precis, säger jag.
Vi går närmare varandra och lägger våra händer på den andras rygg. Först är det ett långt avstånd mellan oss, som om i precis har träffats, men sakta pressar vi ihop stämningen och snart kan jag känna hur snabbt hans hjärta slår. James långa fingrar smeker mig över ryggen och jag lägger min kind mot hans axel. Jag tar ett djupt andetag och andas in den friska doften från hans parfym. Doften får mig att rysa ner till lilltån och mitt hjärta slår snabbare. Det gör nästan ont. Jag lyfter mitt huvud och tittar på honom. James tittar på mig. Jag kan se mig själv i hans bruna ögon. Det kommer hända. Det går inte att stoppa.
- Vi borde inte, viskar jag.
- Jag vet, viskar han tillbaka.
Hans läppar är så nära mina att jag kan känna hur hans luft svävar ut när han pratar. Nu är det bara ett par millimeter. Jag kan känna hur våra hjärtan slår i takt. Inte långt kvar.
- James! ropar Dennis igen.
Snabbt backar vi bort från varandra. Vi säger inget och James skyndar bara upp för trappan utan att säga ett ord. Jag sätter mig i soffan och plockar upp boken igen. Men jag har inte längre någon lust att läsa utan slänger boken bredvid mig. Jag lägger handen över mitt hjärta. Det slår fortfarande lika snabbt. Lite längre upp känner jag mitt halsband. Halsbandet som Albus gav mig i julklapp. Jag suckar. Vad fan är det jag håller på med?

James
Hon pratade. Jag hörde ord. Men allt jag såg var hennes läppar. Och allt jag tänkte på var hur gärna jag skulle vilja kyssa de där läpparna. Jag känner mig febrig. Febrig och jag har svårt att andas. Det är tungt i bröstet. Mitt hjärta har inte saktat ner. Mina ögon är glansiga. Är jag sjuk? Håller jag på att få något virus? Jag lutar pannan mot den kalla spegeln i badrummet. Det hjälper inte. Jag känner mig fortfarande varm i hela kroppen.
- Har du tänkt stå här hela kvällen? frågar Keith.
Jag tittar på honom. Han har redan bytt om till pyjamas och hunnit torka håret. Själv står jag fortfarande med en handduk runt höften.
- Har det hänt något? Jag menar, du har varit ganska frånvarande, säger han.
Jag suckar och skakar på huvudet.
- Ingenting har hänt. Absolut ingenting har hänt, säger jag.
Keith nickar. Jag plockar upp mina mjukisbyxor. De är lite slitna i resåren men annars helt okej. Sen följer jag efter Keith till sovsalen. De andra ligger redan i sina sängar. Jag slänger handduken bland smutstvätten och sätter mig sen på sängkanten. På nattduksbordet ligger brevet som kom på posten vid frukost. På framsidan av kuvertet känner jag igen min kusins handstil. Jag behöver inte ens öppna det för att veta vad som finns i. Jag öppnar det silverfärgade kuvertet och ut flyger ett vitt papper med guldig skrift.
Välkommen till bröllopet mellan Victorie Weasley och Edward Lupin.
Tid: 12.00 17 juli
Plats: Kråkboet
Klädsel: Frack
Var snäll kryssa i medföljande lapp och skicka sedan tillbaka den till adressen nedanför.
Rösten som talar tillhör Victorie. Pappret viker ihop sig igen och landar bredvid mig på sängen. Jag vänder upp och ner på kuvertet och ut ramlar ett liten vit lapp. Lappen är av hårt papper och sidorna är av guld. På lappen finns det två stycken rutor. En ruta för om man kommer ensam. En ruta för om man kommer två. Keith tittar över min axel.
- Åh, du har gått från ruta ett till två. Vår lilla pojk har blivit så stor, säger han och rufsar till mitt fortfarande fuktiga hår.
- Jag vet inte. Är det inte för tidigt? undrar jag.
Bröllopet är i juli. När det väl är dags så är det inte tidigt utan alldeles lagom, säger Pete.
Jag tittar på mina vänner. Deras blickar bränner i mig. Keith håller till och med fram en fjäder. Jag tar fjädern med en skakig hand. Kryssa i ett eller två? När jag har bestämt mig så är det försent att ångra mig. Jag tar ett djupt andetag. Med en lätt rörelse kryssar jag i ruta två.
- Se, det var väl inte så svårt. Känns det inte skönt att slippa gå ensam på ett bröllop? undrar Dennis.
Jag tror att det skulle kännas bättre om jag inte visste vad Albus kryssar i. Ruta två. För han ska gå med Sarah. Sarah. Tjejen som jag nästan kysste förut. Jag kysste nästan tjejen som min lillebror är tillsammans med. Tjejen som han är upp över öronen förälskad i. Tjejen som dessutom är hans första flickvän. Och jag kysste henne nästan. Bilden av Sarahs läppar kommer fram igen. Jag kommer ihåg hur det kändes när hon la sin kind mot min axel. Hur hennes hår kittlade mig på halsen. Kroppen känns varm igen. Hjärtat slår. Det blir svårt att andas.
- Fan James, det ser ut som att du ska svimma. Är du okej? undrar Pete.
- Jag är okej. Jag tror att jag börjar bli sjuk, suckar jag.
- Sov också kanske du mår bättre, säger Keith. Du kan inte vara sjuk i morgon. Professor Mcgonagall ska ha sitt miniprov inför F.U.T.T.
Jag nickar och kryper ner under mitt täcke. De andra lägger sig i sina sängar och snart kan jag höra hur de snarkar. Men jag kan inte sova. Varje gång jag blundar ser jag Sarah framför mig och mitt hjärta är igång igen. Det här går inte. Jag klarar inte av det längre. Jag kan inte längre hålla emot. Sakta smyger jag ut ur rummet. Går förbi sovsalarna tills jag hittar rätt. Håller min knutna hand över dörren men jag kan inte knacka. Vad håller jag på med? Jag har en flickvän? Men jag måste verkligen se Sarah. Få hålla om henne. Men nej, jag kan inte göra så mot Millie. Jag gillar Millie. Jag kan inte såra henne på det viset. Jag lutar mig mot väggen och glider ner på golvet. Jag lägger en hand på mitt bröst. Hjärtat slår lika hårt fortfarande. Jag suckar och gömmer mitt ansikte i händerna. Jag har verkligen satt mig i en svår situation och hur ska jag komma ur den?

Herregud, awesome!!! Suveränt!!!
Bara ett litet fel
- Snälla sig att jag inte är ensam om att tycka att det här känns pinsamt, säger han tveksamt. Ska vara "säg" där (^.^)

Äntligen! Hoppas de snart blir tillsammans! ♥

SÅ BRA!!! I ♥ IT!♥

DUMMA JAMES OCH SARAH!!! DET SKA VARA ALBUS OCH SARAH!!!!! Please Sarah glöm James!!!

Olalala! James är kär, och förhoppningsvis Sarah också! Snart ska de bli tillsammans ska du se *ondskefull blick*

Men det var ett:

Jätteee braa! ♥

Gud, gud, gud!!!!! Du är bara då hofbywloebhekixnudöwvuapveuwbodbxp finner inga ord på hur duktig du är

NEEEEJ SARAH Å JAMES!!! Jag shippar ju Albus å Sarah å James å Mugglar Mille!!!!! DD:

Samma här! Faktiskt, DET SKA VARA SARA OCH ALBUS, PUNKT SLUT!!!!

Känslorna. Du beskriver känslorna så bra!
Och känslorna. Jag vet inte om Sarah någonsin känt så för Albus?
Och James är min nät Millie märker att han inte älskar henne och om Sarah bestämmer sig för att stanna hos Albus.

Sames! Sames! Sames!