Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på honom innan hon gav honom en snabb blick innan hon gick upp till stt rum. När hon lade sig tog det inte lång tid innan hon somnade och hennes andetag blev tunga.

Ethan hade smugit ner och såg på Gabriel.
"Hej kan jag hjälpa till?" Han log och såg på dem med en nyfiken blick.
"Hur gick det då?"

Gabriel såg bak på Ethan och log. "Såklart du kan, fortsätt packa in så ska jag hämta resten." Log han och gick ut från huset och hämtade de sista kassarna och låste bilen efter sig och gick tillbaka in i huset. " Det gick bra." Log han. "Hur gick det här?" Frågade han.

Han ställde upp kryddorna, plockade i kylvarorna medan han gnolade på en låt.
"Jo det gick väldigt bra" Han vände sig om medan han vek ihop kassen och såg sedan på honom med en orolig min.
"Jag är orolig för henne. Kommer hon att minnas det hon är skapad för?"

Gabriel såg på Ethan med ett höjt ögonbryn. " Det förvånar mig att din speciella vän har delat med sig såpass mycket om saker och ting med dig. " Sa han en aningens irriterat och lutade sig mot väggen. " Men vad du än nu pratar om Ethan har jag ingen som helst aning om." Fortsatte han och blängde på honom. Han visste faktiskt inte vad han pratade om och han brydde sig inte heller- inte direkt.

Han såg på honom och backade.
"Jag menade inte så. Hon är inte kapad, fel ord men hon är här för att vara vägledare. Kommer hon att klara det? Det var det jag menar." Han såg bort innan han vände sig om.

Gabriel såg på honom med en skarp blick, han ansåg det inte riktigt relevant. Varför ifrågasatte han en sådan sak? "Varför skulle hon inte göra det? Hon är en objektiv människa..." Började han irriterat men tystnade sedan, hon skulle aldrig kunna vara objektiv- inte med deras relation, eller vad han nu kunde kalla det. Han slöt ögonen och vände runt så han stod med ryggen mot Ethan och så skiftade han form och landade på alla fyra och tog sig ut ur huset. Sammy stod bredvid och iakttog, med en sorgsen blick.

Ethan såg efter honom och gick sedan upp igen. Han såg in i rummet där Olivia låg utslagen på soffan.Hon såg ut att sova tungt och han såg sorgsen ut. Hur skulle hon orka hålla allt uppe som sin mormor hade gjort? Hon verkade så skör.
Han stängde dörren och satte sig på sin säng och drog upp enen och suckade.

Gabriel sprang och fortsatte att springa tills han stannade till i dungen han och Olivia hade tillbringat många timmar i som små. Han satte sig ned för att sedan lägga sig ned. Han hade två alternativ, lämna Olivia eller lämna sin ställning. Det tredje, att sammanföra dessa var idiotiskt och skulle, utan tvekan leda till oerhörda bråk mellan alla varelser i gläntan. Alla skulle ha en likvärdig relation med personen i huset, ingen skulle värderas högre.

Hon hade vaknat efter två timmar och satte sig upp. Efter att ha sträckt på sig gick hon ner för att börja med middagen och såg Sammy.
"Sammy kan du hämta tomaterna?" Hon log trött och såg seda ut.
"Kommer det några fler idag?"

Sammy hade stått och stirrat ut genom fönstret som för att se en skymt av Gabriel men vände om när han hörde Olivia. "Självklart." Log han och gick för att hämta tomaterna men stannade upp. " Jag tror inte det. " Sa han tyst och hämtade sedan tomaterna och radade upp dem framför henne.