En ung dödsätares resa

BÄST!♥ Jag tror Bellatrix kmr komma på bröllopet ändå!

bäst,bäst,bäst och åter igen BÄST!!!

Kapitel 21.

Jag tog djupa andetag i ett försök att lugna ner mig. Samir skrattade lätt.
- Ta det lugnt älskling! Det är bara ett bröllop!
- Bara? Ska du säga! Du ska inte gå i en decimeter höga klackar! jag höll symboliskt upp ena foten och såg menande på honom.
Samir skrattade igen.
- Det går bra. Jag älskar dig. Det är det viktigaste.
Jag suckade och lutade mig mot honom.
- Jag älskar dig...
Jag såg ut över landskapet. Det hade varit många om och men om var vi skulle gifta oss men tillslut hade vi kommit fram till denna makalösa plats. Man skymtade stranden mellan dem höga björkträden som omgav ängen. Ängen hade prytts med stolar och träden kläddes av sidenband. Allting var perfekt. Gästerna skulle inte bli jätte många. jag hade varit orimligt korkad som bara bjudit personer jag brutit kontakten med. Med andra ord skulle inte en ända från min sida komma. Det var väl det ända som inte var perfekt.
- Var är din pappa? frågade Samir. Vi måste börja snart...
Jag skulle just svara att han inte skulle komma när han kom fram från buskarna.
Jag stirrade på honom med vidöppen mun.
- P-Pappa?
- Jag ska lämna er ifred. log Samir. Vi ses vid altaret.
Han försvann bort genom buskarna.
Jag vände mig mot pappa igen. Han hade inte förändrats. Inte ett dugg. Mina ögon tårades och jag sprang in i famnen på honom. Han ryggade tillbaka. Jag backade långsamt.
-Förlåt.. Mumlade jag.
- Är Mamma också här? frågade jag när han inte sa något.
Pappa nickade sammanbitet.
- Skulle vi gå eller?
Jag såg på honom.
- Visst...

Vad sorgligt! Mina dagens kramar går till dig Piggelino och Safira♥

Du.borde.få.nobelpriset!!!
Hur ska det gå?! Ååååååå jag läääääängtar tills du uppdterar igen!!!!

Kapitel 22.

Pappa ledde mig fram till Samir knappt utan att röra mig och när vi kom fram till Samir och prästen i form av Samirs kusin släppte han mig snabbt och satte sig på en stol. Det tog ett tag för mig att inse att personen han satte sig bredvid var min mor. Till skillnad från pappa hade hon förändrats betydligt. Hennes bruna hår som förr varit så långt hade hon klippt i en kort taggig frisyr. Jag försökte fånga hennes blick men hon stirrade rakt fram med sammanpressade läppar. Jag vände mig om mot Samir istället och mitt hjärta smälte. När prästen började tala sneglade jag åter ut över folkmassan. Mamma och pappa var dem ända jag bjudit som kommit. Jag vände uppmärksamheten till Samir igen. Vi hade precis börjad säga dem vanliga orden efter prästen när en högljud smäll ekade mellan träden. Jag vände mig hastigt om och svimmade nästan av chock. Ett tiotal dödsätare avtecknade sig i änden av ängen. Alla flämtade till. Även jag drog efter andan när Dödsätarna började gå emot folksamlingen ledda av ingen mindre än Bellatrix.
- Tack för inbjudan Safira. Jag hoppas att du inte har något emot att jag tog med några andra av dina vänner. Bellatrix log onskefullt och höll upp inbjudan till bröllopet. Alla flämtade till ännu en gång.
- Safira... Bjöd du? Samir såg förkrossad på mig.
Det högg till i hjärtat.
- Samir jag...
Jag avbröts av ännu ett plopp. Dén här gången räckte inte flämtningar utan skriken fyllde ängen när självaste Voldemort i egen hög person trädde fram. En grön ljusblixt for genom luften och följdes av fler.
Samir såg på mig med svarta ögon. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den sen igen. Han drog fram trollstaven och skakade på huvudet. Sen försvann han in i kaoset av människor som skräckslagna sprang runt. Tårarna började åter rinna ner för kinderna på mig. Jag hade precis tragit fram min egen när en alltför välkänd trollstav trycktes mot mitt bröst.
- Är du inte glad att jag kom Saffi? Det var väl därför du bjöd mig va? Bellatrix hånlog mot mig.
- Bella jag... Du har förstört mitt liv! jag snyftade till och bakade ifrån henne. Sen sprang jag förbi henne och in i folkmassan.
- Samir! Ropade jag.
Jag fick syn på honom.
- Samir! ropade jag igen.
Jag snavade på klackarna när jag nådde fram till honom och föll nästan ner bland blommorna.
- Kom inte närmare mig Safira! skrek han.
- Samir jag...
- Vadå? Är du ledsen? Det är över nu safira. Jag trodde att du hade förändrats men... Nu har du bjudit hit dina mördarmaskiner till vänner. Du har bjudit mina släktingar till döden. Tack för den. Hejdå Safira. Han vände sig om.
- Men barnet då!
Han vände sig om igen.
- Gör vad du vill med det. Jag bryr mig inte ett skit. Jag vill inte veta av det. Det är hälften dig. Så det har inte med mig att göra.
Hans ord ¨smärtade värre än vad en kniv i bröstet skulle ha gjort. Tårarna föll häftigare när hon ilsket borrade in ögonen i mig.
- Samir akta! skrek jag. Han hann nog inte ens höra mina ord innan den gröna ljusblixten träffade honom i ryggen och han föll huvudstupa ner i gräset. Jag pressade händerna mot ansiktet och grät så att det gjorde ont i ögonen när Voldemort trädde fram.
- Oj var det din man... Förlåt mig jag såg inte. hånlog han väsande.
- han hann aldrig bli min man! skrek jag och virvlade runt jag sprang en bit men snavade på klänningen efter bara några meter och landade på några lik. Jag skrek högt när jag insåg att det var mina föräldrar. Jag reste mig panikslaget upp igen. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra? En hand lades på min axel.
- Låt mig vara! Skrek jag och snurrade runt. Av gammal vana från förr utförde jag automatiskt avada kedavra icke verbalt. Den gröna ljusblixten träffade mannen i bröstet. Jag flämtade till. På 7 år... På 7 år hade jag levt utan att varken mörda eller tortera. Den uppspelta känslan jag varit utan så länge fyllde mig.
- Bravo Saffi. Du har hittat rätt spår igen. Bellatrix röst närmade sig bakifrån.
- nej! Nej! skrek jag. Nej Bella! J-Jag har förändrats jag...
Jag skrek. Det var för mycket. Inom mig trängdes panik, glädje sorg... Det blev för mycket. Jag skrek igen. Jag började få svårt att andas av dem häftiga snyftningarna. Jag kände hur benen inte bar längre och jag började falla. Paniken steg. Ökandet av känslan blev en droppe för mycket och mitt medvetande la av.

Alltså OMG! Samir?!?! Samira isn't true anymore... *snyft* Super bra kapitel iallafall!

Nu är jag död....

Du skriver som en gud.

O.O no words... it's just amazing...