Marodörerna på Hogwarts [SV]

Gud det slog mig verkligen nu när jag läste hur otroligt duktig du är på att skriva! Bra kapitel också ♥

Åh, sååååå himla awesome kapitel! Fy sjutton va grym du är på att skriva gummz! ♥
Nu längtar jag ihjäl mig efter nästa kapitel! Så himla spännande!!!

Varför får jag för mig att Severus inte var helt ärlig? Fick en känsla av att han sa så bara för att lugna Lily, och för att sedan sprida det vidare ändå...

Men nu verkar det som om de måste berätta för Vendela ändå, undrar hur hon kommer ta det? Kan knappt vänta!

Kapitlet var lika fantastiskt bra som vanligt! Woho, heja dig! Du är bäst! Kramar ♥

Wow! Vad kommer att hända nu? Vad KOMMER att hända nu?! Du är UUUUUUUUUNDERBAR!!♥♥

Fantastiskt kapitel! Skriv mer snart är du snäll! Det är svårt att vara utan ditt skriveri så länge! ♡♥

Okej har varit borta från denna ff ett tag nu och alla bara ''Åh så jäkla bra kaoitel!'' så nu läser vi om allt

Känner igen mig! xD x)

Bra♥ Superbra♥ Megabra♥ Den bästa ff på mugglis♥

Nytt kapitel yayy!!!

Alltså superduperbra kapitel♥ Det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan Kapitlena kommer läsa till slutet ♥

Hej alla fina! Drar igång denna veckan med ett nytt kapitel och hoppas att ni kommer tycka om det Kram!


Kap. 39 - Smärta
”Jag förstår inte”, mumlade Vendela med tonlös röst. Hon hade under berättandets gång blivit vit i ansiktet. Sirius kramade hennes hand hårt men hon kände det knappt. Hon kände ingenting längre. De satt alla fyra i en soffgrupp vid brasan i uppehållsrummet som nu var nästan tomt på elever. De hade inte sett till James, Peter eller Sarah när de kommit in igen och hade inte brytt sig om att hämta dem heller. Klockan var mycket och det hade tagit en lång stund att förklara. En lång stund att få det rätt. Eller så rätt det nu gick att berätta vad de blivit tvungna att berätta. Remus stirrade stint ner i golvet, rädd för att möta någons blick. Rädd för vad han skulle kunna ha förstört nu. Rädd för vad Dumbledore skulle ha sagt. Men det fanns ingenting att göra åt saken nu, istället var det upp till Vendela.
”Så... mina föräldrar...”, mumlade hon, ”De var... De var monster?”, några stilla tårar letade sig ned för hennes kinder. Sirius flyttade sig närmare och torkade försiktigt bort dem med sin lediga hand.
”Nej, älskling. Dina föräldrar älskade dig. De tog hand om dig. De där andra människorna... de har inte med dig att göra.”, sade han och vände hennes ansikte mot sig. Hon stirrade på honom med samma tomma blick.
”Men jag kommer ifrån dem. Ifrån de andra. Hur kan det inte ha med mig att göra? De är ju anledningen till att jag är som jag är.”, viskade hon.
”De lämnade bort dig. De gav dig en chans till ett bättre liv borta från deras egna.”, sade Lily och tittade på Vendela, ”Kanske ville de någonstans skydda dig? Och det är ju inte bara nackdelar kring det här”
Vendela ryckte till och de stirrade alla tre chockat på Lily.
”Hur kan du säga så?”, sade Vendela med något som skulle kunna liknas vid ilska i rösten. Lily höjde avvärjande sina händer och skyndade sig att fortsätta prata.
”Du känner dem inte, de har aldrig försökt få tag i dig för att dra in dig i det hela, vad det nu än må vara. Du vet inte vilka de är, Ven, och ifall myten stämmer på alla punkter finns det en stor chans att du kommer kunna lära dig att ha kontroll under dina förvandlingar”

Det blev tyst en stund medan Lilys ord sjönk in hos de andra.
”Jag vet att det inte är en total tröst. Självklart inte”, fortsatte hon med mjuk röst, ”Det hela är helt klart avskyvärt. Men det är i alla fall något”
Vendela bara stirrade på henne. Tårarna började rinna igen och utan ett ljud reste hon sig sedan och sprang mot porträtthålet.
”Bra jobbat, Lily”, suckade Sirius innan han snabbt reste sig för att följa efter. Lily suckade tugnt och vände sig mot Remus just som porträtthålet svängde igen efter Sirius.
”Det där kom ut helt fel”, sade hon med en grimas
”Det gjorde nog det, ja. Men jag förstod vad du menade. Kanske hon gör det också när hon fått en chans att smälta allt lite”, sade Remus.
”Jag hoppas det. Det var inte meningen att det skulle bli såhär, Remus. Förlåt.”
”Det är inte ditt fel, Lily. Allt har varit kaos ikväll. Nu vet hon och det finns ingenting vi kan göra förutom att hoppas att hon kan hantera det.”, han reste sig sakta ur fåtöljen och ryckte på axlarna innan han sade, ”Jag hoppas att hon kan hantera det. Det är klart att det är hemskt. Men som du sade, det ger henne också en viss fördel”
Lily hörde den lilla undertonen av bitterhet i hans röst men valde att inte kommentera den.
”Jag går och lägger mig nu”, fortsatte Remus, ”Det har varit en lång kväll. Vi ses imorgon.”
”Godnatt Remus”
Han log svagt mot henne och försvann sedan upp mot pojkarnas sovsalar. Lily vände blicken mot brasan som fortfarande hade lite liv i sig trots den sena timmen. Som vanligt när hon funderade rynkade hon på pannan och bet sig lite i läppen. Men det var inte Vendela hon tänkte på, trots alls som precis hade hänt, utan Severus. Att se honom igen, att prata med honom. Blandade känslor så som sorg, längtan, ilska, förvirring och glädje hade farit igenom henne när hon sett hans ansikte och samma känslor upprepades nu. Hon kunde inte förneka för sig själv att det hade varit fantastiskt skönt att höra hans röst igen, trots allt som hänt mellan dem. Att se honom hade inte varit så dumt det heller. Hon bannade sig själv för att hon kände så, ingenting kunde ändra på det hon visste om honom nu. Saknaden fick inte ta över. För det kunde hon inte heller förneka för sig själv, att hon faktiskt saknade honom. Hon ruskade på huvudet för att rensa tankarna och reste sig sedan. Ingenting skulle bli bättre av att hon satt här och funderade hela natten.

*

Det tog inte lång tid för honom att hitta henne, hon hade inte hunnit komma så långt. Hans hjärta värkte när han såg hur hennes axlar skakade och ljudet av hennes gråt nådde honom. Med snabba steg var han framme hos henne och drog in henne i sin famn. Han strök henne sakta över ryggen och kysste henne på huvudet medan hon klamrade sig fast vid honom och grät. En känsla av hjälplöshet for över honom när han stod där och höll henne nära. Han visste inte hur han skulle kunna hjälpa henne. Det var för mycket, för mycket hade hänt i hennes liv och han hade ingen chans att kunna väga upp något av det. Han avskydde hennes smärta och önskade att han hade kunnat ta över den själv. Det enda han ville var att hon skulle få vara lycklig. Han kramade henne närmare intill sig. Hon förtjänade lycka i sitt liv, inte allt det elände som tycktes ha förföljt henne de senaste månaderna. Men han visste inte vad han kunde göra för henne.

Efter en lång stund avtog hennes gråt och övergick till tysta snyftningar. Hennes kropp skakade fortfarande och han släppte henne inte. Skulle han få välja själv skulle han aldrig släppa henne. Han lossade dock tillräckligt på sitt grepp för att kunna stryka bort en hårtest som fastnat i tårarna på hennes kind och lägga den tillrätta bakom hennes öra. Ärret kändes skrovligt under hans fingrar medan han försiktigt fortsatte att stryka bort tårarna som letade sig ner. Hon vände långsamt upp huvudet och såg in i hans ögon med en blick som var grumlig av tårar.
”Jag önskar att jag kunde göra något för dig. Du förtjänar inte det här och jag hatar att se dig ledsen”, sade Sirius och kysste henne på pannan.
”Det känns som att hela mitt liv har vänts upp och ner och jag förstår ingenting längre. Jag vet ingenting”, sade hon, hennes röst trött och raspig av all gråt.
”Jag vet att mycket har hänt. Men du är stark. Du kommer klara det här.”
Hon skrattade glädjelöst.
”Jag är så jävla trött på att behöva vara stark. Vad fan har det hjälpt mig att vara stark? Vad betyder det ens?”
Sirius stelnade till och ett uttryck av sorg for över hans ansikte.
”Förlåt.”, fortsatte Vendela, ”Jag vet att du vill hjälpa. Men jag vet inte ens om det är möjligt. Jag vet inte om det finns något du kan göra för mig nu”
Sirius lossade sitt grepp om henne ytterligare och tittade på henne med stora ögon. En kall hand grep tag om hans hjärta och han harklade sig nervöst.
”Ingenting?”, sade han frågande.
Hennes blick klarnade och hon såg på honom.
”Nej. Ingenting.”, sade hon till sist med låg röst och hennes armar släppte sitt grepp om honom för att falla ner längs sidorna på henne.

Det kändes som att någon hade förhäxat honom. Eller slagit honom i magen med en trollklubba. Han stirrade oförstående på henne medan hjärtat slog hårt i hans bröst.
”Vad menar du?”, fick han fram till sist, trots att det tog några försök att få ut orden i rätt följd. Hon tog ett steg bak för att öka avståndet mellan dem. För honom hade det lika gärna kunnat vara en mil.
”Jag är ledsen Sirius”, sade hon, ”Jag är ledsen, men jag vet inte om jag klarar av det här just nu”
Deras blickar låste sig i varandra för ett ögonblick. Smärtan som omgav dem fick nästan luften att vibrera och det enda som hördes var ljudet av Sirius som kippade efter luft. Ett ögonblick, en minut, en timme eller en evighet senare bröt hon ögonkontakten, vände på sig, skyndade vidare genom korridoren och lämnade honom kvar. Hon hörde att han ropade efter henne, ignorerade smärtan i hans röst, gråten bakom den, och skyndade istället på sina steg. Hon tillät inte sig själv att tänka på vad hon precis gjort, hon bara stegade bort.

Åhhhhhhhh!!! SÅ BRAAAAA!!!!!!!!