Att tvingas välja (1:a generationen)

HAHAHA
ägd Remus och shiiiiet vad glad jag blev när han kärleksförklarade henne. 8D Sen att hon nu har en anledning till att göra slut med Remus eftersom han aldrig berättade att han var en varulv. Omg omg omg omg. Det här kapitlet var något otroligt bra men en sak som jag kanske saknade var nog beskrivningar av miljön de befann sig i det blev så mycket konversation att det nästan glömdes av men så kom jag och bah neeeeeeej.

Jag vet inte hur jag tycker Avery ser ut bara att jag tänker mig honom som perfekt. :3
(Min drömkille ska vara blond och blåögd!!)

Keep the good job up Johanna. PÖSS ♥

Så sjuuukt bra som vanligt/ du/vill ha långa komentarerer men jag är inte så duktig på sånt/så !! Jag sammarfattar allt med, fantastiskt,händelserikt, amazing
Oh my rowling skriv meeer

Ah har läst igenom hela ff på självstudie tiden i skolan :o sjukt bra skrivet vill läsa mera nu

JAAAA jag visste väl att det inte var för alltid med Remus!! Hur bra som helst, och älskar verkligen vändningen i historien. Ser så mycket framemot nästa kapitel.

Varje gång nån skriver här så håller jag andan för ett nytt kapitel. Längtar för att höra hur det går med Clavery och Remus♥♥

ELLER HUR JAG OCKSÅ. ._.

Alltså ... Du föstör hela tiden med dina cliffhanger. fattar du vilken datanörd jag blir? förövrigt jättebra kapitel!

Aaah jaaag meeed!! Tror alltid att det är nytt kap

Kapitel 35
Jag bad honom att inte följa med. Jag ville gå själv. Det var nog bäst så. Solen börjar gå upp. Jag har varit borta hela natten. De är säkert oroliga. Men jag bryr mig inte. Inte efter vad Avery berättat. Först vägrade jag tro det. Det var bara en lögn som Snape kommit på men efter att Avery upprepat alla ord säkert fem gånger började jag inse att det stämde. Allting verkade helt plötsligt så självklart. Flera gånger har jag fått stanna till och ta djupa andetag. Mitt huvud snurrar av chock och jag börjar nästan ångra att jag ville gå själv. Men allting skulle blivit värre ifall Avery följde med. Det skulle slutat i blod. Men vem vet hur rumsrent det här kommer bli. Efter många djupa andetag har jag tagit mig fram till porträttet. Den tjocka damen tittar på mig med näsan i vädret.
- Du igen, säger hon.
Jag orkar inte ens lyssna på hennes ord. De är som brus i mina öron och jag säger bara lösenordet utan att prata med henne. Hon fnyser men släpper in mig. Jag hinner ta tre steg in i sällskapsrummet innan jag blir attackerad utav Lily. Hon slänger sig runt min hals och håller mig hårt. Jag kramar inte om henne tillbaka.
- Vart har du varit? Vi har varit så oroliga! säger hon.
James sitter i soffan tillsammans med Peter.
- Hämta Remus, säger James och Peter skyndar iväg.
- Han var så orolig så vi tvingade upp honom till sovsalen, tilläger han när Peter har lämnat rummet.
Lily leder mig fram till en av fåtöljerna och sätter mig ner. Hon sätter sig på knä framför mig.
- Claire, vart har du varit hela natten?
Jag svarar fortfarande inte. Jag klarar inte av det. Lily tittar på James.
- Hon ser ju förskräcklig ut. Det kanske har hänt något allvarligt. Ska vi hämta Madame Pomfrey och Professor McGonagall? frågar hon.
James lägger en hand på min axel.
- Claire, snälla, säg något, säger han.
Jag tittar på hans hand. En hand som tillhör en lögnare. Jag drar mig undan hans beröring. Steg hörs i trappan och Remus kommer ner springandes för trappan med Sirius efter sig. Lily flyttar på sig och Remus sätter sig på hennes plats.
- Claire! Älskling. Är du okej? Jag har varit så orolig. Älskade Claire, säger han och tar mina händer i sina.
Han kysser dem. Jag börjar gråta. Tårar rinner ner för mina kinder.
- Jag har varit med Avery, mumlar jag med huvudet böjt och blicken på våra sammanflätade händer.
- Vad säger du Claire? Kan du prata lite högre? frågar Remus.
Jag lyfter min blick och tittar på honom.
- Jag har varit med Avery, säger jag.
Den här gången klart och tydligt. Remus blir orolig.
- Har han skadat dig? frågar han och börjar syna min kropp efter synliga skador.
Jag skakar på huvudet.
- Det var inte på det sättet. Vi är förälskade Remus. Vi älskar varandra, säger jag.
Remus stelnar till. Han släpper taget om mina händer och ställer sig upp. Sakta backar han bakåt.
- Jag trodde att ni inte träffade varandra längre, säger James.
Jag tittar på honom. Hans ansikte avslöjar inte någonting. Han ser känslokall ut.
- Längre? Vad menar du med längre? frågar Remus.
Hans ansikte visar däremot känsla. Han är ledsen. Sårad.
- Förra terminen så hade Claire och Avery ett förhållande bakom ryggen på oss, säger James.
Jag bryr mig inte om att det är han som berättar. Lily drar efter andan. Hennes blick flackar mellan mig och James. Stämningen i rummet har verkligen blivit dålig.
- Va? Vad pratar du om James? frågar Lily.
- I julas kom jag på Claire med Avery inne på hennes rum. Då berättade hon för mig att hon och Avery haft ett förhållande sedan Alla helgona, berättar James.
Lily skakar på huvudet, precis som om hon inte vill tror på det han säger. Jag vet inte hur länge vi kommer kunna vara här utan att det kommer komma andra elever, så jag måste säga det jag vill säga.
- Det är mer, säger jag.
- Mer? Finns det något värre än att du ha varit otrogen? Vem vet, du kanske har upptäckt att du är gravid med hans barn och att ni nu måste gifta er, skriker Remus och slår ur med armarna i en hysterisk gest.
Jag tittar på honom. Fortfarande med tårar rinnande ner för kinderna.
. Han berättade sanningen om er, säger jag.
Allting blir tyst. Jag kan lova att den svaga morgonbrisen utanför fönstren stannade till. De tittar på varandra. Killarna tittar på varandra. De tittar även på Lily, vilket får mig att förstå att även hon vet om det.
- Vad pratar du om Claire? Vad har Avery lurat i dig? frågar James.
Jag ställer mig upp och torkar bort mina tårar.
- Avery berättade för mig att ni är animagusar. Men det som gör mig mest upprörd är att han sa att Remus är en varulv, vilket jag med säkerhet vet att ni redan vet om, säger jag.
När de inte ens blinkar av mina ord så förstår jag att det hela är sant.
- Hur vet Avery om allt det här? undrar Sirius.
Nu blir jag arg.
- Är det verkligen relevant? Huvudsaken är att det var han som berättade och inte ni. Jag trodde att ni var mina bästa vänner men vem vet hur länge ni har hållit det här hemligt för mig. Jag klarar inte av att vara kvar här. Jag måste gå härifrån, säger jag och går mot porträttet igen.
- Claire! ropar Remus.
Men jag stannar inte upp. Det är inte förrän jag kliver ut genom porträttet som jag inser att han följer efter mig.
- Tror du verkligen att du bara kan gå iväg utan att ens ha pratat om det faktum att du varit otrogen? frågar han.
Hans ord får mig att stanna. Jag tar ett djupt andetag och vänder mig sen om. Remus står bara ett par steg ifrån mig. Vi är omringade av porträtt som tittar nyfiket på oss. Men av alla blickar som är riktade mot mig så är det Remus som gör mig mest ont. Jag har verkligen sårat honom. Jag höll hans hjärta i min hand och kastade det i marken. Men jag kan inte bortse ifrån att de dolt det här för mig.
- Jag säger inte att det jag gjorde inte var fel. Men du och de andra har satt hela terminen och försökte få mig att berätta min hemlighet medan ni höll inne med er. Förstår du hur det får mig att kännas? Jag trodde att vi var vänner, säger jag.
- Och jag trodde att du och jag var tillsammans. Föresten så skulle jag berätta för dig, det lovar jag, säger Remus och pekar mot mig med sitt finger.
- När? När vi var gifta och skulle skaffa barn?
Han fnyser.
- Du om någon borde väl veta att du och jag aldrig skulle gifta oss. Du är inte kär i mig. Jag var bara någon som fick dig att sluta att tänka på Avery, säger Remus.
- Jag erkänner. Jag älskar Avery men det jag har gjort är inte hälften av så hemskt som det du har gjort mot mig. I snart sju år har vi varit bästa vänner och jag är säker på att killarna har vetat om det nästan så länge. Och Lily vet uppenbarligen om det, så varför berättade du det inte för mig? Varför berättade du inte för mig vad du är Remus? frågar jag.
Han tar ett steg mot mig. Blicken är kall och borrar sig in i min.
- Jag har varit kär i dig sedan vårt första hår här på Hogwarts. Jag har varit kär i dig i sju år Claire och jag var rädd att ifall jag berättade för dig vad jag är så skulle du aldrig bli kär i mig. Alla har sagt åt mig att jag skulle berätta för dig men jag kunde inte stå ut med tanken att förlora chansen om att det faktiskt skulle bli vi två någon gång. Sådär. Nu vet du varför jag inte ville berätta för dig. Jag hoppas att du är nöjd nu, säger Remus och går tillbaka in i sällskapsrummet.
Jag står ensam kvar och hör hur porträtten och tavlorna viskar med varandra. Allt det här kommer vara utspritt över hela skolan inom ett par sekunder och då vill jag helst inte vara här. Ett par minuter senare är jag på väg ut ur skolan. Nere i entrén ser jag hur en grupp med killar ifrån Slytherin kommer upp ur fängelsehålorna. En varm känsla sprider sig inom mig när jag ser att Avery är en utav dem. Han får syn på mig och lämnar snabbt sina vänner. Vi kramas. Jag borrar ner mitt ansikte i hans halsgrop. Avery stryker mig sakta över ryggen.
- Vi kommer aldrig bli vänner igen. Inte efter det här, säger jag.
- Det var tråkigt att höra, säger han.
Jag tittar upp på honom.
- Du avskyr dem, påminner jag honom.
Avery ler det där speciella leendet som får mina ben att dallra.
- Men jag vet hur mycket de betyder för dig, säger han.
Jag suckar.
- Inte längre. De betyder inte någonting för mig längre, säger jag.
_______________________________________
Avsky mig inte!! Ni är de bästa läsare som finns! ♥

G-gwa-fbwa-t-ps-ffo-pwaa-gwa
*dör*

HUR KAN DU?!?!
DU GÖR DEM SAMS IGEN!!
DE BLIR SAMS IGEN! DU SKULLE BARA BÅGA GÖRA SÅ ATT HON FÅR IHOP DET MED AVERY EFTER SKOLAN!
GWWAAAAAA!!!!!!!!!!

Why are you doing this to me..?
Why..?
*sjunker ner i ett hörn och ber alla lämna mig åt mina känslor*
Hur kunde du..?
Hur..?


nu kommer jag aldrig bli glad igen..
Aldrig.
Du.
Är.
En.
Ond.
Människa.

Det slog mig att hon inte ens vet hans första namn..
Ett bevis på att jan är skyldig till borätten jag anklagat honom för!

*letar desperat efter sodan där kapitlet är som säger att han är otrogen mot henne*