Kraften (femte året)

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥MTEL♥♥♥


Kapitel 44 Tårar

“Wow, säger jag bara. Tanten kommer att smälla av totalt när hon ser att ni har gått ut offentligt med det.” Dean Thomas såg storögt på mig och Harry, där vi satt vid Gryffindorbordet och åt måndagsmiddagens väldoftande skinkpaj.
“Folk måste ju få veta vad han är i stånd till”, sa Harry tyst. “Han och hans Dödsätare.”
“Ni gör alldeles rätt”, inflikade Neville plötsligt. “Det är modigt av er. Ni är verkligen sanna Gryffindors.”
“Tack, Neville”, sa jag och log mot honom, även om jag var ganska övertygad om att sorteringshatten inte skulle ha placerat mig i det röda elevhemmet. Nevilles respektfulla ansiktsuttryck gjorde mig dock ännu mer övertygad än innan om, att det varit rätt beslut att vittna tillsammans med Harry.

Både han och Hermione såg mot entrén, där Cho och hennes bästa väninna Marietta just kom in.
“Vi har ju alldeles glömt fråga”, sa Hermione ivrigt, “hur gick er träff i lördags?”
Harry suckade och ryckte på axlarna. Cho tittade inte åt vårt håll utan gick med sin vän direkt till Ravenclawbordet.
“Jo, det var ett riktigt fiasko”, sa han tungt. “Vi hade hur trevligt som helst först, men sedan när jag sa att jag skulle gå och träffa dig, Hermione, så blev allt lite konstigt … och det slutade med att hon stormade ut från fiket och sa Vi ses, Harry. Jag fattar fortfarande inte vad jag gjorde för fel.”
Hermione och jag utbytte en blick.
“Harry”, sa Hermione försiktigt, “när du sa att du skulle träffa mig, hur formulerade du dig då?”
“Tja, jag vet inte riktigt … jag sa väl bara som det var, antar jag? Att jag skulle träffa dig och att det inte gjorde något om hon följde med.”
Hermione såg några sekunder ut som om hon bad högre makter om hjälp, men tog sedan ett djupt andetag och sa pedagogiskt: “Tyvärr var du lite okänslig, Harry.”
“Hur då?”undrade Harry med uppriktig förvåning. “Hur skulle jag kunna ta med henne till puben, utan att tala om det för henne?”
“Du skulle ha sagt det på ett annat sätt”, sa jag. “Som om du egentligen inte ville gå dit, men var tvungen.”
“Just det”, fyllde Hermione i, medan hon tog en eftertänksam tugga av skinkpajen. “Att du hoppades på att snart slippa därifrån, så att du kunde tillbringa tid ensam med henne igen.” Hon funderade ett ögonblick. “Du kunde också på något sätt ha inflikat att du inte tycker att jag ser speciellt bra ut.”
“Men jag tycker du ser helt okej ut!” sa Harry, som bara verkade ännu mer skeptisk.
“Tja, just det med ditt utseende kanske han inte hade behövt säga”, funderade jag, “men definitivt det andra.”
Harry såg från mig till Hermione som om vi varit av en främmande art, allra minst - eller som om vi kunnat ett speciellt språk och han behövde hjälp med översättning.
“Då kanske ni kan förklara varför hon började prata om att Roger Davies hade bjudit ut henne - och att hon brukade sitta och kela med Cedric på det där fjantiga rosa fiket?”
“Absolut”, sa jag lugnt. “Hon försökte nog göra dig lite svartsjuk, för att se om du brydde dig mest om henne.”
“Varför inte bara fråga det rakt ut?” undrade Harry.
“Det brukar inte tjejer göra”, sa Hermione. “Det känns lite väl … rakt på, kanske.”
Jag instämde. Harry såg ordentligt fundersam ut, som om han fått en mycket svår läxa eller uppgift. Så tycktes han erinra sig den allra svåraste delen:
“Det värsta var ändå när hon började gråta igen.”
“Vet du varför hon grät?” undrade jag försiktigt.
Harry ryckte på axlarna: “Cedric”, mumlade han. “Precis som … förra gången vi … träffades. Som alltid. Ibland känns det som om hon bara vill umgås med mig för att prata om honom.”
“Det tror jag ändå inte, Harry”, sa Hermione. “Hon har gillat dig länge.”
“Men varenda gång vi träffats så har det slutat med att hon börjat gråta.”
Jag tänkte på hur många tårar det varit mellan mig och Severus. Vi hade båda gråtit vid flera tillfällen och sökt stöd och tröst hos varandra när det varit som svårast.
“Tårar behöver inte vara något dåligt”, sa jag eftersinnande. “Tvärtom.”
Men Harry såg närmast skrämd ut.
“Jag vill ju att hon ska vara glad med mig”, sa han. Så lyste han upp och såg mot Ginny, som banade sig väg fram till vårt bord, lerig och iförd full quidditchmundering: “Hur gick träningen?”
“Skit”, sa Ginny lakoniskt, medan hon strök en regnvåt hårslinga från ansiktet och slog sig ner vid pajfaten. “Men det kan åtminstone bara bli bättre. Eller vad säger du, Ron?” Hon såg mot sin bror som tungt landat på andra sidan bordet, precis lika lerig och med dyster uppsyn, medan han drog vartenda fat i närheten till sin tallrik.
“Varför kan Angelina inte bara låta mig sluta i laget?” muttrade han.
“Hon vet att du har det i dig”, sa Harry. “När du är i form och glömmer av att folk tittar.” Han såg betydligt gladare ut, trots att läget verkade mörkt även inom hans favoritsport. Tack Merlin för allt som hade den effekten! Quidditch hade en enda mening för mig: att tända lite pojkaktigt liv i Harrys ögon och få honom att tänka på annat än faror och ansvar.



Den följande veckan, då jag hade fullt upp att oroa mig för hur det skulle bli när reportaget kom ut, kunde jag märka att stämningen var spänd och nervös också bland ungdomarna - just på grund av den populära sporten. Läget såg inte bra ut för Gryffindor som skulle spela mot Hufflepuff. Det var nästan bara jag och Hermione som inte var i upplösningstillstånd på grund av det stundande evenemanget. Ron var utan tvekan den det var mest synd om - hans ansikte hade blivit en nyans mer grönt för varje dag som förde oss närmare lördagen. Och apropå tårar, tyckte jag mig skymta dem i hans ögon efter matchens resultat. Den hade varit kort och smärtsam, med en massa misslyckade räddningar från hans sida. Till slut hade Gryffindor förlorat, men mirakulöst nog bara med tio poäng, eftersom Ginny tagit kvicken, den lilla bevingade bollen som alltid satte punkt för matchen.
“Var du alltså tvungen att ta den?” sa jag fundersamt när vi hälsade på laget i omklädningsrummet efteråt. “Trots att det avslutade definitivt?”
Ginny såg tålmodigt på mig.
“Annars hade ju Summerby från Hufflepuff snappat åt sig den”, förklarade hon, “och då hade vi förlorat med en väldig massa fler poäng.”
“Aha”, sa jag ödmjukt och log mot Harry, när han skrattade åt mig. “Tänk när ni spelar i laget båda två”, sa jag varmt till dem, “då blir nog Gryffindor oslagbara.”
Harry och Ginny gav varandra en snabb blick, som kändes som en gnista i luften, innan han på nytt sjönk ihop och ryckte på axlarna: “Jag är ju avstängd på livstid.”
“Du är bara avstängd så länge Umbitch finns på skolan”, protesterade jag och Ginny i mun på varandra. “Och förhoppningsvis blir det inte så länge!”

Men tyvärr såg det ut som om den målmedvetna damens väg till makten bara börjat.

Trots att den därpå följande måndagen mer än någonsin skulle få oss att hoppas, att Umbridges tid på skolan skulle få ett slut.

Underbart kapitel. Du får dock förlåta om jag skriver det, men du har gjort Miriam lite för snäll! Jag tänker på det du skrev i spoilern, att hon inte skulle dra av poäng från någon. Fast det skulle inte skada om hon började sätta ner foten då och då.

Spoiler från "En ensam jul" :



Jag menar inte att Miriam ska klippa till Malfoy, men hon skulle må bra av att markera vad som är okej, och inte okej.

Det är fint att gänget stöttar Ron så gott det går. Vi får snart se hur det går med artikeln och Umbridge!

Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts" och "Vandalen på ridskolan"


Därför tycker jag att Miriam skulle må bra av att ryta ifrån då och då, samt dra av poäng för oacceptabelt beteende!

Umbridges är dum!!!
ett bra kapitel!!!

OMG vad bra! Längtar till nästa♥♥♥

Tack för era ord, fina ni.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥



♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


Kapitel 45 Hållhake

Jag förstod det så snart jag såg folksamlingen vid Gryffindorbordet.

Nu hade det hänt.

Alla ansikten var vända mot mina vänner från Gryffindor samt en stor skock med ugglor, högar med öppnade brev och en rasande Umbridge. Hon var alldeles violett i ansiktet, och just när jag kom svängde hon runt och skyndade iväg från elevgruppen, rakt i min riktning. När hon passerade gav hon mig en giftig blick, men sa inte ett ord utan fortsatte ut ur salen med piskande klackar.

Sakta gick jag fram till bordet. Den röda rubriken lyste mot mig lång väg, där den låg utbredd på bordet bland alla trampande ugglor:

Harry Potter och Miriam Silver talar äntligen ut: Sanningen om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn och natten vi såg honom återvända

Den var tryckt rakt över två jättelika bilder av mig och Harry, och det var uppenbart att bilderna var redigerade så att vi båda var mycket mer färgstarka och skimrande än i verkligheten. Dessutom hade de satt ihop bilderna så att vi tycktes betrakta varandra, medan bakgrunden var suddigt mörk och gav ett intryck av ovisshet.

Luna, som också satt vid bordet, vände sig mot mig med ett strålande leende:
“Jag tog vara på dina brev”, sa hon glatt. “Så många har du väl aldrig fått på en gång? Visst är det speciellt att vara med i tidningen?”
“Vi har öppnat Harrys”, fyllde Ron i. “Några tror fortfarande att han är galen, men de flesta börjar tro på honom nu.”
“Och en del brev är till er båda”, sa Hermione fundersamt. “Dem måste vi också öppna.”
“Umbridge”, började jag allvarligt utan att ta notis om breven. “Hon såg ursinnig ut.”
Harry ryckte på axlarna:
“50 poäng från Gryffindor och en veckas straffkommendering till för mig, för att jag ‘talar osanning’.”
“Hon gör inte det där mot dig igen!” utbrast jag. “Det är olagligt, Harry!” Enda orsaken till att jag ännu inte tagit upp det med Severus eller någon annan lärare, var Harrys egen oförklarliga envishet att tiga. Häftigt lutade jag mig fram över bordet och grep tag i hans ärrade hand: “Du har ju fått men för livet av det! Hon borde anmälas!”
Harry såg sig generat omkring och med ens såg jag alla de blickar som var riktade mot oss. Det fanns en ny sorts nyfikenhet i dem, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Snabbt släppte jag Harry för att inte göra livet ännu mer besvärligt för honom.



Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse för en så ung kvinna att bevittna Ni-vet-vems återkomst, endast i sällskap av en fjortonårig pojke som inte hade styrkan att beskydda er. Med ert utseende måste ni vara ett hett byte för vilken kidnappare som helst - och så är ni från Sverige, dessutom. Om ni behöver någon att anförtro er åt står jag gärna till tjänst …

Bara ett av åtskilliga brev med liknande innehåll. Mer och mer drog jag mig till minnes varför jag alltid valt ett tillbakadraget liv: så fort man klev fram i ljuset, blev det alltid ett sådant rabalder. Ens egenskaper och utseende analyserades oundvikligen, oavsett om det var positivt eller negativt, och för en känslig personlighet tog detta mycket energi.

För att inte tala om de brev, som var adresserade till Harry och mig tillsammans. Ni ser väldigt fina ut som par, kanske denna upplevelse fört er samman på mer än ett sätt? Både jag och Harry hade spontant brustit ut i skratt vid det orimliga i tanken. Som tur var hade endast ett fåtal av breven innehållit den typen av insinuationer.

Kuverten låg i en dramatisk hög framför mig på skrivbordet i tornrummet. Det var snart dags att gå till lektionen i latin. Vad skulle jag göra med högen? Det förnuftiga hade förstås varit att kasta den på elden, men jag kunde inte förmå mig till denna handling. Det skrivna ordet - oavsett om det var gamla generande dagboksanteckningar eller utkast jag helst ville glömma - hade alltid haft en speciell inverkan på mig. Jag hade helt enkelt aldrig kunnat göra mig av med skrifter. Sannerligen en konstig besatthet. Frustrerat tryckte jag in stapeln av kuvert i en låda i skrivbordet och gjorde mig redo för undervisningen.



På väg till lektionen gick det inte att undgå dem: stora, färgstarka anslag som ropade ut sitt budskap i korridorer och på klassrumsdörrar. Elever som ertappas med innehav av tidningen Hört och sett kommer att relegeras.

Nu var hon på krigsstigen.

Hjärtat flög upp i halsgropen när jag kom att tänka på, att hon kanske var på lektionen.

Det var dock endast elevernas välbekanta ansikten som mötte mig, när jag kom dit, men man hade kunnat ta på spänningen i luften. Och längst bak i klassrummet satt Malfoy med korsade armar. Bara en blick på honom fick mig att för första gången i mitt liv konkret förstå uttrycket Om blickar kunde döda. Det var naturligtvis inget annat att vänta, när jag hade pekat ut hans far som Dödsätare. Hur skulle detta gå i fortsättningen? Jag visste inte vem av oss två jag tyckte mest synd om.

Något jag hade lärt mig under den här tiden var att undervisning är helt beroende av sinnesstämningen i gruppen och att denna kan påverkas avgörande av en enda individ. Att det ens gick att genomföra lektionen på ett normalt sätt var egentligen förvånande. Arbetspasset var utan mycket fokus, vilket inte tidigare hänt. Trots det dröjde sig eleverna kvar i klassrummet efteråt och väntade ut Malfoy, tills han med nonchalant släpande steg avlägsnade sig.
“Ni är så modig, miss Silver”, utbrast Susan Bones spontant och instämmanden hördes från många håll. Jag ryckte på axlarna och försökte vara så fåordig som möjligt beträffande vittnesmålet, tackade bara kort för deras beröm och började långsamt plocka ihop mina saker.

Eleverna började så småningom dra sig ut. Det var alltid en speciell tystnad just efter en lektion, som om orden och energin hängde kvar i luften och långsamt dalade mot golvet. Väggarna var numera täckta av färgglada planscher med latinska citat, ordspråk och trollformler. Nog för att Hogwartsmiljön var tillräckligt vacker i sig, men jag hade tyckt att elevernas estetiska skapande borde få synas lite mer. Tydligen gick det att måla riktigt vackert med hjälp av trollstavarna, som även kunde framkalla skimrande och glittrande effekter. Mina ögon dröjde vid Malfoys bidrag, som naturligtvis gick i svart, silver och smaragd: Draco Dormiens Nunquam Titillandus. Nu hade jag nog väckt den sovande draken och det ordentligt ändå. Rådvill och vemodig betraktade jag färgprakten. Det lyste om klassrummet, och därför märktes den mörka gestalt, som plötsligt stod i dörren, extra tydligt.
“Vad står på?” Fylld av onda aningar såg jag Severus stänga dörren och komma in i rummet. Han hade aldrig tidigare sökt upp mig här, utan brukade ju tvärtom vara noga med att offentligt befinna sig på behörigt avstånd.
“Jag är här för att hålla ett öga på dig”, svarade han med ett svårtytt uttryck i ansiktet. “Något jag förvisso har en del erfarenhet av, eller hur?”
“Vad menar du, Severus?” Jag var inte det minsta road.
“Förlåt mig, Miriam, jag ska inte raljera. Det kan inte förnekas att situationen har blivit betydligt allvarligare än tidigare.” Han svängde ett antal gånger med staven över det färgskimrande rummets gränser i den sedvanliga förseglingen. “Jag hade precis mitt veckomöte med den förtjusande miss Umbridge och hon var inte på sitt mest charmanta humör, som du förstår.” Hans blick svepte över väggarna, som om han i samband med deras färgpalett erinrade sig något: “Du har fått det … livfullt här.” Så såg han vemodigt på mig och tillade: “Hon vill tysta dig och Potter.”
“Känner du till hur hon tänker gå tillväga för att göra det?”
“I Potters fall har hon tagit till poängavdrag och straffkommendering.”
“Som om han inte straffats tillräckligt redan!” utbrast jag hett. Severus såg bekymrat på mig och nickade:
“Efter de saker jag sett i pojkens minnen under ocklumeneringen måste jag tillstå, att han har haft sin beskärda del av vissa utmaningar i livet.”
Jag såg ivrigt på honom. Detta var onekligen ett framsteg. Gripen av plötsligt beslutsamhet delgav jag honom:
“Vet du förresten vad Umbridge använder för metoder?” Jag kunde inte hålla tyst en sekund längre, inte ens för Harrys skull, utan berättade hastigt om den speciella pennan som användes till straffmeningarna. Han lyssnade med ett tilltagande uttryck av avsmak och skakade lätt på huvudet.
“Varför har du inte sagt det här tidigare?” undrade han. När jag sa som det var att Harry av någon anledning inte velat att det kom fram, skakade han på huvudet igen och sa raskt:
“Jag ordnar det lätt med en ickeverbal Confundusbesvärjelse. Hon kommer inte att använda den där metoden mer. Seså, min skatt, ta nu inte så illa vid dig - men berätta för mig om du får höra talas om något liknande igen.”
Jag hängde sorgset med huvudet, ångerfull att inte för länge sedan ha anförtrott mig åt honom och fått bukt med problemet. Så kom det plötsligt för mig:
“Kan detta kanske få henne avsatt?”
“Tyvärr har hennes makt rotat sig väldigt djupt här och ministeriet håller henne om ryggen”, sa han dystert. “Vilket för mig till min största oro för dig, eftersom jag är övertygad om att ministeriet är din största fiende just nu.”
Han vandrade några steg fram och tillbaka, med allvarligt rynkad panna. Manteln böljade lätt om honom och han höll fortfarande i trollstaven, som om han var i ständig beredskap.
“Hon tänker göra vad hon kan för att få en hållhake på dig”, sa han utan omsvep, “och hon har redan börjat göra efterforskningar. Tydligen känner hon till att du under sommarens senare del var skriven på en icke magisk adress. Rummet du tänkte hyra verkar alltså ha utgjort ett hål i säkerheten. Däremot har hon inte kunnat hitta några anhöriga till dig och har konstaterat, att du inte finns registrerad på någon trollkarlsskola i Sverige. Detta är naturligtvis bra på ett sätt, men har som du förstår gjort henne ännu mer misstänksam mot din bakgrund.”
Tankfullt lät han blicken glida längs väggarna, medan han fortfor att berätta:
“Tyvärr känner hon till artikeln från i våras, där det kom fram att du och jag utfört magiska övningar utanför skolområdet. Detta gör att hon nu antar att jag har mer information om din historia - något jag naturligtvis förnekat. Däremot har jag ärligt beskrivit din speciella kraft för henne, alltså hur den fungerar rent praktiskt, som om den inte varit effekten av någon incident utan en bonus utanpå den vanliga magiska förmågan. Det var tvunget med en öppenhet kring detta, för att få det hela trovärdigt.” Ett uttryck av slug triumf återspeglades i hans ansikte: “Hon är övertygad om att jag är på hennes sida. Något vi definitivt kan utnyttja till vår fördel, Miriam.”
Det glittrade till i hans ögon:
“Hon bad mig hålla ett öga på dig. Något jag naturligtvis mer än gärna gör.”
Jag betraktade honom fundersamt. Ibland var han ytterst svårbegriplig. Jag visste ju, att han bar på en djup och äkta oro för min säkerhet, men trots all fara verkade det vara något i den komplicerade situationen som eggade honom. Som om han njöt av den utmaning dubbelspelet gav hans intellekt.
“Jag ger dig bara en massa problem, Severus.”
“Det gör du. Onekligen.”
Han gled närmare mig, där jag stod bakom katedern.
“Du håller mig sysselsatt, skatten min.”
Hans blick hade börjat glöda av lika delar ömhet och den eld jag numera så väl kände. Sakta sträckte han ut handen och strök mig över håret, mjukt som en vinds smekning, medan han viskade:
“Renhjärtade, oskyldiga varelser som vandrar rakt in i lejongropen utan en tanke på sig själva … dem behöver man se efter.”

Såååååååå himla bra!! Jag vill också skriva lika bra som du❤️❤️

Underbart kapitel! Oj, oj, oj! Nu blev det spännande när kärringen dök upp. Ja, vi vet ju hur det gick i boken.

Sedan var det överraskande att se Snape vara orolig över Harrys minnen. Undrar hur det ska gå sen. (Tänker på du vet vad! )

Angående det du skrev i spoilern: Du har rätt i att Miriam kanske inte kan dra av poäng. Det stämmer också att hon röt ifrån när det var på väg att bli slagsmål mellan Snape och Sirius.
Jag längtar till nästa kapitel.

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 46 Tjänstgöring

Jag insåg att jag återigen var i hetluften, och det var mer än tidigare. Folk stirrade fullkomligt ogenerat i korridorerna, smög ihop sina huvuden och viskade bakom skolböckernas pärmar. En osynlighetsmantel hade varit mer än välkommen just nu, mellan horderna av elever och personal som måste passeras.

När Malfoys gäng långsamt närmade sig var det nästan svårt att andas. Lömskt och ogenerat svepte den renblodige ynglingen med sin grå blick min gestalt i en kyla, som nästan kändes mot klädnaden. Crabbe och Goyle glodde också mörkt med spända muskler. Dessutom hade de med sig en fjärde pojke, som enligt Hermione hette Theodore Nott, och vars far var en av de utpekade Dödsätarna. Theodore verkade dock mest vara med i de andras skugga och gav mig endast en snabbt värderande blick, då de strök så tätt förbi att jag kunde känna doften av hårvax och dyr parfym. De förblev dock tysta - ingen på skolan vågade nämna något som hade med artikeln att göra, på grund av risken att bli relegerad. Ändå verkade precis alla, just på grund av förbudet, ha läst den och Hermione var mycket förtjust över denna händelsernas utveckling.
“Tjänstgöring. Ikväll klockan sex.”
Umbridge stack åt mig ett av sina rosa pergament, liksom i förbifarten, när hon seglade förbi. Hjärtat flög naturligtvis upp i halsgropen på mig och jag såg bävande på henne för någon form av förklaring.
“I vårt land måste personalen faktiskt arbeta då och då. Man kan inte bara komma hit och leva på oss. Det duger inte, lilla vän”, förtydligade hon raskt och fortsatte: “Ursäkta, men jag måste vidare till min arbetsdag.” I nästa stund var hon försvunnen i folkhavet och jag vecklade upp pergamentet med skakande händer, mitt i korridoren, oförmögen att dra ut på pinan en enda sekund - bara för att dra en lättnadens suck när jag såg hos vem jag skulle tjänstgöra.



“Inget ont som inte för något gott med sig … eller vad säger du, min skatt?”
Men det var svårt att säga någonting alls, tagen av den nya styrkan i hans kyssar. “Så dyrbar”, mumlade han och andades häftigt medan det oemotståndliga kraftfältet sänkte sig över oss. Jag brann, började förlora uppfattning om tid och rum och först då dimmorna avtog något upptäckte jag att jag befann mig ovanpå skrivbordet, fast i hans smekande grepp. Han behöll ansiktet tätt över mitt, när han med en kraftansträngning drog sig ur kyssarna och det märktes att han försökte stilla sig. Bakom honom återspeglades stearinljusen flämtande i raderna av burkar och flaskor.
“Jag ska inte ta kraften ifrån dig”, sa han lågt och lyfte sakta upp mig, så att vi åter stod mittemot varandra på stengolvet. Det välbekanta bubblande ljudet från kitteln hördes och drog vår uppmärksamhet mot den.
“Faktiskt tänkte jag att vi skulle utnyttja tillfället att tillverka lite mer av … essensen”, sa han och höll armen beskyddande runt mina axlar när vi närmade oss de svaga skenet från brygden. “Om jag lyckas hålla mig ifrån dig, vill säga”, tillade han strävt, kramade lätt min axel och gav mig sedan en genomträngande blick: “Du bär väl alltid essensen med dig?”
“Det vet du att jag gör.” Pulsen ökade igen när jag tänkte på hur han, vid varje tillfälle vi träffats ensamma sen i julas, alltid smekande känt efter att sidenbandet satt där det skulle.



“Så, hur är det nu för dig där ute?”
Vårt arbetspass var över och vi satt i det lilla rum som fanns innanför kontoret, strax intill förrådet med höga hyllor. Här fanns endast några levande ljus som kastade sitt sken över de få möblerna och den lilla bokhyllan. Jag var som alltid matt efter att ha använt kraften och njöt av vilan, det mjuka ljuset och hans sedvanliga omsorger.
“Där ute?” sa jag och svalde det sista av det stärkande elixir han bjudit mig på. “De flesta stirrar på mig och Harry. Milt sagt. En del ser på oss på ett hotfullt sätt. Men vi har ju pekat ut deras föräldrar, så det var inget annat att vänta.”
“Förvisso inte. Du befinner dig i en helt annan sorts fara nu.” Hans hand kramade hårt om min: “Om jag ändå fick gömma dig, min skatt, på ett säkrare ställe där ingen kunde lägga sina ondskefulla händer på dig …” Hans blick gled sökande över bergsväggarna.
“Jag måste stå mitt kast, Severus, det vet du.” Jag tryckte hans hand tillbaka och såg beslutsamt och vädjande på honom: “Vad tror du om Mörkrets herres avsikter just nu?”
Han tycktes tveka en sekund, som alltid sparsam med information från den mörka sidan, men så sa han:
“Jag tror att han avvaktar gällande dig.” Han nickade eftersinnande, som för att bekräfta sina egna ord: “Mörkrets herre ser sannolikt ett vänskapligt samband mellan dig och Potter, inte minst sedan artikeln kom ut. Min tro är att han tänker sig kunna utnyttja detta samband i framtiden om det blir aktuellt. Därför låter han dig vara nu, för det är fortfarande Potter som är i hans totala fokus. På grund av ärret och att pojken undkommit honom så många gånger.”
“På tal om samband …”, sa jag och satte därmed ord på något jag funderat mycket över. “Mörkrets herre måste ju veta att det fanns ett samband mellan dig och mig?”
Severus nickade sakta och eftertänksamt: “Han vet. Men Mörkrets herres största svaghet är, att han inte fäster så mycket vikt vid den typen av samband. Även om svartälvan Adriana på sin tid säkert gjorde honom uppmärksam på, att du försökte ge ditt liv för mig, har han inte aktivt tagit fasta på det och än mindre reflekterat över, att jag skulle kunna känna något för dig i retur. Han gör samma misstag som angående …”
Det blev alldeles tyst. Till och med ljuslågorna stod stilla.
“Lily”, hörde jag min röst säga. Han ryckte till, men jag såg stadigt på honom: “Harry är min vän, jag vet hans mors namn och du kan säga det högt, Severus. Jag kommer aldrig att förneka vad hon betyder för dig.” Mitt hjärta hamrade hårt mot revbenen när jag sa det, men det hade plötsligt blivit omöjligt att hålla det inom mig längre.

Han såg tillbaka på mig med plågade ögon, men jag vek inte med blicken. Det fick bära eller brista. Så viskade han plötsligt:
“Jag älskar dig så mycket, Miriam.”
“Och jag älskar dig, Severus. Det vet du väl att jag gör?”
Han var tyst ett ögonblick innan han lågt sa:
“Det är ingen som tror … att jag förstår vad kärlek är.”
“Du förstår mer än de flesta vad kärlek är.” Våra händer flätade sig starkare samman i varandra, när jag fortsatte: “Men på ett sätt är det ju en fördel att Mörkrets herre inte förstår.”
Det höll han med om: “Så har jag också hela tiden tänkt. Det är därför det är så viktigt att du och jag håller en offentlig distans. Nu, när Mörkrets herre helt brutit med svartälvorna, finns heller ingen som kan påminna honom om det samband mellan oss som fanns i incidenten då du blev träffad.”
“Vad säger du? Har han brutit med dem?”
“Sedan länge”, bekräftade Severus. “Efter händelserna i juni, med alla de misstag ledaren Adriana begick, litar han inte längre på älvorna - om han nu någonsin gjorde det. Han vände sig till dem under den tid då han fortfarande var svag, innan sin fysiska återuppståndelse.”
Han såg tankfullt på mig i det svaga ljusskenet.
“Oavsett vad”, fortsatte han, “är du ett hett byte just nu, då du är i centrum för uppmärksamheten. Och det finns en risk … ett scenario som jag fasar för, Miriam.”
Ångest och skräck började växa fram i hans blick.
“Om du skulle bli alltför obekväm för den mörka sidan … skulle jag, i min position här på Hogwarts … “ Han tog ett smärtsamt, darrande andetag:
“ … kunna få i uppdrag att oskadliggöra dig.”
Jag ryckte till och såg skrämt på honom.
“Och hur skulle du då göra?” viskade jag osäkert.
Han släppte mina händer och stirrade på mig som träffad av blixten.
“Tror du att jag skulle kunna skada dig?”
“Nej, så menade jag inte!”
“Hur menade du då?” Han såg iskallt på mig och jag kände hela mitt hjärta krympa.
“Jag menade hur du skulle agera … försöka lösa det … som du alltid gör …” Rösten svek mig, jag slog händerna för ansiktet och sjönk ihop i hopplöshet. Skulle han någonsin förstå? Hur skulle jag visa honom min tillgivenhet? Jag gled ner på det kalla stengolvet och lade huvudet i hans knä, medan jag vätte ner den svarta manteln med mina tårar.
Det dröjde inte länge förrän jag kände hans hand stryka mig över håret, medan han med ångerfull röst viskade:
“Vid Merlin, Miriam, res på dig!” Då jag inte lydde fortsatte han förtvivlat: “Ser du nu, hur illa jag gör dig? Kärlek är sannolikt inte mitt rätta element. Du är en ängel och förtjänar så mycket bättre än det här.”
“Jag vill inte ha något annat. Eller någon annan.”
“Du borde ha det allra bästa, min skatt … så, så … snälla, kan du inte resa på dig?” Han fortsatte att stryka mig över håret, men denna gång tog det lång tid innan mitt gråtande upphörde. Hur skulle jag få honom att inse hur det verkligen förhöll sig? Att jag faktiskt mest utgjorde ett hinder i de stora händelsernas gång och att det var han, som axlade det tunga ansvaret. Osjälviskt gick han sin svåra balansgång mellan mörker och ljus, hela tiden mån om att beskydda och göra det rätta. Han, om någon, var värd att älskas och uppskattas, och det av långt fler än mig.

Men när jag snyftande låg där med huvudet i hans mörka, mantelklädda knä, i det lilla rummet i berget långt bort från allt dagsljus, började jag uppriktigt tvivla på att Severus någonsin skulle inse denna sanning om sig själv.

så bra!!!

Jag tror jag vill strypa nippertippan Umbridge. Jag tänker på början, då hon påpekar att i "vårt land måste personalen arbeta." Jag tänkte så här: "Kör upp din trollstav där solen inte skiner, din tvåbenta sadistiska padda!"
Ja, tur att hon fick tjänstgöra hos Snape. Annars saknar jag McGonagall, då hon, liksom Remus, är en av mina favoriter bland de vuxna karaktärerna. Det jag menar är att det inte hade gjort något om Miriam hade fått tjänstgöring hos McGonagall, Sprout eller Flitwick.

Tips:

Det var bara att inse att jag, mer än någonsin, var i hetluften igen.

Meningen låter lite konstig i mina öron. Kolla hur jag har skrivit.

Jag insåg att jag återigen var i hetluften, och det var mer än tidigare.

Genast kände jag hans varma hand stryka över håret, medan han ångerfullt viskade:

Precis som föregående mening låter denna lite skum.

Det dröjde inte länge förrän jag kände hans hand stryka mig över håret, medan han med ångerfull röst viskade:

I övrigt gillar jag kapitlet. ♥ Vad roligt att vi börjar närma os du vet vad! Oh, jag längtar. Men som vi har diskuterat, så gruvar jag mig också. Det är ju trots allt ett känsligt ögonblick.
Då lär hon bli väldigt chockad... och kanske besviken. (Nästan så jag hoppas på det.)

Jag kan ha misstolkat slutet, men jag tycker Snape var lite väl hård mot Miriam, med tanke på att hon börjar gråta. Jag kan inte låta bli att tänka: "Snape, du är klantskallarnas okrönte konung! Nu fick du henne att gråta!"

Vi får se hur det går.

Spoiler från våra ugglor: