The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Så himla nice kapitel!♥

Mer!>.>

Lurad igen.. >~<

Samma här D:

När kommer det mer? *beroende*

MEN HERREGUD NU BLEV JAG LURAD IGEN XD

Anna Gryffindor Jag är i samma situation som du.

Vill ha ett nytt kapitel varje gång jag läst klart ett

MEN :_; Jag blev lurad alltså denna fanfic är en drog för mig... *beroende*

Ojojoj känner igen mig... Vi är drogmissbrukare allihop xD
Nu lurade jag dig säkert igen menmen...

Okej nu får jag sluta kommentera Dx Blir ju ledsen varje gång jag ser att det inte uppdaterats när någon skriver ett inlägg xD

Sluta då

Hellu again my loves!! ♥ ♥

Kapitel 45
Dubbeldejt
April 1978

Det var en härlig dag. Vårsolen hade änligen krypit fram och det var till och med så att man kunde hänga av sig jackan och njuta av det sköna vädret. Majoriteten av eleverna hade åkt till Hogsmeade över lördagen, men de flesta hade åkt hem efter lunch. Klockan var runt tre och de fyra vännerna hade ganska precis kommit till Tre Kvastar efter en lång sovmorgon.

’’Varför vägrar ni tro mig?’’ sa Sirius förolämpat.
’’Ja, undra’’, sa James och himlade med ögonen.
’’Professor McGonagall är en oförutsägbar kvinna, Sirius, men jag tvivlar på att hon och rektorn slår vad om vilka elever som har ihop det’’, sa Lily tveksamt.
Sirius suckade.
’’Okej, tro vad ni vill. Jag vet vad jag hörde.’’
Remus, Lily och James utbytte en blick av samförstånd medan Sirius tog en klunk av sin honungsöl. De satt inne på Tre Kvastar, vid bordet längst in vid hörnet. Marodörernas stambord.
’’När gick sista droskorna hem?’’ frågade James efter en stund.
’’Inte förrän klockan sju’’, sa Remus och tog en sipp från sitt glas.
’’Härligt. Vi kan ju käka middag här och allt. Och du... du har lite...’’
Han pekade diskret på sin egen överläpp med en menande blick mot Remus.
’’Va? Åh...’’
’’Tillåt mig’’, sa Sirius och log ett illmarigt leende innan han milt greppade Remus’ arm, drog honom närmare sig och lätt tog bort skummet från honungsölet med en kyss. Remus blev förvånad men glömde snart tid och rum, och när Sirius gjorde en ansats att böja sig tillbaka igen höll han kvar honom.
’’Hallå, turturduvor’’, suckade James och knäppte med fingrarna innan han svepte det sista av innehållet från sitt glas. ’’Vi är på en allmän plats. Spara på hånglet och uppför er.’’
Remus släppte taget om Sirius och skrattade.
’’Förlåt. Och du, du har lite...’’ Han pekade på sin överläpp.
’’Va? Var?’’ sa James snabbt och for upp med handen.
’’Tillåt mig’’, fnissade Lily innan hon böjde sig fram och snabbt kysste bort skummet som fastnat på James’ läpp. James sprack upp i ett leende och rodnade. Plötsligt hade han glömt allting om att uppföra sig på allmäna platser. Sirius skrattade.
’’Du har honom verkligen runt ditt finger, Evans.’’
Hon böjde sig tillbaka igen med ett leende.
’’Jag hoppades väl det.’’

***

Han slängde sig på sängen med en sådan duns att den studsade till. Han kollade på klockan. Kvart över tre. Hans vänner skulle inte komma hem på ett bra tag, och det fanns absolut ingenting att göra. Han hade försökt sysselsätta sig med läxor ett tag, men han insåg snart att han inte skulle komma så långt som en mening på uppsatsen i Örtlära utan hjälp från Remus, och han skulle inte heller kunna fuska sig igenom läxan i Spådomskonst utan Sirius och James’ kreativa idéer. Han tänkte på sina vänner. Undra vad de gjorde. De hade säkert roligt.

Han bestämde sig snabbt. Det var ett galet beslut, men han hade ju knappast något annat för sig. Med hjälp av Marodörkartan avgjorde han fort vilken som var bästa vägen och tog sig till Hogsmeade på egen hand. Han skulle minsann inte sitta här och ruttna hela dagen bara för att han inte hade någon.

Det första stället han styrde stegen mot var Tre Kvastar. Han menade inte att spionera på de, han ville bara kolla läget. Försiktigt smög han in på den lilla puben och hans blick landade direkt vid hörnet. De två paren märkte honom inte. De såg ut att ha roligt. Med ett hugg såg Peter på platsen längst ut åt vänster, där Lily satt, skakandes av skratt.

Det brukade vara hans plats.

***


’’Hemma redan?’’
’’Redan? Vi var borta i flera timmar’’, skrattade James och slängde sin jacka på sängen.
’’Hade ni roligt?’’ frågade Peter.
’’Jadå. Jättekul. Vad har du haft för dig hela dagen?’’
’’Åh, inte så mycket. Jag tog en promenad i Hogsmeade, bara.’’
’’Oj, du skulle kommit och sagt hej!’’ sa Sirius.
’’Jag ville inte störa.’’
Det blev tyst ett ögonblick.
’’Pete’’, sa James allvarligt. ’’Du kan aldrig störa oss.’’
’’Men...’’
’’Vi borde frågat om du ville följa med’’, sa Sirius. ’’Men vi trodde att det bara skulle bli tråkigt för dig, eftersom...’’
’’Eftersom jag inte har någon?’’
’’Det var inte det jag skulle säga.’’
’’Du har visst någon. Du har oss’’, sa James och damp ner bredvid Peter på hans säng. Han lade armen kring honom. ’’Vi kanske inte duger till att hångla med, men vi är här.’’
’’Jag vet. Jag tänker bara på... jag menar, nu när Lily börjat hänga så mycket med er, att hon skulle... jag vet inte...’’
’’Vadå? Sno din plats?’’ sa Remus och log. ’’Ingen risk.’’
’’Det skulle aldrig hända, Slingersvans’’, sa Sirius menande och satte sig på golvet framför James och Peter.
’’Jag vill ju se er lyckliga, det känns bara konstigt...’’
’’Det har hänt väldigt mycket i det här gänget på kort tid’’, sa James. ’’Speciellt med de där två.’’ Han nickade mot Sirius och Remus.
’’Det är mycket som är ovant’’, sa Remus.
’’Men din plats i våra hjärtan är helt säkrad’’, sa Sirius. ’’Jag lovar, Peter. Vi älskar dig. No homo though.’’
’’Du är inte rätt person att säga no homo though, längre, Sirius’’, sa James och himlade med ögonen. Hans vänner skrattade.
’’Förlåt. Gammal vana.’’
’’Jag kommer aldrig få någon’’, mumlade Peter.
’’Vad snackar du om?’’ sa James.
’’Flickvän. Ni allihop har sån tur och ni vet inte ens om det. Ni ser bra ut, ni är atletiska – ’’
’’Skojar du med mig?’’ sa Remus misstroget.
’’Håll käften, sötnos’’, sa Sirius, fortfarande med ögonen fästa på Peter.
’’ – ni är smarta, begåvade, ni skulle kunna bli vad som helst.’’
’’Hördudu’’, sa James strängt och sökte Peters blick. ’’Nu vill jag att du tar en sekund och lyssnar jävligt noga på oss, okej?’’
’’Okej’’, sa Peter långsamt.
’’Kommer du ihåg när vi var tretton och de där Hufflepuffeleverna var elaka mot dig? Sirius och jag förhäxade de och sen sa vi att vi aldrig skulle låta någon trycka ner dig? Det gäller alla, även dig. Ingen får skada dig, och speciellt inte du, är du med mig? Jag vill aldrig mer höra dig tala så om dig själv.’’
Peter svarade inte, utan log svagt.
’’Du är grym, Slingersvans’’, sa Remus. ’’Du är en av de tre bästa vänner man kan ha. Jag vet det, för jag råkar ha alla tre. Och de är allihop de mest lojala och fantastiska personer jag träffat. Tvivla inte på dig själv.’’
’’Jag kanske förolämpar dig fyra gånger i kvarten’’, medgav Sirius. ’’Men du betyder så mycket för mig. För oss alla.’’
De iakttog alla Peter, som sprack upp i ett tacksamt leende när han såg på sina vänner.
’’Tack, hörni.’’
’’Vet ni vad jag tycker?’’ sa Remus och ställde sig upp från sin säng. ’’Jag tycker vi går raka vägen ner till köket, hämtar upp ett fat med efterrätter, byter om till pyjamas och har grabbkväll.’’
’’På ett villkor’’, sa James varnande. ’’Du och Sirius håller er ifrån varandra.’’
Sirius smällde till honom.
’’Passa dig, Potter. Du var ju som en bläckfisk på Evans för några timmar sedan.’’
’’Det var jag inte!’’