Marodörerna på Hogwarts [SV]

Åh.....jag har inga ord! Jag brukar kommentera långt men så bra som du skriver har jag bara en sak att säga dig!



♥Och jag ÄLSKAR ditt skrivande!!♥

OMG!!!!! Såååååååå sjukt fantastiskt bra!

Ny läsare...
Hmm...vad ska jag säga...

Just det! Jag skulle tagga: Aurora123 snivillinus Kajsisen och slutligen rednakiw

Så bra!!!

Har nu sträckläst HELA din FF på mindre än två dagar och gumman, den är så ljuvligt fantastisk att jag knappt vet vad jag ska säga! Så himla UNDERBAR! ♥

Hur du får allt att hänga ihop, hur du håller en fängslad kapitel efter kapitel, man verkligen hänger i luften när man läser. Det är så himla ljuvligt och fantastiskt underbart!

Du är en helt fantastisk skribent Milla, så himla underbart och fantastiskt skriver du att man knappt fattar hur du gör det! ♥

Några saker jag älskar speciellt är...
...hur Remus har fått en så detaljerad beskrivning av sitt liv.
...att Sirius och Vendela har en sådan relation.
...att Lily INTE är någon söt liten ängel trots att hon är så vänlig och snäll.
...att James verkligen är så som JAG alltid trott att han är. Det är ljuvligt!
...att Severus inte BARA är ett "mobboffer" utan att han faktiskt ger igen lite då och då.
...hur du porträtterar Lilly och Severus relation. Att han inte blir "friendzonad" av henne utan hon behandlar honom efter hans handlingar. (Trots att min Sev aldrig skulle göra så Men det gör ju inget att han gör så mot Lily för vi vet ju båda två vem han ska vara med egentligen eller? )
...ditt sätt att beskriva och få allt så himla flytande!

Asså, skulle kunna fortsätta ett tag till men detta är mina favoritdelar med din FF ♥ Fast ÄLSKAR så klart HELA! ♥ ♥ ♥ ♥

Såååååååååå....
NU VILL JAG HA MER! ♥ ♥ ♥

Älskar alla Sirius and James moments, tex : "James Potter, du är en död man!"

Du skriver så fantastisk så det inte går att beskriva❤️❤️

Kan inte göra når annat än att hålla med

Hej och förlåtförlåtförlåt!
Jag vet att uppdateringen här har varit vidrigt dålig det senaste och den enda ursäkten jag har är att livet helt enkelt har kommit emellan. Men, kära mugglisar, nu har jag äntligen fått skrivit ihop en del till som jag hoppas att ni kommer tycka om! Och tack så otroligt mycket för era fina kommentarer och för att ni har lagt ner tid på att läsa det jag skriver! Ni anar inte hur mycket det betyder för mig


Kap.38 - Katastrof
Lily och Remus hoppade till vid ljudet av en bok som föll i golvet med en hög duns bakom en av bokhyllorna närmast dem. De såg förskräckt på varandra innan Remus återfick kontrollen över sin kropp och skyndade fram mot bokhyllorna. Hjärtat sjönk i bröstet på honom när han insåg att han skulle komma fram försent. Rusande steg hördes från andra sidan och någon var på väg bort i full fart, det fanns ingen chans att Remus skulle hinna ifatt. Han svängde runt bokhyllan precis i tid för att se nederdelen av en klädnad fladdra runt hörnet och försvinna från hans synfält. Han grimaserade och slog näven hårt i sidan på bokhyllan precis som Lily nådde fram till honom. Hon svalde och lade försiktigt sin hand på hans arm.
”Jag hann inte se.”, mumlade Remus
”Jag förstod det”, svarade hon.
”Jag har svikit Dumbledore. Jag borde inte ens ha berättat det för dig och nu vet någon mer. Det kan vara vem som helst. Tänk om de sprider det? Vad ska vi göra”, han såg sorgset på Lily. Hon verkade inte ha några svar att ge utan stod där tyst, fortfarande med sin hand på hans arm.
”Jag vet inte.”, sade hon till sist och rynkade sedan pannan, ”Kanske måste vi helt enkelt berätta?”
Remus såg frågande på henne.
”För Vendela menar jag. Kanske måste vi berätta vad vi vet för Vendela”

*

Hjärtat slog hårt i hans bröst medan han ansträngde sig för att lugna sin andning och sluta flämta. Han hade nog hunnit ut ur biblioteket utan att bli sedd men för säkerhets skull hade han fortsatt att springa tills han nådde en korridor bra mycket längre bort. Han tog skydd i skyggan av två stora rustningar för att minska risken att bli sedd medan tankarna snurrade i hans huvud. Hur skulle han hantera informationen han just fått? Skulle han använda den? Hur i så fall? Han hade direkt insett att den skulle kunna ge honom stort inflytande ifall han spelade sina kort rätt och kunde inte låta bli att flina elakt bvid tanken. Men så såg han henne framför sig, så tydligt att det högg till i hans bröst. Skulle han verkligen kunna göra så mot henne? Hade han sjunkit så lågt? Han lade sin ena hand över sitt hjärta och kände hur det bultade hårt. Kanske slog det fortfarande för henne, trots allt. Kanske kunde han använda informationen till att göra saker bättre för en gång skull. Om han kunde. Det fanns ingen chans att det skulle ändra på något, det var han säker på. Men kanske skulle det vara värt det i alla fall. För henne. Med en besutsam nick klev han ut ur skuggan in i ljuset.

*

De hade diskuterat det en stund och till slut kommit fram till att det var det enda de kunde göra. De skulle bli tvungna att berätta det för Vendela och bryta förtroendet Dumbledore givit Remus ytterligare. Tanken plågade honom men han såg ingen annan utväg. Bättre att han bröt sitt löfte och gav Vendela en chans att vara förberedd. Bättre att hon fick informationen från honom än från någon annan. Ifall det skulle spridas runt skolan vore det bättre ifall hon redan visste. Han var i alla fall skyldig henne det.
”Ikväll?”, frågade Lily som rest sig igen för att börja gå tillbaka mot tornet.
”Ja, ikväll”, suckade Remus, ”Kanske är det ute redan imorgon och jag skulle hata ifall hon fick reda på det via skvaller”
Tanken på vad som väntade gjorde det svårt för Remus att andas. Kunskapen han skulle behöva dela med Vendela var vidrig och han önskade egentligen att hon aldrig skulle behöva få veta. I alla fall inte innan hon själv var redo att söka efter svar.
”Låt oss gå då”, sade Lily. Remus reste sig och de började långsamt att gå. Ingen av dem hade speciellt brottom att komma fram ikväll.

*

De hade inte hunnit mer än två korridorer från biblioteket när de hörde hastiga steg närma sig. Det bekom dem inte utan de fortsatte sin beslutsamma vandring genom korridoren till en röst hördes
”Lily?”
Hon frös fast och för ett kort ögonblick for ett uttryck av smärta över hennes ansikte innan hon snabbt samlade sig. Med ett neutralt ansiktsuttryck andades hon in och vände sig om.
”Vad vill du?”, frågade hon kyligt. De hade inte pratat, inte ens sett på varandra, på evigheter och ett par sekunder stod de bara och såg på varandra. Det gick inte att ta miste på uttrycket av längtan som prydde Severus ansikte när han såg på henne. Det röda håret böljade ner över hennes axlar och skenet från lyktorna på väggen fick det att se levande ut. Kylan i hennes ögon skapade ett smärtsamt huggande inom honom. Inte kunde det väl vara meningen att det skulle vara så här? Trots att det var han som hade valt det gjorde det ont. Väldigt ont. Tillslut harklade sig Remus för att bryta tystnaden som lagt sig över dem och han rycktes upp ur sina tankar.

”Vad vill du?”, upprepade Lily. Severus harklade sig nervöst och sneglade på Remus innan han svarade.
”Jag... jag ville bara... Kan vi prata? Själva?”, han skulle göra det för hennes skull, det skulle han. Men han ville inte säga det han skulle säga inför Remus.
Lily såg värderande på honom ett ögonblick innan hon till sist ryckte på axlarna och nickade. Remus lade en hand på hennes axel.
”Är du säker?”, frågade han och såg misstänksamt på Severus som fick anstränga sig för att inte förhäxa honom där och då. Lily nickade igen och Remus lät sin hand falla.
”Jag är säker. Jag dröjer inte länge, gå vidare du så kommer jag ikapp. Och om jag inte gör det så...”, hon lät meningen dö ut men tittade menande på Remus.
”Så sköter jag det”, avslutade han tonlöst, ”Okej. Vi ses sedan”
Han såg misstänksamt på Severus en sista gång och vände sig sedan om och började återigen att gå.

De stod återigen och stirrade på varandra. Kylan fanns kvar i hennes ögon.
”Vad vill du, Sev?”
Ljudet av smeknamnet, det som endast hon kallade honom, skickade en ny känsla av smärta genom honom och han fick anstränga sig för att inte låta det synas. Istället tog han ett par steg mot henne. Hon lade armarna i kors över bröstet men flyttade sig inte.
”Hur mår du?”, kunde han inte låta bli att fråga. Hon suckade och skakade på huvudet.
”Nej, Sev. Säg bara vad det var du ville säga. Jag har något jag måste göra.”
Han såg sorgset på henne men började sedan prata.
”Det var jag. Det var jag som såg er på biblioteket. Jag ville bara säga att... att jag inte kommer att säga det till något. Jag kommer låtsas att jag inte vet, att jag inte hörde.”
Lily lät armarna falla ner och såg förvånat på honom.
”Varför?”, frågade hon misstänksamt. Han funderade en stund men beslutade sig sedan för att svara ärligt.
”För din skull. Hon är din vän. Jag anser att jag har skadat dig tillräckigt”, sade han med låg röst. Ytterligare en stund gick utan att någon av dem sade något.
”Tack”, fick hon ur sig till sist, men den där mjuka rösten hon haft mot honom innan, ”Tack, Sev. Det betyder mer än du kan ana”
Han ryckte på axlarna utan att möta hennes blick. De visste båda två att det inte skulle ändra på något. Men de visste också att det just nu inte spelade någon större roll.

*

Han gick långsamt, drog riktigt ut på stegen för att låta vandringen till tornet ta så lång tid den bara kunde medan han funderade. Han var nyfiken på vad Snape hade velat Lily och helt ärligt lite förvånad över att hon ens hade gått med på att prata med honom. De tankarna rörde sig dock i bakgrunden och överskuggades av tankarna kring hur han skulle berätta för Vendela. Vart skulle han ens börja? Det skulle bara försvåras av att hon så uppenbart inte ville prata om det han nu skulle bli tvungen att ta upp med henne. Hon skulle inte gilla det alls. Han hade precis nått fram till porträttet av den tjocka damen när han tyckte sig höra något.
”Remus!”, han vände sig förvånat om när rösten nådde honom och fick syn på Lily som rusade mot honom i full fart.
”Åh vilken tur att jag hann ikapp dig”, flämtade hon fram när hon nått hela vägen fram. Hon ställde sig mot honom med ryggen mot den tjocka damen och log stort, ”Vi behöver inte säga något. Det var Sev. Han hörde”
Remus andades ut och hann slappna av under den korta stund det tog för Lily att börja prata igen.
”Han kommer inte att tala om det för någon”, börjar hon och fortsätter sedan, omedveten om att porträttet just öpnnat sig, omedveten om vem som var på väg ut, ”Så vi behöver inte tala om det för Vendela”

”Behöver inte tala om vad för mig?”, hörs en misstänksam röst säga och all färg försvinner från Lilys ansikte. Hon vänder sig om och står öga mot öga med Vendela och Sirius som stirrar stint på henne.
”Lily? Vad är det jag inte behöver veta?”

Såååå braaaaaaaaaa!!!!!
Du skriver verkligen jättebra!
Längtar efter nästa kapitel!