Att tvingas välja (1:a generationen)

Kapitel 33
Jag vet inte vad som förvånade alla mest. Att jag och Remus är tillsammans eller att Lily och James är. Eller att jag och James pratar med varandra som om inget hade hänt. Jag vet inte hur det helt plötsligt kunde bli såhär bra? För bara ett par veckor sedan så var mitt liv ett helvete. Men nu, nu kommer jag på mig själv varje dag med att le ett brett leende.
- Vad tänker du på? frågar Remus med sina läppar mot min panna.
Vi sitter i en fåtölj i sällskapsrummet. Jag sitter i hans knä och i mitt knä har jag en av våra skolböcker uppslagen.
- Dig, erkänner jag och ler generat.
Jag böjer bak huvudet och tittar upp på honom. Mitt leende försvinner när jag ser hur blek han är. Även hans gröna ögon ser ut att ha blekts.
- Börjar du bli sjuk igen? frågar jag.
Remus lyfter blicken och tittar in i den öppna brasan. Jag kan se hur elden reflekteras i hans ögon.
- Jag är okej. Det är lugnt, jag lovar, säger han.
Jag suckar och lägger min kind mot hans bröstkorg.
- Jag tror dig inte, säger jag.
Remus skrockar lågt.
- Jag vet älskling, jag vet, säger han och ger mig panna ännu en kyss.
Vi sitter såhär en stund. James kommer ner för trappan. Han tittar på oss och ler.
- Vilken underbar syn. Mina två bästa vänner, tillsammans. Jag kommer aldrig att tröttna på att se er tillsammans, säger han och slänger sig i soffan.
- Det är bra det James, för det kommer krävas mycket för att få mig att släppa taget om den här tjejen, säger Remus.
- Jag är fortfarande sur på dig, säger jag.
Han himlar med ögonen och James skrattar.
- Aj då. Du vet Remus, Claire kan vara sur hur länge som helst, säger han. Tro mig, jag vet.
Remus blick flackar mellan mig och James.
- På tal om det, när tänker ni berätta för oss andra vad det var ni bråkade om? frågar han.
Jag tittar på James. Han sätter sig upp och drar fingrarna genom sitt hår.
- Det var bara något löjligt, säger jag.
Remus tittar ner på mig.
- Jag tror dig inte, säger han med ett snett leende på läpparna.
Jag ler och slår ihop boken innan jag ställer mig upp. Jag sträcker på mig och gäspar.
- Jag går och lägger mig, säger jag. Vi ses i morgon.
Jag böjer mig framåt och ger Remus en kyss innan jag går upp till sovsalen. Lily och tjejerna är fortfarande vakna. De tittar leende på mig när jag kommer in.
- Så du lyckades tillslut slita dig från Remus, säger Kirsten.
Hon sitter i Lilys säng under tiden som Lily flätar hennes hår. Jag himlar med ögonen åt hennes kommentar och lägger tillbaka boken i min skolväska.
- Är det inte så det ska vara när man är tillsammans med någon? undrar jag.
- Jag vet inte, är det så för dig också Lily? frågar Allie.
- Absolut. Jag har ofta svårt att kunna slita mig ifrån James och de stunder som vi inte är tillsammans så spenderar jag all tid med att tänka på honom och drömma, svarar Lily och fnittrar.
- Vad drömmer du om? frågar Joan och slänger sig på mage vid fotänden på sin säng.
Lily tittar drömmande ut i luften.
- Allt. Om vårt bröllop. Vårt hus. Jag drömmer framför allt om våra barn. Tänk er två små barn med James mörka hår flyger runt på kvastar på baksidan av vårt stora hus, säger hon.
De andra vänder sig ivrigt mot mig.
- Nå Claire, vad brukar du drömma om när du drömmer om Remus, säger Joan.
Jag blinkar och tänker efter.
- Jag tror inte att jag brukar drömma, inser jag efter en stund.
Det blir tyst i vår sovsal. Mina vänner utbyter en blick.
- Åh, jaha, säger Kirsten efter en stund.
Jag sätter mig ner på sängkanten.
- Är det dåligt? frågar jag.
- Så klart att det inte är något dåligt. Alla är ju inte sådana människor som brukar drömma. Jag menar, du kan ju fortfarande vara kär i Remus trots att du inte drömmer om er framtid, säger Allie men jag kan höra att inte ens hon tror på sina egna ord.
- För du är väl kär i Remus Claire? undrar Lily.
Jag tittar på dem. De tittar frågande tillbaka på mig och väntar nervöst och spänt på mitt svar.
- Så klart jag är, svarar jag och de drar en gemensam lättad suck.
- Då har du inget att oroa dig för, säger Joan.
Tjejerna kryper ner under täcket i deras sängar och somnar. Jag rynkar fundersamt på min panna och kryper ner under mitt täcke. Är jag kär i Remus? Jag vet att jag gillar honom mer som en vän men är jag kär i honom? Sådär kär som Lily är i James. Trots mina många funderingar och tankar så lyckas jag tillslut somna. Flera timmar senare när vi sitter vid frukost bordet och ugglorna kommer med posten, landar det en röd ros i mitt knä. På den här röda rosen har någon knutit fast en lapp i ett snöre. På lappen står det ”Till den vackraste tjejen på Hogwarts”. Jag tittar på Remus som sitter intill mig. Han ler. Jag ler tillbaka. Oavsett vad jag hade för tankar när jag gick och lade mig så har de nu försvunnit. Han gillar mig. Jag gillar honom. Det är allt som betyder någonting just nu.

Don't you dare not like Remus.
I will find you, and I will kill you if you don't like Remus.
Don't you dare..

(Omr, tänk om man inte får skriva så! Vi kommer alla att dö... (Jag menar inte den underbaraste författaren på mugglis, utan karaktären Clarie (Nu blir jag inte relegerad va..)))

OMR!
Skriv mer!
Du är såååååå bra!!!
Jag har inga ord..
Jag.. Det.. Det.. Varulv.. Remus.. Död.. Gwaaah..

ROSEN VAR SÄKERT FRÅN AVERY.

Ishipclavery

Kan inte Avery dyka upp och kärleksförklara för henne mitt i hogsmeade eller något och vara oändligt charmig eller är det jag som ska drömma om det så ?

Tänker som Trezzan med rosen♥ (även om inte känns som om Avery skulle skriva så)


Alla verkar typ hata Remus och Claire... Men jag gillar de♥ (även om Clavery är söta. Men jag förstår inte, gillar Avery Claire eller gillar han att vara med henne?)

Remus kommer säkerligen skada Claire. När han förvandlas, och hon vet ju inget om det så på något knäppt sätt kommer Remus åt henne och .. DE GÖR SLUT

Averyyy!!?!!?!!! Meeer

varför tror jag att det är avery?

Tyvärr men rosen kom inte ifrån Avery. Den var ifrån Remus. Hoppas ni inte blir allt för förkrossade.

Kapitel som följer här nere är händelserikt och jag förväntar mig långa kommentarer! Kramar!
_______________________________________
Kapitel 34
Ett par månader senare
Tidiga dagar och sena kvällar. Det är bara ett par veckor kvar av skolan. Vart har den här tiden taget vägen? Hur gick det så fort? Precis som de flesta kvällar sitter vi i biblioteket och förbereder oss för imorgon som består av ännu mer prov. Jag gnuggar mig trött i ögonen och vet inte riktigt hur jag ska klara av att sitta upp en stund till. Vid bordet har jag också James, Lily och Remus. Sirius gav upp för säkert två timmar sedan. Nu ligger han säkert uppe i sovsalen och snarkar högt. Om han kommer klara av proven, vilket han säger att han än så länge har gjort med bravur, så kan jag nästan lova att jag lånar James kvast och flyger ett varv i luften. Lily suckar trött och lutar sig mot James axel.
- Jag är trött. Jag är helt utmattad, säger hon.
James lägger armen runt henne.
- Ska vi gå och lägga oss? frågar han och tittar på henne.
- Nej, jag måste veklingen bli klar med det här, suckar Lily.
Remus skrockar.
- Du har skaffat dig en envis flickvän James, säger han.
James tittar på sin bästa vän och ler.
- Din flickvän är också väldigt envis ska du veta, säger han.
Jag släpper min skolbok med blicken och ger James en grimas. De andra skrattar. Jag tittar mig omkring. Utanför fönstren är det mörkt. Natten är påväg. Vad var det? Jag vrider på huvudet ytterligare ett par grader. Det var någon där. Där borta mellan bokhyllorna. Jag kunde se hur det rörde sig i min ögonvrå.
- Vad tittar du på Claire? frågar Lily.
- Jag tyckte att jag såg någon, erkänner jag.
Remus skrockar igen.
- Jag tror att jag vet någon som behöver sova. Det är nog dags för oss att ge upp, säger han och börjar plocka ihop mina saker.
Jag nickar sakta och tittar bort mot bokhyllorna. Det står ingen där, det vet jag. Men det var någon där, det är jag säker på.
- Vi följer med er, säger James.
Lily tittar på honom och skakar på huvudet men James vägrar lyssna på hennes invändningar.
- Lily, du sa det själv, du är utmattad. Du behöver sova. Någonting som jag egentligen skulle ha sett till att du gjorde för en timme sedan. säger han beskyddande.
Hans ord får mig att smälta och jag kan se att även Lily sväljer alla sina invändningar.
- Okej, du har nog rätt, säger hon.
Vi ställer oss upp och så fort vi har plockat ihop våra böcker går vi ut ur biblioteket. Vi är inte de sista som lämnar, det är fortfarande en hel del elever som envisas med att sitta uppe till sista minut. Vi hinner gå halvvägs till sällskapsrummet innan jag inser hur mycket lättare min väska verkar vara nu. Jag börjar kolla igenom den.
- Jag glömde en av mina böcker, säger jag.
- Men jag packade ju ner alla i din väska, påpekar Remus.
- Jag hade boken i trolldomshistoria på golvet intill stolsbenet, suckar jag. Jag går och hämtar den också möts vi i sällskapsrummet.
- Jag följer med dig, säger Remus men jag skakar på huvudet.
- Det går snabbare ifall jag går själv. Jag skyndar mig, lovar jag och vänder om.
Jag går med snabba steg och är snart tillbaka i biblioteket. Men när jag kommer tillbaka till platsen där vi satt och sätter mig på knä intill stolen jag satt på syns boken inte till. Jag tittar mig omkring. Den syns inte till över huvud taget. Jag tittar igenom min väska igen. Kanske ligger den här i? Men nej, det gör den inte. Jag kanske inte alls lade den på golvet. Den kanske låg på bordet och någon av de andra fick med sig den. Ja, så måste det vara. Återigen lämnar jag biblioteket och går mot sällskapsrummet. Ibland händer det att jag stöter på elever i min årskurs som är på väg till sina sällskapsrum. Vi stannar inte och pratar med varandra. Vi är alla för trötta och för stressade. Men ju länge jag går, desto större blir känslan av att jag är förföljd. Jag har haft den här känslan förut. Den klättrar på min rygg och sprider sig ner över min bröstkorg. När jag står i mitten av en öde korridor tar jag ett djupt andetag och fyller mig med modet av att vända mig om. Det kommer inte vara någon där intalar jag mig själv. Jag vänder mig om och tror att hjärtat ska hoppa ut ur bröstet på mig. Det står visst någon där.
- Avery, säger jag hest med handen över mitt vänstra bröst.
Ja, det är Avery. Lika blond och mörkt klädd som de andra gånger vi stött på varandra. Han håller upp min bok.
- Min bok. Jag trodde att jag glömde den i biblioteket, säger jag.
- Det gjorde du också. Jag plockade upp den, säger han.
Jag tittar på honom och blinkar.
- Det var du. Du stod vid bokhyllorna. Spionerar du på mig? frågar jag och tar boken ur hans hand.
Avery ler någonting som påminner om ett leende.
- Kanske det. Men jag tog boken eftersom jag måste prata med dig, säger jag.
- Jaha, men jag vill inte prata med dig Avery, säger jag och stoppar ner boken i väskan innan jag vänder mig om och börjar gå.
Jag kan höra hur han följer efter mig.
- Så du är alltså tillsammans med Remus, säger Avery.
- Inte för att du har någonting med det att göra, men ja, det är jag, säger jag.
- Är ni lyckliga? frågar han.
Vad är det för fråga?
- Såklart vi är, fräser jag.
Nu kan jag inte längre höra hans fotsteg. Har han försvunnit?
- Älskar du honom?
Jag stannar till. Vänder mig om. Avery har stannat en bit bort.
- Älskar du honom? frågar han igen.
- Varför frågar du det Avery? Vad får dig att tro att jag kommer berätta mina innersta känslor för dig? Vi har inte haft någonting med varandra att göra på flera månader. Och nu kommer du och frågar ifall jag älskar min pojkvän? Varför frågar du det Avery?
Han tittar på mig.
- För jag älskar dig, säger han.
Allt syre försvinner i korridoren och jag tvingas ta ett steg bakåt.
- Jag frågar eftersom jag älskar dig Claire. Jag har älskat dig sedan vi kysste varandra för första gången. Jag har älskat dig sedan jag fick hålla om dig den kvällen då du drömde den där mardrömmen. Jag försökte sluta älska dig när du bad mig lämna ditt hus i vintras. Jag försökte så hårt. Men när mina vänner berättade för mig att de såg dig och Remus tillsammans i Hogsmeade den där dagen för flera månader sedan, det kändes som om mitt hjärta gick sönder i tusen bitar. Varenda gång som jag sett er tillsammans har jag blivit tvungen att titta bort. Att höra honom kalla dig för älskling när jag älskar dig får mig att vilja sticka ett svärd i magen på mig själv. Jag älskar dig Claire, säger Avery.
Under tiden som han har pratat har han förflyttat sig mot mig. Vi står nu bara på armslängds avstånd. Jag känner mig stum. Stum och tom.
- Varför säger du det här? Vart var de här orden för flera månader sedan då jag bad dig lämna mitt hus? - Varför nu? frågar jag sakta.
Min röst är svag.
- Jag har velat berätta det här för dig så länge men jag har aldrig vågat. Men nu var det dags. Jag berättar det här för dig därför att vi snart ska lämna skolan och jag står inte ut med tanken av att jag aldrig kommer få se dig igen. Jag älskar dig Claire, säger han.
Avery lyfter sin hand och smeker min kind. Jag blundar. Beröringen är så bekant. Mitt hjärta slår hårt. Allting kommer tillbaka. Alla känslor jag förträngt och gömt. Alla minnen som jag drömt om. De slår över mig som regn på en varm sommardag.
- Jag älskar dig också.
Jag slår förvånat upp mina ögon. Orden bara rann ur mig.
- Jag älskar dig, säger jag igen.
Den här gången väljer jag att säga det. Jag känner ingen ånger av att säga det, så jag förstår att jag verkligen menar det. Avery ler och lägger sina händer på mitt ansikte. Vi kysser varandra för första gången på en evighet. Jag känner hur jag har saknat hans kyssar. Min kropp fylls utav värme och någonting som jag känner igen som lättnad. Jag får vara i hans famn igen. Det är här jag ska vara. Så har det varit hela tiden. Jag har bara inte velat inse det.

Jag gick aldrig tillbaka till sällskapsrummet. Istället följde jag med Avery till vårt rum. Där älskade vi med varandra. Alla andra gånger bleknande i skuggan av den här gången. Det var som om vi öppnat dörren till en helt ny värld. Det var så många nya känslor som tog över. Efteråt låg jag med mitt huvud mot hans bröstkorg och kände hur han strök mig över min bara rygg.
- Har du och Remus någon gång…
Hans röst är lite hes men också lite orolig. Jag skakar på huvudet.
- Bra. Det känns bra att veta att jag är den enda som fått röra vid dig, säger Avery och kysser min hand.
Det är då verkligheten tar sig igenom det tjocka molnet av kärlek. Jag sätter mig upp. Det börjar gå upp för mig vad jag har gjort.
- Remus, säger jag.
Jag sätter mig på sängkanten med fötterna dinglandes över golvet.
- Jag är tillsammans med Remus, säger jag.
Bakom mig hör jag hur Avery rör på sig och jag känner hur han omfamnar mig bakom ifrån.
- Jag trodde att du inte älskade honom, säger han med sina läppar alldeles intill mitt öra.
Jag vrider på huvudet och tittar på Avery.
- Det gör jag inte heller men han förtjänar bättre än såhär. Jag måste berätta för honom. Och då måste jag berätta om allting, säger jag.
Han nickar och lutar sin haka mot min bara axel.
- Självklart. Så länge du låter mig vara med när du berättar. Med tanke på vad Snape har berättat om honom, James och de andra så tänker jag inte låta dig berätta det här helt ensam, säger Avery.
Jag rynkar på pannan. Vad pratar du om?
- Vad menar du? Vad har Snape berättat? frågar jag.
Avery skrockar lågt och lägger sig ner på rygg igen.
- Äsch, kom igen Claire. Jag vet allting om Remus ”sjukdom” och jag vet allt om vad de håller på med när de lämnar skolan, säger han.
Jag tittar oförstående på honom.
- Vad för sjukdom? frågar jag.
Avery spärrar upp sina ögon och tittar förvånat på mig.
- Du vet inte. De har inte berättat för dig, säger han.
- Berättat vad? frågar jag hispigt.
Avery suckar och tittar på mig. Han tar min hand i sin och berättat allting.

OH MY ROWLING
HON ÄR OTROGEN.
VAD KOMMER HÄNDA MED REMUS?
GE MIG SVAR!

Nej.
Nej.
Nej.

Du älskar Remus.
Du bara vet det inte.
Avery vill mörda dig.
Han utnyttjar dig.
Remus har inte skadat dig på sex år, så varför nu?
Fatta det här nu Clarie, AVERY ÄR EN SKIT!!

Och nu när inte hon kommer tillbaka kommer Remus att bli galen.. Och, nej, nej, nej..
Gwaaahahahrjdjlgmjl

Varför gör du såhär mot mig?
Varför johhana?
Why..?

Stop it now.

Remus älskar dig din klant!!

Vad. Jag. Du..

Kaorjlksjdcl..

Bwtabwa.......

OMG OMG OMG OMG. Jag har äntligen förstått vem
Avery påminner om. :O
EN BLADNING MELLAN WARNER I SHATTER ME OCH JACE WAYLAND I TMI!! ♥♥

Förut shippade jag dem. Men nu jäklar när han Visar att han har känslor♥
CLAVERY ♥♥♥

Så många feels johhana du är mästare på feels. :O♥♥
Tror btw att Remus ska skada Avery när de berättar. I kinda feel sad för Remus...♥

Förlåt för en icke-lång kommentar men min Iphone är seg ♥