Kraften (femte året)

Nu tog jag mig i kragen och har läst! Underbart avsnitt som vanligt! Ett riktigt girlpower-kapitel! Tänker på hur Miriam och Hermione har en stund för sig själva! Gillar också när Hermione pratar om Ron. Jag bara ÄLSKAR när Miriam namnen på Nevilles föräldrar och genast kommer ihåg Frank och Alice, samt att hon känner stark empati för Quirinus! ♥ (Min idé, hehe!)

Tips på ingång:

Det var nämligen inte bara Umbridges lektioner, som haltade för tillfället. Både Hagrids och Trelawneys kurser var nu tydligen rena skämtet, eftersom den nitiska överinkvisitorn var ständigt närvarande och gjorde dem nervösa på alla upptänkliga sätt.

Om deu ser det röda: Jag skulle hellre skriva "tänkbara". Det låter bättre när man läser texten högt.

Det var nämligen inte bara Umbridges lektioner, som haltade för tillfället. Både Hagrids och Trelawneys kurser var nu tydligen rena skämtet, eftersom den nitiska överinkvisitorn var ständigt närvarande och gjorde dem nervösa på alla tänkbara sätt.

Hermione var dock, naturligt nog, inne på ett helt annat spår:

Skriv den röda meningen på ett annat sätt, eller slopa det helt. Kolla mina exempel och välj ett av dem.

Hermione var dock, naturligtvis, inne på ett helt annat spår:

Hermione var dock inne på ett helt annat spår:

Så kom jag på det - Frank var ju Quirinus bäste vän, som till slut hamnat på sjukhus! Quirinus hade varit där och besökt honom och Alice. De var alltså Nevilles föräldrar! Jag mindes Quirinus förtvivlan och tänkte, att om hans bästa vän fallit offer för en Dödsätares tortyr, kunde han aldrig frivilligt ha gett sig åt Voldemort.

Om du ser den röda texten: Sätt gärna in en synonym. Det skulle se bättre ut. Flytta gärna "frivilligt", så det låter bättre.

Så kom jag på det - Frank var ju Quirinus bäste vän, som till slut hamnat på sjukhus! Quirinus hade varit där och besökt honom och Alice. De var alltså Nevilles föräldrar! Jag mindes Quirinus förtvivlan och tänkte, att om hans trofaste kamrat fallit offer för en Dödsätares tortyr, kunde han aldrig ha gett sig åt Voldemort frivilligt


Skulle jag någonsin mer kunna se stjärnor och måne utan att obeskrivliga minnen nästan tog andan ur mig?

Tror det blir bättre om du tar bort det röda ordet helt och hållet.

Skulle jag någonsin kunna se stjärnor och måne utan att obeskrivliga minnen nästan tog andan ur mig?

Mm... det ska bli spännande att se hur det går.

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥



♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 42 - Affär

Den gnistrande januari flög förbi och övergick i ett våtare, varmare februari. Hårda studier, lektioner i latin, regelbundna DA-möten och ocklumenering avlöste varandra. Att Malfoy fanns i latinklassen var inte en lika stor utmaning som jag först trott. Visserligen vägrade han att sitta tillsammans med någon och såg mer än lovligt butter ut hela tiden, men han arbetade tyst på och gjorde till och med läxorna. Efter några lektioner hade jag nästan vant mig vid att han var där och ett visst rutinmässigt lugn infann sig åter i klassen, även om man märkte att de var på sin vakt.

Ett och annat hemligt, ljuvligt möte med en viss trolldryckslärare fick mig också att känna att jag kunde uthärda vad som helst. I jämförelse med dessa efterlängtade tillfällen verkade alla hjärtans dag så torftig, även om jag visste att den för många av ungdomarna var ett av de få tillfällen som fanns att smyga sig till lite romans.

Harry var uppenbart nervös vid frukosten och jag såg att han hade gjort ett försök att tämja den rufsiga luggen. Utan resultat naturligtvis. Det märktes att han hade svårt att få ner maten. Ron gav honom menande blickar, samtidigt som han själv slukade tallrik efter tallrik med ägg och bacon inför dagens extrainsatta quidditchträning med laget som, efter Harrys ofrivilliga utträde, bara kunde bli bättre. Hermione var däremot så upptagen med att läsa ett brev, att hon tycktes vara helt omedveten om omgivningen.
“Jorden till Hermione!” ropade Ron och viftade med handen framför ansiktet på henne. “Är det Vicky som har skrivit till dig igen?”
“Åh, Ron, lägg ner det där nu.” Hon såg otålig ut, men tittade sedan upp på oss: “Harry, förlåt men jag måste be dig att komma till Tre kvastar idag klockan tolv - och gärna du också, Miriam.” Tre kvastar var den lokala puben i Hogsmeade.
“Men … det är ju mitt i min … ehm, dejt”, sa Harry besvärat. “Kan det inte vänta?”
“Tyvärr, det är jätteviktigt”, sa Hermione. “Ta med dig Cho till Tre kvastar, så behöver ni inte skiljas åt för tidigt!”
“Vad är det som är på gång?” undrade jag nyfiket.
“Jag ska strax berätta, men nu måste jag snabbt svara på det här brevet. Lycka till idag, Harry - och du också, Ron - Miriam, du kan väl vänta på mig vid entrén? Jag är där om ett ögonblick!” Hon rusade iväg med en halväten brödskiva i handen.
“KVINNOR!” stönade Ron med munnen full av mat.
“Instämmer”, sa Harry entonigt.
Sedan såg de lite slokörat på mig. Jag ryckte på axlarna:
“Tja, Harry, jag antar att vi ses klockan tolv.”



“Nu får du berätta vad du har för planer, Hermione.” Jag försökte låta bestämd, där jag gick vid hennes sida genom Hogsmeade, medan senvinterns himmel hängde allt tyngre över oss.
“Kan vi bara vänta tills vi kommer in på puben? Då ska jag förklara allt, jag lovar.”
“Ja, det får du allt göra. Du har den där beslutsamma minen som alltid följs av något avgörande”, sa jag lite otåligt och tänkte på bildandet av DA-gruppen. Den betydde förvisso väldigt mycket för mig och jag förstod syftet med den, men mitt deltagande var fortfarande långt ifrån okomplicerat, inte minst med tanke på latinklassen där ju alla utom Draco var medlemmar. Severus ansträngde sig märkbart för att hålla god min, men jag kände honom tillräckligt väl nu för att se hans oro. Efter tillfället då han funnit mig i snödrivan hade han dock aldrig mer yttrat något om riskerna jag utsatte mig för. Det märktes att han ångrade sina ord den dagen och inte tänkte uttrycka sig på liknande sätt igen, men innerst inne visste jag hur han kände. Efter ett DA-möte var jag alltid mycket trött efter att ha använt kraften, och om jag och Severus råkade träffas vid ett sådant tillfälle, visste hans omsorger om mig inga gränser.

Jag svalde hårt och kände hur det brände bakom ögonen, så att de små toppiga husen i trollkarlsbyn såg alldeles suddiga ut. Och plötsligt fick jag en vision, såg oss gående där tillsammans genom de krokiga gatorna. Min arm under hans, fina linjer vid mina ögon, enstaka strimmor av silver i hans mörka hår. Långa, varma resmantlar. Ett alldeles vanligt par, som levt många år tillsammans och öppet kunde visa sig på gator där fönstren inte täcktes av anslag med förrymda Dödsätare. Häftigt drog jag efter andan för att hindra tårarna från att bryta fram, samtidigt som de första regndropparna började falla.

Hermione, som gått i egna tankar, tittade ängsligt på mig.
“Åh, Miriam, var inte orolig! Du behöver inte göra något som du inte vill! Det är inte meningen att sätta någon press på dig!” utbrast hon.
“Det vet jag … det är inte det …” Vi stod mitt emot varandra på bygatan och jag önskade för väl tusende gången att jag kunnat berätta för henne allt som fanns att berätta. Hon såg bekymrat på mig. Förvisso var hon en av de människor som jag litade mest på i hela världen, men hon hade inte kännedom om hela min situation och förstod kanske inte vad det innebar att dra in mig i vissa skeenden.
“Du behöver bara sitta tyst bredvid mig om du vill”, sa Hermione. “Det viktiga är att Harry får en chans att säga sanningen. Kom så går vi till puben - de kanske redan väntar på oss.”
Hon tog mig resolut under armen och drog iväg med mig den korta vägen som återstod. Inne i puben var det fullt av folk som flytt från regnet och värmde sig med gyllene, skummande honungsöl. Hermione banade väg genom trängseln till de enda lediga platserna vid ett lite större bord i ett hörn. Där satt redan Luna Lovegood tillsammans med en kvinna med lagda, blonda lockar, långa röda naglar och en väska som såg ut att vara av krokodilskinn. Hon synade Hermione bakom hornbågade glasögon och fnös:
“Du har låtit oss vänta, lilla fröken!”
“Åh, de minuterna kommer att vara väl värda er tid - som ni ju har betydligt mer av nu”, sa Hermione obesvärat. “Miriam, låt mig presentera Rita Skeeter.”



Det var alltså så hon såg ut - journalisten som spelat en betydande roll i vårt liv i våras. Jag visste att det var långsökt och till och med orättvist, men kunde inte låta bli att tänka på att om hon inte skrivit sina spekulationer om att jag skulle dyka upp som oväntat “hinder” i trekampen, så skulle jag ha kunnat hindra Harry och Cedric från att ta vinnarpokalen och därmed räddat oss alla tre. Då skulle Cedric inte ha behövt gå en alldeles för tidig död till mötes.

Med stigande skepsis hälsade jag alltså ganska avmätt på både Rita och Luna. De lät sig dock inte bekomma, utan betraktade mig båda med ett visst intresse bakom sina drinkar. Ritas panna rynkades, medan hon sög i sig sin eldwhisky och såg ut att fundera skarpt.
“Den här lilla fröken ser också bekant ut”, sa hon och tillade inställsamt: “En riktig skönhet. Visst har ni varit med i tidningen tidigare?”
“Det stämmer”, sa jag kallt. “Högst ofrivilligt.”
“Åh”, sa Hermione överslätande, “den här dagen ska vi blicka framåt, eller hur? Låt mig få bjuda er alla på varsin honungsöl.” Jag tystnade och beslöt att ligga lågt tills jag förstått vad hon hade för tanke med det hela. Nu hade dock ett ljus gått upp för Rita och hon pekade upphetsat på mig med en illröd, kloliknande nagel:
“Du är ju Den svenska överraskningen!” utbrast hon.
“Den mystiska flickan från Trekampen”, instämde Luna medan hon sög på någon konstig lök som varit i drinken.
Rita grävde hysteriskt i krokodilhandväskan och fick fram en neongrön fjäderpenna.
“Vad sägs om att berätta er sanna historia?” frågade hon med ett insmickrande smil på de knallröda läpparna. “Det har spekulerats om er … i sanning spekulerats! Varför ni plötsligt dök upp i trekampen som oväntat hinder och bröt mot ett antal regler. Vad drev er till denna handling? Ren vinnarinstinkt eller rentav … något helt annat? Något trauma i er … bakgrund?” Hon hade pennan redo.
“Ett enda ord om Miriams bakgrund och det blir ingen affär!” klippte Hermione av. “Vi väntar på ytterligare en person och samma regler gäller för honom.”
“Affär?” sa Rita lystet. “Har vi sagt något om en affär?”
I detsamma fick vi syn på Harry vid entrén, genomblöt av regn och med ganska dyster hållning.
“Harry, här borta!” ropade Hermione. “Du är tidig!” Vi gav varandra en hastig blick; detta var ett mycket olämpligt tillfälle att fråga ut honom om hur hans dejt hade gått.
“Är Harry möjligen … en del av affären?” väste Rita förhoppningsfullt.
“Det kan mycket väl hända”, sa Hermione kyligt, “om han själv vill förstås, så håll er i skinnet nu.”
Harry hade banat sig väg fram till oss.
“Vad är det frågan om?” undrade han moloket och blängde dystert på Rita.
“Det är frågan om”, sa Hermione högtidligt, “att du ska få ett tillfälle att berätta sanningen.”
Och så förklarade hon sin plan. Harry skulle berätta den sanna historien om Voldemorts återkomst och vad som hänt den där natten i juni - inklusive namnen på Dödsätarna. Det skulle inte vinklas på något ofördelaktigt sätt avseende Harrys förstånd, så som gjorts i The Prophet, utan endast ur Harrys synvinkel. Eftersom The Prophet, som var helt i händerna på Fudge, aldrig skulle ta in historien, hade istället Lunas pappa erbjudit sig att trycka den i Hört och sett.
“Och vad får jag i så fall i arvode?” undrade Rita och log giftigt.
“Du får se ditt namn i tryck”, sa Luna glatt. “I massor av tidningar.”
Rita fnös ljudligt: “Ska jag jobba gratis?”
“Det verkar så”, sa Hermione lugnt. “Annars kommer jag, som ni vet, att ge myndigheterna information om det oregistrerade lilla djur ni brukar förvandla er till, och då får ni ägna ett avsevärt antal år åt att skriva om livet i Azkaban.”
Rita blängde ursinnigt på henne, men samtidigt hade hon ivrigt greppat fjäderpennan.
“Låt oss höra då, pojk”, sa hon sammanbitet och lade ett stort pergament framför sig på den medfarna bordsskivan. Fascinerad kunde jag se att Harry faktiskt gjorde sig redo att berätta - ännu en gång vittna om det ministeriet inte ville tro, med risk att återigen bli missförstådd. Han harklade sig nervöst men beslutsamt.
“Låt oss höra denna ensamma sanningsröst”, manade Rita på med hakan lutad i handen och pennan i nypan.
“Han kommer inte att vara ensam”, sa jag plötsligt. “Harry var inte det enda vittnet.”

Jippi! Underbart kapitel som vanligt! Haha! Rita Skeeter gillade jag aldrig i fjärde boken, så när jag läste om henne i femman, flinade jag stort. Nå, nu ska både Harry och Miriam få berätta vad som hände, och då kommer paddan att blekna. Mohahaha!

Hermione var däremot så upptagen med att läsa brev att hon tycktes helt omedveten om omgivningen.

Lägg till några ord, och sätt ett komma-tecken i meningen.

Hermione var däremot så upptagen med att läsa ett brev, att hon tycktes vara helt omedveten om omgivningen.

“Ska strax berätta, men nu måste jag snabbt svara på det här brevet. Lycka till idag, Harry - och du också, Ron - Miriam, du kan väl vänta på mig vid entrén? Jag är där om ett ögonblick!” Hon rusade iväg med en halväten brödskiva i handen.

Jag skulle vilja lägga till ett ord, så det låter bättre.

“Jag ska strax berätta, men nu måste jag snabbt svara på det här brevet. Lycka till idag, Harry - och du också, Ron - Miriam, du kan väl vänta på mig vid entrén? Jag är där om ett ögonblick!” Hon rusade iväg med en halväten brödskiva i handen.


Ja, nu ska det bli kul och se hur Umbridge reagerar när hon möter Miriam!

Så bra!!!

Äntligen! – Kanske är överdrivet sagt för du har inte tagit lång tid på dig sedan senaste uppdateringen. Men när man längtar så mycket som jag gör efter fortsättningen, tycker jag ändå att det är helt i sin rätt att utbrista äntligen!
Ska bli riktigt spännande att se hur det fortskrider, och hur det oundvikligt leder framtill slutet…

Kapitel 42 Affär


Ett och annat hemligt, ljuvligt möte med en viss trolldryckslärare fick mig också att känna att jag kunde uthärda vad som helst.

Alltså detta – att man orkar kämpa i en tuff situation bara man har någon att luta sig mot lite ibland då och då. Någon som man vet har ens rygg och som man vet besvarar ens känslor. Det krävs inte mycket, ett möte då och då. Till och med ett leende nerför en korridor har förmågan att lyfta en och ge en styrka att orka fortsätta tills man kan ses igen i ensamhet utan allas dömande blickar…

för många av ungdomarna var ett av de få tillfällen som fanns att smyga sig till lite romans.

Tänk dock vilken fantastisk dag i den tid som befann sig runt omkring de. Även om den i sig inte förändrar den bestående kärleken. Man måste inte ha en dag specifikt när man har någon då man hyllar kärleken lite extra, utan det kan man göra vilken dag som helst, när som helst. Men för de som inte har någon specifik är det ett utmärkt tillfälle att kunna sprida lite kärlek utan att uppfattas på ett konstigt sätt. Det ger en den perfekta ursäkten till att vara lite extra omtänksam och kärleksfull mot alla sina medmänniskor – och den där lilla knuffen till alla kärlekskranka, att ta det där sista steget mot den romantiska kärleken i vardagen…

“Är det Vicky som har skrivit till dig igen?”

Det här fick mig att skratta till lite för… Vicky är ett så, ursäkta mig, feminint smeknamn, oftast tillhörande någon med namnet Victoria. Därför blir det så komiskt när Ron kallar Viktor Krum, den lite stereotypiska mannen för något så feminint. Som att Ron försöker framhäva sin egen maskulinitet mer genom att dra ner hans… Förstår du vad jag menar? – Som att han försöker dra ner Viktor för att själv verka bättre och mer attraktiv i Hermiones ögon… typ. Ah, det lät bättre i mitt huvud… Haha!

Ett alldeles vanligt par, som levt många år tillsammans och öppet kunde visa sig på gator där fönstren inte täcktes av anslag med förrymda Dödsätare. Häftigt drog jag efter andan för att hindra tårarna från att bryta fram, samtidigt som de första regndropparna började falla.

AH, sådant här gör mig alltid så blödig. Jag gråter på riktigt. Hur mycket smärta måste det inte orsaka Miriam när den visionen är så långt ifrån den verklighet hon befinner sig i för tillfället. Så fint rent bildligt, när regnet får vara med i hennes känslostorm.

med en kvinna med lagda, blonda lockar, långa röda naglar och en väska som såg ut att vara av krokodilskinn.

Urgh, om det här är Rita Skeeter är de illa ute. För hon är halare än en basilisk efter ett bad. Bara inte Miriam hamnar i knipa för det. Den där himla citatpennan jobbar ju fortare än munnen själv.




men kunde inte låta bli att tänka på att om hon inte skrivit sina spekulationer om att jag skulle dyka upp som oväntat “hinder” i trekampen, så skulle jag ha kunnat hindra Harry och Cedric från att ta vinnarpokalen och därmed räddat oss alla tre. Då skulle Cedric inte ha behövt gå en alldeles för tidig död till mötes.

Detta är väldigt intressanta känslor, för Miriam känns alltid så förlåtande, och även om hon tänker att det kanske är orättvist mot Rita Skeeter kan hon ändå tänka och kanske ge Skeeter skuld i det hela som sedan utspelade sig… Men till och med den mest vänliga själen kan definitivt få mer än sin beskärda del av Rita Skeeters skriverier.

medan hon sög i sig sin eldwhisky och såg ut att fundera skarpt.

Älskar att hon sitter och dricker starksprit medan hon pratar med några ungdomar… det blir en så komisk detalj, och nästan en pik mot hennes bristande professionalitet…

väste Rita förhoppningsfullt.

Snyggt val av beskrivning utav hennes röstläge… för hon är likt en väsande orm mycket listig och mycket farlig…

“Det verkar så”, sa Hermione lugnt. “Annars kommer jag, som ni vet, att ge myndigheterna information om det oregistrerade lilla djur ni brukar förvandla er till, och då får ni ägna ett avsevärt antal år åt att skriva om livet i Azkaban.”

Hermione som blackmailar kan vara det roligaste jag läst. Hon är så komiskt lugn, som nästan inger mer respekt och skräck än om hon hade skrikit ut orden. Lite nonchalant sådär… haha!

“Han kommer inte att vara ensam”, sa jag plötsligt. “Harry var inte det enda vittnet.”!

Åh nej. Förvisso är det mycket riktigt, men Miriam sätter en stor risk för sig själv när hon berättar att hon också var där. Risken finns att man blir misstänksam på annat håll och gräver fram hennes sanna historia… måtte bara Miriam klara sig med skinnet i behåll.

Fantastiskt bra kapitel som vanligt. En riktig fröjd att få läsa medan eftermiddagskaffet dricks upp. Som vanligt lyckas du behålla mitt intresse, inte bara genom varenda mening, men också för kommande kapitel. Jag bara måste få veta vad som händer nu när de slänger sig i armarna på Rita Skeeter… och framförallt vad det kommer ha för betydelse vad gäller Miriam. Snape lär ju bli inte lite oroad när det kommer fram… Spännande! Längtar!

Yayyyy nytt kapitel!! Underbart bra som vanligt!

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


Edit: Regnet har hällt ner hela dagen, precis som i berättelsen.

Kapitel 43 Regn

Hällregnet, som sköljde över mig i strida iskalla strömmar och till och med trängde genom resmanteln in på bara kroppen, var mig fullkomligt likgiltigt. Det var en perfekt täckmantel för de tårar, som redan rann utmed kinderna - inför det jag måste göra. Den här gången skulle inget undvikas, döljas eller bekännas. Jag tänkte berätta direkt och det kunde inte ske fort nog. Alla skulle ändå få veta och jag ville att han skulle höra det från mig.

Det var samma känsla som i en mardröm, där man försöker springa men inte kan. Vägen ner till fängelsehålorna tycktes ta en evighet och det kändes som om det vimlade av folk överallt.
“Helvete … se dig för!” skrek någon irriterat. Jag hade sprungit rakt in i Malfoy, av alla människor. “Jag blir ju genomblöt!” frustade han och ruskade på sin dyrbara klädnad, medan han med smalnande ögon blängde till på mig: “Åh, är det ni, jag kände inte igen er. Ursäkta”, sa han trumpet och klev ur vägen, medan även jag mumlade fram en kort ursäkt och skyndade vidare, förbi en flicka med snipig min - hette hon Pansy? - som följde tätt bakom honom.

Överallt verkade det finnas par. Par som kunde visa sig offentligt utan fara, och som njöt extra mycket av detta faktum just nu på Valentindagen. För oss två gällde något helt annat. Äntligen var jag framme och ensam vid hans dörr.



“Inte ett ord förrän du är varm och torr.” Resolut drog han av mig den tunga, våta resmanteln och slängde den ifrån sig, innan han började svänga sin trollstav i de konstfärdiga rörelser som kunde torka kläder och andra föremål. Jag försökte få fram något, ville bara få det sagt istället för att som annars njuta av alla omsorger, men han avbröt mig milt men bestämt:
“Jag förstår mycket väl att något hänt, skatten min, men jag tänker inte låta dig dra på dig någon lunginflammation för det.” Först när jag, som så många gånger förr, satt insvept i filtar framför brasan och hade svalt en sked med värmande elixir, lät han mig berätta. Jag grät nu så häftigt att det till en början var svårt att få fram begripliga ord, men efter en stund gick min sinnesstämning över i dyster resignation:
“Så nu står vi snart där, i offentlighetens ljus, och har pekat ut ett antal personer som Dödsätare, samtidigt som vi vidhåller att Mörkrets herre är tillbaka. Det fanns inget annat att göra - jag kunde inte bara sitta där tyst och låta Harry vara ensamt vittne, när jag har sett exakt detsamma som han. Jag skulle göra om det, Severus … Det var det enda rätta.”
Han suckade och förde min hand, som han höll mellan sina båda, mot läpparna, medan han svårmodigt såg in i elden.
“Jag förstår”, sa han tyst. “Du är nu en gång för alla som du är - och det är därför jag känner som jag gör för dig. Vilket också gör att … om något händer dig … vet jag inte om det går att uthärda. Inte ännu en gång …”
“Jag bara ställer till det för dig!” utbrast jag bittert. “Om det inte varit för mig, hade du ostört kunnat ägna dig åt uppdraget utan en massa extra oro.”
Han vände sig om och såg på mig.
“Om det inte varit för dig”, sa han sakta, “hade varken glädje eller kärlek existerat i mitt liv. Åtminstone inte gentemot mig.”
Det blev alldeles tyst. Jag lutade mig tillgivet mot honom och vi satt så tillsammans en lång stund. Till slut bröt jag tystnaden:
“Det finns fler som kan bli inblandade i det här. Jag är orolig för mina föräldrar. Tror du det finns en risk att Mörkrets herre ger sig på dem?”
Han skakade på huvudet: “Där kan jag nog komma med lugnande besked. Dina föräldrar har ett omfattande skydd som kvarstår från ditt första år här och som förstärkts sedan dess. De går till exempel inte att finna i några register i anslutning till ditt namn. Dessutom ligger inte Mörkrets herres fokus på dig alls just nu. Han är ovetande om ditt ärr och låt oss hoppas att han förblir det. Han inriktar sig helt och hållet på Potter och jag tror inte att ditt vittnesmål kommer att ändra på det. Alltså är inte dina föräldrar heller av något intresse för honom - ni är endast personer som råkat finnas i
närheten …”
“Men det som skedde i slutet av sommaren då?” undrade jag försiktigt. “Dementorerna?”
“Det finns inget som indikerar, att det var Mörkrets herre som sände dem. Jag har verkligen försökt gå till botten med det, utan att hitta några tecken alls.”
Jag ryste när jag försökte föreställa mig vad han måste göra, vilken miljö han hade varit tvungen att vistas i, för att gå till botten med en sådan sak. Frågan kvarstod dock:
“Vem var det i så fall?”
“Det finns många mörkervarelser”, sa han vemodigt. “Ofta där man minst anar det. Vilket för mig till min största oro för dig just nu … Det är sannolikt ministeriet du ska ta dig i akt för och då speciellt Dolores Umbridge. När den där artikeln kommer ut, vete Merlin hur jag ska kunna hålla henne ifrån dig längre.”
Jag skälvde till när hennes namn nämndes. Den fruktan jag kände för den makthungriga häxan var oförändrad - men det var som det var och i detta faktum fanns ändå ett lugn och en styrka.
“Det får bära eller brista”, sa jag stilla.
Han drog mig tätare in i sin famn, vaggade mig sakta och kysste mitt hår.
“Du är fortfarande våt”, mumlade han och smekte med sin stora hand över de vågiga hårslingorna. Jag blundade och tillät mig för några sekunder att bara vila i stunden och hans ljuvliga värme. Glömma alla yttre hot och hinder. Det kändes som om mitt hjärta var tätt sammanlänkat med hans.
“Jag skulle kunna gömma dig”, viskade han med ens.
“Gömma mig?” Jag såg undrande upp på honom. “Vad skulle det innebära?”
“Att få bort dig från offentlighetens ljus. Till någon plats som bara jag och Albus känner till. Jag skulle kunna ta hand om dig ordentligt … skydda dig … bevara dig i säkerhet ...” Han såg med oändlig ömhet på mig i skenet från elden, som om han betraktade inget mindre än en dyrgrip, en hemlig skatt.

Och för ett ögonblick var det starkt frestande. Att bara låta honom ta över. Låta någon annan fatta besluten, blunda och låta sig beskyddas. Men innerst inne visste jag att det inte skulle gå. Sakta skakade jag på huvudet:
“Jag har varit så ensam i mitt liv. Undvikit alla risker och därmed också gått miste om mycket. Du fick mig att börja leva på riktigt, Severus - gav mig de praktiska verktygen att klara det, när du hjälpte mig med kraften. Jag hamnar hellre under jorden för att jag levt fullt ut, än för att jag gömmer mig där. Man kan ändå inte skydda sig från livet.”
Han såg sorgsen ut men protesterade inte. Länge såg vi på varandra och sakta tändes ett svagt ljus i hans ögon. Så nickade han:
“Jag tror dessvärre att du har rätt. Du ska inte stängas in och gömmas undan - det är helt emot din natur. Du är alldeles för full av liv, Miriam … och jag vill inte se det slockna i dina ögon … det får väl bli någon råd.”
“Vi får fortsätta kämpa tillsammans, Severus.” Jag drog mig uppåt i hans famn och kysste den älskade munnen, som genast mötte min medan han drog mig så tätt intill sig som var möjligt. Och så kom det sig, att väggarnas tunga stenblock blev skådeplats för våra silhuetters kärleksrörelser, denna kyliga Valentindag när regnet hällde ner i ett skyfall kring slottet och tillfälligt dolde oss från den krävande omvärlden.

Nu har jag tagit mig i kragen och läst igenom allt. Jag är förvånad över att Miriam inte drog av poäng från Malfoy, med tanke på att han dels är oartig och dessutom svär. Eller så skulle hon ha kunnat ge honom straffkommendering... genom att damma i biblioteket utan magi! Mohahahahaha!

Har jag sagt att jag gillar stunderna Miriam och Snape får tillsammans? Nå, jag tror det tål att upprepas! Jag ÄLSKAR dem!

Tips.

Jag rös när jag försökte föreställa mig vad han måste göra, vilken miljö han varit tvungen att vistas i, för att gå till botten med en sådan sak. Frågan kvarstod dock:
“Vem var det i så fall?”

Jag undrar om ryste inte låter bättre. Lägg gärna till ett ord.

Jag ryste när jag försökte föreställa mig vad han måste göra, vilken miljö han hade varit tvungen att vistas i, för att gå till botten med en sådan sak. Frågan kvarstod dock:
“Vem var det i så fall?”

Nu längtar jag ännu mer på nästa kapitel... och till du-vet-vad!

så bra

Såååå himla braaaaaaa!!!!!! Älskar Kraften❤️❤️❤️