Smutsskallarnas beskyddare

Denna FF är bäst!!!!

MEGAMUGGLISFANTASTISKT!!!!! ❤️

Du blir känd som J.k Rowling

Herregud!!!!!!!!!!
Åhh vad spännande det är hahah
suuuuuuuperbra skrivet!!

Vet inte om jag har nämnt det, men min dator är trasig och det är för att jag måste låna syrrans laptop som kapitlen kommer så sällan. Men gissa vaad? Pappa kom just hem med en superfin macbook pro! Så nu ska här skrivas kapitel och noveller dygnet runt. Yay!

MEEER

Ska bli!
Kapitel 31
Det är förmodligen en av de längsta sekunder jag har och någonsin kommer uppleva. Idah som fryser till is utan att reagera och hinna hoppa undan och rädda sig själv, precis som oss andra. Vi fokuserar på angriparens lysande, mordlystna ögon och utsträckta, magra fingrar som inte ser ut att ha tvättats under de närmaste åren och ryser av skräck, men har ändå inte förståndet att göra något åt det. Jag vill springa fram i det ögonblicket, hindra henne från att gripa tag om min kusins bleka hals, men det enda jag gör är att släppa ur mig ett gällt "neeeej!". Idahs ansiktsuttryck ser ut att passa in i vilken galen skräckfilm som helst, men benen ... Rör på dig! Fort! Hon är så farligt nära och jag fegar ur. Sluter mina ögon i ett försök att komma bort från den påtryckande rädslan och paniken. Idah kommer att dö. Jag hör en kvävd hostning och förstår att det är min kusin som just ska ta sitt sista andetag. En flämtning efter syre. En hård duns som får golvet att skaka. Död.

Och då får jag äntligen fart, när jag vet att det är försent. Jag snubblar blint framåt utan att veta vare sig upp eller ner. Jag bryr mig inte. Om Idah är död så vill inte jag heller leva. Jag känner hur något tar emot mot min vad och jag faller handlöst mot marken ovanför liket. Allt jag vill är att komma därifrån, vart har jag ingen aning om så länge jag slipper den här fruktansvärda världen. Jag lägger armarna omkring min kusins fortfarande varma kropp och låter tårarna rinna ännu en gång. Skriker rakt ut utan att bry mig om de som står brevid. Det får inte bara vara sant. Min Idah, min kusin. Varför måste hon försvinna direkt när jag först träffat henne?! Det är då jag ser att lockarna som omgiver ansiktet är kolsvarta, inte chokladbruna. Näsan är inte ett dugg krokig och de släckta ögonen känns fortfarande fasansfulla. Jag ligger och gråter över Lucianna Blacks kropp.

Förskräckt flyger jag upp. Där jag föreställt mig Idahs späda kropp, ligger en fasansfull fyrtioårig mördares lik. Jag vänder mig förfärat om. Då får jag syn på en person som får mig att gråta ännu en gång, fast nu av lycka och lättnad. Hejdlöst kramar jag om henne. Hon lever. Just nu bryr jag mig inte ett dugg om att jag just kramade en massmördare, lättnaden över att båda mina vänner fortfarande är vid liv slår allt. Inte heller spelar det någon roll varför Lucianna och inte Idah blev strypt, men den strama kedjan runt likets hals som är snurrat flera varv runt stolen hon just satt på kan ge en ledtråd.

- Hon var för svag, viskar Anthon med darrig röst efter scenen som just spelats upp framför näsan på henne. Men en himla tur är väl det.

De viktiga människor som sitter stelt runt oss verkar inte riktigt veta vad det ska säga och mumlar osäkert och ger varandra förvirrade blickar. Alla tittar på den överste domaren som ser minst lika chockad ut som de andra. Han stammar fram ett ord som man skulle kunna tolka som "olivolja", men jag tänker gissa på att han menade "ojdå". Det är väl det minsta man kan säga. Ojdå, alltså. Inte olivolja.

Till slut är det McGonagall som blir för irriterad av förvirringen hos de som ska föreställa högt utbildade ministeriemänniskor. Hon ser surt på dem, jämförbart med hur hon hade sett ut när en elev hade förväxlat besvärjelserna för att förvandla en mus till en tekopp och att låsa upp dörrar med. Vilka idioter.
- Då antar jag att rättegången är avslutad, säger hon som alltid behärskat och lugnt med en bestämd blick på ministeriefolket. Så bra, då tar jag med miss Oakbranch, miss Malfoy och mr. Carter tillbaka till slottet. De har sina studier att tänka på.

Utan vare sig mer blickar eller ord vänder hon på klacken och går ut som om inget hänt. Vi följer skakiga efter, jag med armen om min gråtande kusin. Hennes kinder är helt våta av kalla tårar och hon ser mer osäker ut än någonsin innan, som om en bit av henne försvunnit och hon förtvivlat söker efter någonting att fylla tomrummet med. Nu tar hennes liv en kraftig vändning - hon måste hitta en ny familj att bo hos, ett nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva. Det är inte konstigt om hon känner sig en aning skakig.

AMAIGAAD VA BRA KAPITEL!

var liksom jätteförvirrad först för jag trodde verkligen att Idah hade dött ;'(
Men sen läste jag vidare och då blev jag

Wow. Helt fantastiskt skrivet, förstår verkligen inte hur du kan skriva så bra? Och det här kapitlet var så känsloladdat och intensivt och koncentrerat så jag typ överväldigades. Och Idah dog inte. Hemska Lucianna dog istället. Äntligen. Jättebra.