Oblivion [SV]

SÅ OTROLIGT BRA!

Jättebra!

BÄST!

Förlåt för att jag inte kommenterat! !!

Asså jag läste kapitelt men jag glömde kommentera, sorry!
Men azum kapitel och kul med drama!

LÄNGTAR TILLS NÄSTA KAPITEL!!!

JAG VET ATT JAG SUGER PÅ ATT UPPDATERA FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT
men här kommer iaf det första kapitlet för 2016!!!!!!!
____

Kapitel 27
Min andning ökade snabbt och jag kände hur paniken tog över mig.
”Jag måste gå.” lyckades jag få ur mig. Innan Fred eller de andra hann säga någonting tog jag snabbt tag i kuvertet från mamma och ställde mig sedan upp och började småspringa ut ur salen. Jag tyckte att jag hörde någon skrika mitt namn efter mig, men var inte säker då mitt hjärta bultade så hårt att det var det enda jag hörde. Min syn var blockerad av panikartade tårar som jag desperat försökte trycka in igen, vilket gjorde att jag sprang in i allt och alla. Jag lyckades ta mig upp för ett antal trappor och genom ett antal korridorer innan någon tog tag i min axel.
”Will?” Jag torkade snabbt bort tårarna som hade letat sig ut från mina ögon med min ärm och vände mig sedan om mot Gabriel.
”Vad hände? Behöver jag spöa skiten ur någon?” Jag skakade på huvudet.
”Det är inget – ”
”Jo tjena. Seriöst Will, vad hände?” Min blick gled iväg från Gabriels och upp i taket några sekunder medan jag försökte tänka ut om jag skulle ljuga eller berätta sanningen.
”Will.” Jag suckade.
”Jag drömde en mardröm, och… jag har bara en dålig dag okej?” Gabriel tittade fundersamt på mig en stund innan han svarade.
”Har du skrivit till mamma?” Jag skakade på huvudet.
”Nej, men jag fick ett brev av henne idag. Jag har inte öppnat det men – ”
”Du kanske ska åka hem över jullovet.” Min blick flög upp på Gabriel.
”Va? Nej! Alla mina kompisar kommer stanna, du kommer stanna, mamma mår inte jättebra och dessutom vill jag inte missa balen!”
”Jo, jag hörde att du skulle gå med Daniel – vilket jag kommer komma tillbaka till – men du kommer ihåg vad som hände din förra mardrömsperiod. Du var inte i skolan på två månader och hade minst två panikattacker i veckan. Jag vill bara inte att det ska hända igen.”
”Jag var elva, Gabriel. Det är lugnt, det var säkert bara inatt. Mardrömmen var inte ens så hemsk.” sa jag, och hoppades att han inte hörde att jag ljög. Majoriteten av vad om hände i drömmen blev verklighet. Den var hemsk.
Gabriel, som inte såg så övertalad ut, granskade mig några sekunder innan han suckade.
”Okej då, men en till dröm som gör att din dag blir dålig eller som får dig att gråta gör att du åker hem. Okej?” Jag suckade åt min överbeskyddande storebror.
”Jaja.”

Efter några minuter av Gabriel som försökte hålla en konversation med mig om Daniel och vår baldejt så lyckades jag slita mig ifrån honom och var snart uppe i sovsalen. Jag tog upp kuvertet som mamma hade skickat och la mig ner på sängen innan jag öppnade det.

Hej älskling,
Jag vet att jag inte har skrivit så mycket den senaste terminen, men jag har haft det fullt upp här hemma med kontorsarbete och att hitta en ny städerska. Jag vet inte om du hörde men Marianne sa upp sig själv för några veckor sedan, vilket jag tycker hon gjorde rätt i, hon var allt för sliten för att kunna göra allt hon gjorde. Så missförstå mig inte, Marianne och jag har fortfarande mycket kontakt. Hon hälsade på igår och tog med sig sin blåbärspaj, den som Gabriel älskar så mycket och vi satt och pratade i timmar.
Jag har inte hittat en ny städerska än, men oroa dig inte, lite damm skadar inte.

Jag har blivit mycket bättre, läkarna säger att jag har en chans att tillfriskna helt om det fortsätter så här. Jag vet att varken du eller Gabriel kommer hem över julen, vilket är lite tråkigt, men när jag hörde att det var för att det skulle bli en bal så blev jag bara glad för er skull. Er första bal! Har du någon dejt? Gabriel ville inte svara på den frågan, så du får gärna svara åt honom.

Håll ett öga på Gabriel förresten, man vet aldrig vad han håller på med.
Älskar och saknar dig,
Kram Mamma.


Jag log lätt åt brevet, och la det på nattduksbordet innan jag ställde mig upp och letade rätt på en fjäderpenna, bläck och pergament som jag kunde skriva svarsbrevet på. Jag skrev brevet på mindre än tio minuter. Jag skrev att hon skulle hälsa Marianne och att jag var glad för hennes skull. Jag stannade upp vid baldejtsdelen, då jag inte visste vad jag skulle skriva. Efter några sekunder suckade jag och skrev att jag skulle gå med en kille som heter Daniel. Hon behövde inte veta att det var Daniel, bara att det var en Daniel. Sedan skrev jag allting jag visste om Gabriel och Mollie. Jag såg dem tillsammans varje dag, och de höll alltid händer, vilket betydde att de med högsta sannolikhet skulle gå till balen tillsammans.
Jag höjde ögonbrynen åt ”Håll ett öga på Gabriel.”, hon brukade ge sådana order till Gabriel om mig, och inte tvärtom. Jag svarade självklart efter en stunds betänketid, det är säkert ingenting speciellt, hon vet bara vilken idiot han kan vara ibland. När jag hade skrivit klart brevet och lagt det i ett kuvert, letade jag snabbt rätt på mitt material till försvar mot svartkonst. Jag gick sedan snabbt ut ur sovsalen och ut i sällskapsrummet, som började fyllas på med elever. Jag hade tjugofem minuter på mig att gå upp till uggletornet och sedan ner igen till försvar mot svartkonst, förhoppningsvis skulle ingen stanna och prata med mig.

Jag var snart uppe i uggletornet, som innehöll hundratals ugglor i alla storlekar och färger, men det tog ändå inte så lång tid tills jag hittade Hillie. Hon satt och stirrade med stora ögon på mig, och jag gick försiktigt fram till henne och gav henne kuvertet so hon glatt tog emot.
”Hälsa mamma från mig.” sa jag tyst innan hon flög iväg. Jag stod och tittade på henne en stund innan jag kom ihåg at jag hade lektion om bara några minuter. Jag svor lätt för mig själv och hann springa ner för trappan, och ner för nästa, och genom en korridor innan någon stoppade mig.
”Willow Ericson. Roligt att se dig igen.” Jag suckade tungt, redan irriterad, innan jag vände mig om och möttes av Paulina Braun. Hon såg ut så som hon alltid gjorde, med sitt mörka hår nedsläppt och hennes ljusbruna ögon riktade mot mig. Jag skulle nästan ha tyckt att hon var söt om jag inte visste om hennes personlighet. Nästan.
”Paulina.” Sa jag kyligt och hon höjde på ögonbrynen.
”Vadå, är du inte glad över att se mig?”
”Åh, jo, jag är överlycklig.” svarade jag och himlade med ögonen. ”Paulina, jag måste gå. Ingen är här förutom vi, vilket betyder att jag är sen till min lektion.”
”Åh vad synd.” sa hon tonlöst samtidigt som hon tog ett steg framåt. ”Det är bara det att jag har någonting jag skulle vilja prata om.”
”Okej, om det här är om Hugo så kan du bara gå, för jag bryr mig inte ett skit om honom längre.” Paulina gav mig ett fejkat leende.
”Åh, så det är därför du ska på balen med hans bästa vän och kusin?” Jag himlade med ögonen åt henne.
”Daniel frågade mig, okej? Det har ingenting med Hugo att göra.” Jag trodde att hon skulle svara, men istället så puttade hon mig så att jag behövde ta två steg bakåt för att inte ramla.
”Vad fan, Paulina?”
”Jag ser att han tittar på dig, när han tror att varken du eller jag ser – ”
”För att jag inte ser, kom igen, jag har inte ens tittat på honom sedan – ”
”- Han försöker diskret nämna dig i vissa konversationer bara för att få en ursäkt att prata om dig. Och du säger att ni inte har någon kontakt?” Hon skrattade ett tonlöst och klart fejkat skratt som gjorde att jag rös till.
”Kan du sluta? Er instabila relation har ingenting att göra med mig, det är ditt fel! Okej? Ditt fel, Hugos fel, inte mitt! Du vet det men vill inte erkänna det, vilket är därför du skyller allt på mig!” sa jag irriterat, men ångrade mig direkt när jag såg blicken hon gav mig. ”Kan jag få gå till min lektion nu?” sa jag lugnare och hon log kyligt.
”Såklart, låt mig hjälpa dig så att du kan komma fram snabbare.” sa hon och innan jag hann tänka så tog hon ett steg framåt och puttade mig igen, men mycket hårdare den här gången. Jag hann ta två steg bakåt, men mitt tredje kom aldrig. Istället så uppstod en smärta i mitt högra ben, sedan i vänstra armen, sedan i pannan, sedan i ryggen, i pannan igen, i andra armen och tillslut i hela kroppen när jag landade på ryggen. Jag tittade upp och såg hur Paulina skrattande försvann ur sikte. Jag hade stått framför en trappa.

JÄTTEBRA! Men asså hon där Paulina var ju inte någon höjdare direkt :3

Jättebra!!!

Alltså nu ska Hugo komma och ba " vad hände" och så berättar will, och så ska Hugo säga förlåt och så kramas de, då kommer Paoulina. Huga gör slut med henne och blir bästa vän med Will!!

Och är Will någon slags siare???

ÅH NEJ!!
Hur ske det gå nu??
WILLOW??

NEJ!! GELLOW IT'S GONNA BE!!! x)

SÅ BRA! ♥