Marodörerna på Hogwarts [SV]

Hörromdagen pratade jag med mina kompisar om en författare: Meg cabot är min favvoförfattare, ja fast dfter MillaJ och J. K Rowling förstås

Ja! Eller hur

super bra meeeeeer

I'd just find this fanfiction, and now I love it. You're really a great author, YOU'RE NOT ALLOWED TO STOP WRITING THIS FABULOUS FANFIC!!!!!!! And pliz write more 'bout Severus, he's my idol, I wanna read more about him. But if you put him into trouble I'll kill you!!! (don't take it personally, I want to kill everyone who hurts Severus ) Give me a new chapter, NOW MillaJ!!!!!

Mer snart?

MillaJ meeeeer nu taaack

Alltså, ni underbara fantastiska mugglisar! ♥
Jag kan inte ens formulera hur tacksam jag är över att ni är så tålmodiga med mig vad gäller den här FF:en som nu gått ovanligt trögt. Jag har haft noll inspiration, och skolan har tagit upp det mesta av min tid. Mörkret i Umeå underlättar inte och jag är verkligen ledsen att det går segt med uppdaterandet. Men jag vill att ni ska veta hur glad ni gör mig med er support och era fina kommentarer, de får mig att le flera gånger om! Jag har nu i alla fall fått skrivit lite till. Delen är lite kortare än vanligt, men jag publicerar den i alla fall och hoppas att ni ska tycka om den ändå! Tack för att ni finns! ♥



Kap. 37 - Avslöjanden

Remus fortsatte att undvika sina vänner de närmsta dagarna. Han valde att hålla sig undan då han inte visste hur han skulle agera runt Vendela riktigt än efter vad han precis fått veta. Att hon inte visste något om de myter som existerade var han säker på, han hade trots allt själv inte haft en aning, och han hade lovat Dumbledore att inte säga någonting. Han visste inte vad han skulle ha sagt i vilket fall. Något som gnagde på honom var det faktum att han visste att Vendelas föräldrar hade varit en del av de människor som avskydde varulvar över allt annat. Han visste inte hur det gick ihop med myterna han fått höra som oavsett vilket skulle innebära involvering av föräldrar. Att hålla sig undan kändes som det enda han kunde göra utan att riskera att avslöja sig helt.

*

Vännerna var väldigt fundersamma över varför Remus höll sig undan från dem. När han efter middagen en kväll återigen avböjer att följa med dem upp till sällskapsrummet och istället går mot biblioteket följer Lily honom bekymrat med blicken. Hon lägger handen på James axel för att få honom att stanna och säger
”Jag tror jag följer med Remus till biblioteket”
James ser undrade på henne och vänder sedan blicken mot Remus som precis försvinner bakom ett hörn. De hade spenderat större delen av dagen i biblioteket med att studera och Lily hade varit den som föreslog att de skulle avsluta för dagen och äta en tidig middag och han anar att det är för Remus skull och inte sin egen hon tänker bege sig dit igen.
”Vill du att jag följer med?”, frågade han. Hon ler men skakade på huvudet. Hon visste att han och Sirius hade planerat att spela knallkort då de båda var utled på biblioteket vid det här laget.
”Gå du, jag blir inte borta länge. Jag ska bara se om jag kan prata med honom.”
”Ja, jag Peter och Sirius har tänkt ta tag i honom imorgon och se om vi kan muntra upp honom. Men försök du först”
Hon nickar och tänker att hon nog bör undvika att fråga mer specifikt vad de har tänkt göra för att muntra upp honom då det garanterat kommer innebära brutna regler.
”Då ses vi sedan”, säger hon. Han nickar, ler och kysser henne på kinden innan han snabbt går ikapp de andra som hunnit en bit bort. Lily vänder sig om och börjar gå i riktning mot biblioteket med beslutsamma steg. Det var dags att ta reda på vad som tyngde Remus.

*

Han hade precis kommit fram till den delen av biblioteket han spenderat större delen av sin tid det senaste, samma fönsterglugg han suttit den kvällen han mött Dumbledore, när han hörde raska steg komma gåendes i hans riktning. Då denna delen av biblioteket annars brukade vara ganska folktom såg han förvånat upp och möttes då av Lilys gröna ögon. Han log snett och tänkte att han borde ha anat att hon skulle söka upp honom förr eller senare.
”Hej, Remus”, sade hon medan hon gick de sista stegen fram till fönstret och satte sig bredvid honom.
”Hej Lily”, svarade han och log mot henne.
”Vi börjar bli oroliga för dig”, säger hon rakt på sak och han känner hur leendet stelnar i ansiktet. Han möter hennes blick men kommer inte på något att säga till svar. Hon tar hans hand i sina och lutar sig mot honom.
”Remus, vad är det som händer? Du drar dig bara undan mer och mer”
Han suckar djupt och rynkar pannan. Lily tycker med ens att det känns som att Remus åldrats de senaste veckorna. Remus funderar över sitt löfte till Dumbledore och väger det mot sin önskan att få anförtro sig åt någon. Att få hjälp att få lite klarhet i sina tankar. Med ens bestämmer han sig.

”Jag har fått veta något Lily”, säger han med låg röst, ”Något jag svurit på att inte tala om. Men jag måste.”
”Du kan lita på mig Remus”, säger hon med eftertryck och han ler svagt
”Det vet jag.”, svarar han och fortsätter sedan med att berätta allt som sades den natten han mötte rektorn. När han är klar stirrar Lily på honom, oförmögen att säga något. Efter ett tag slår hon ner blicken, fortfarande utan att säga någon och under en lång stund sitter de bara där. Remus har inget mer att säga utan väntar tålmodigt på att Lily ska smälta det hon precis fått veta. Han hade själv blivit chockad när han fått höra det och ville inte stressa henne.
”Jag förstår inte”, viskar hon till sist och ruskar på huvudet som för att bli av med tankarna som surrade där inne.
”Jag vet. Det är mycket att ta in. Och ingenting man någonsin hört något om”, svarar han med lugn röst.
”Verkligen inte.”, hon fattar frånvarande tag i en hårslinga som rymt fram i ansiktet på henne under huvudskakningen och fäster den bakom örat medan hon plågsamt rynkar pannan, ”Men det är så rimligt. Och jag vet något som gör att det till och med är troligt”, fortsätter hon med en grimas och möter bekymrat Remus blick. Han ser förvånat på henne och säger
”Hur? Jag vet vad Vendelas föräldrar ansåg om varulvar, hon har talat om det för mig.”
Lily såg plågat på honom innan hon till sist svarade
”Vendela är adopterad.”

Orden hängde mellan dem och Remus kände hur han skälvde till när insikten som Lily så uppenbart fått slog även honom. Med ens börjande han må illa för han visste nu vilken grupp det var troligt att Vendela härstammade från.

Superbra! Kommer aldrig sluta läsa oavsett hur lång tid det tar mellan kapitlen du är för bra för det ♥

Tack, finfina underbara du! ♥

BRA!! Superbra!!!