Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Hoppas ni ska tycka om detta kapitel, jag bara kände att jag måste ge er ett kapitel nu även om inspirationen inte riktigt infinner sig. Iaf, hoppas ni ska tycka om det och fortfarande läser denna ff.

Kapitel 41
~Fenix Läkande Tårar~

Jag ser på Ronald, mina ögon är tårfyllda från oron över Harry.
- ”Alli, han klarar sig, kom igen. Vi flyttar lite sten så att han och Ginny kan komma tillbaka denna vägen.” Ronald ger mig en försiktig klapp på axeln och ett uppmuntrande snett leende. Jag nickar stumt mot honom och vi börjar flytta sten från toppen utan stenraset. Damm virvlar upp i luften omkring oss och våra ögon rinner från irritationen det skapar. Stenarna har vassa kanter och är otympliga i våra små händer.
- ”Jag hoppas att Ginny och Harry är okej...” mumlar jag, Ronald suckar och mumlar något till svar men jag vet inte vad.

Efter nästan tjugo minuter av stenflyttande stannar vi upp, en hög smäll hörs.
- ”Harry...” Paniken och adrenalin sprider sig i våra kroppar, vi börjar flytta stenarna fortare. Våra händer skärs upp, blodet droppar och blandas med dammet men vi fortsätter att flytta stenarena. Flera smällar hörs och jag blir trött på det.
- ”Ron, kom här, flytta på dig.” Jag plockar fram staven och riktar den mot stenhögen. Ron tar tag i min arm.
- ”Tror du det är en bra idé?” frågar han och ser nervöst på mig, jag stirrar tillbaka på honom.
- ”Vill du fortsätta att inte komma någonstans med att gräva med händerna eller vill du komma igenom så vi kan hjälpa Harry och din syster?!” Ronald ser på mig,
- ”Jag vill komma igenom men en explosion kan få ännu mer att rasa väl?” säger Ronald oroligt och ser upp mot taket.
- ”Det struntar jag i. Det är värt ett försök, vi har ju inte kommit någonstans senaste halvtimmen!” Min röst är skrämd och min hand med staven darrar något hemskt.

Ronald släpper min arm och vi backar bort från stenarna, jag riktar min stav mot dem.
- ”Bombarda!” Stenarna flyger iväg och vi tittar oroligt upp mot taket men inget nytt ras kommer. Vi släpar med oss Lockman som fumlar fram på ostadiga ben. Fortfarande omtumlad från bakslaget och smällen han fick.
- ”Kom igen vi måste skynda oss! Harry kanske behöver vår hjälp!” säger jag med ostabil röst, tankarna på att hitta Harry och Ginny, döda, ekar i mitt huvud. Ett högt djurliknande skri hörs och sedan en smäll innan det blir tyst. Vi sätter ner Lockman på marken och springer genom tunneln. När vi kommer in i genom en stor rund dörr ser vi hur Fawks släpper tårar på Harrys arm.
- ”Harry! Ginny!” utbrister Ronald och vi börjar båda springa mot dem och Fawks.

Jag kan se huvudet av basilisken som ligger orörligt bara någon meter bakom mina två vänner. Dess ögon är sönderrivna och jag misstänker att Fawks ska ha äran för det. En lättnad över att monstret är dött sprids inom mig, att mina vänner kommer klara sig känns så bra att jag inte kan hjälpa leendet som lägger sig över mina läppar.

Ronald kramar hjärtligt sin syster som har bläck i håret och jag kramar Harry som sitter hukad över den söndriga dagboken som för några veckor sedan blev stulen från Harrys sovsal.
- "Harry... (Jag tar hans ansikte i mina händer) Harry, är du okej?” Han nickar mot mig och efter att vi alla kramats, Harry berättat vad som hänt och vi har lugnat ner oss lite går vi tillbaka för att hämta Lockman innan Fawks bär oss alla därifrån upp genom taket. Om det inte hade varit för Fawks hade Harry varit död, Ginny med... tänker jag medan vi flyger genom natten.

Du skriver så bra!

Åh, tack så hemskt mycket fina du! ♥

Gumman detta är ju heeeeelt ljuvligt!
Vill ha mer mer mer mer mer mer mer mer! MEEEER! ♥

Tack gumman ♥

Hej när kommer det mer?

Snälla snällasnällasnälla säg att du försöker skriva mer på denna?
Jag FATTAR inte att jag inte har hittat den förens NU.
Å andra sidan kunde jag sträckläsa 41 kapitel
Jag hoppas iaf att du kan få lite inspiration av en ny läsare Även om hemligheternas kammare snart är slut

Hej på er!

Tack vare illusionofcool har jag fått en liten inspirationskick så lyckats få ihop ett nytt kapitel som jag hoppas att ni ska tycka om!

Och förresten, välkommen Padma, så glad att du hittat hit till oss
Blir alltid glad när nya läsare förenar sig med oss. Och väldigt roliga ship du har

Nehe, nu ska jag inte hålla er från att läsa längre ^^
Pssst...! Detta kapitel är liiiite längre än de senaste




Kapitel 42
~Bevakad~

Mina skosnören är knutna och jag reser mig upp från sängkanten. Axelremmen på väskan ligger dubbelvikt i min hand men jag hänger den snett över min kropp istället. Blocken och pennorna väger tungt, men det är en vikt jag är van vid. Jag ser bort mot Hermiones säng. Tomt. En suck undkommer mina läppar innan jag vänder mig om och lämnar sovsalen. Klockan tickar nere i allrummet och visarna har just landat på fem minuter i halv sex. Jag ser mig omkring men kan inte se någon. Skolan ligger fortfarande i sin slummer, elever och professorer i sina sängar. Damm från nattens stillhet har lagt sig som ett tunt lager över golvet. Men solen stiger långsamt upp bakom Hogwarts och dess glittrande strålar träffar mitt svarta hår var gång jag passerar ett utav fönsterna i korridoren som leder mig till sjukhusflygeln. Mina steg känns tunga.

Jag stannar upp innan jag bestiger trapporna mot dörren, jag känner mig iakttagen. Jag ser mig försiktigt omkring men ingen finns där att finna. Axlarna åker upp och sedan ner i en liten ryckning innan jag tar trappan två steg i taget. Mina steg ekar mot stenväggarna och den massiva klockans tickande ekar i otakt till stegens ekande. Mina händer puttar upp en utav de två dörrarna som leder till sjukhusflygeln och den stängs med en dov smäll bakom mig. Jag har inte kunnat sova på natten utan bara längtat efter att få titta till Hermione igen. Gårdagens äventyr har gjort mig tacksam, tacksam för det jag har och tacksam för att jag finns här men även för att mina vänner är okej. För att alla mina vänner kommer att bli okej så fort som professor Sprout har färdigställt återställningselixiret vilket händer just i detta ögonblick om man ska tro på skolans skvaller.

Mina fötter bär mig varsamt fram till hennes säng, hon har inte rört sig en centimeter. Hermione är precis där hon var senaste gången jag var här för ett par dagar sedan. Hennes skinn har en gråaktig nyans och hennes burriga får ligger halvt utspritt över de två kuddarna under hennes huvud. Jag lägger min hand mot hennes kind,
- ”Allt kommer lösa sig ska du se. Du kommer bli återställd och allt kommer bli bra. Vi kommer åka hem, ha en bra sommar och allt kommer vara bra.” säger jag mjukt innan jag ler ner mot Hermione och stryker hennes kind. Efter en stund lämnar jag slutligen sjukhusflygeln och Hermiones sida.

När jag landar med fötterna på sista trappsteget och sedan kliver ner i korridoren känner jag mig ännu en gång iakttagen men precis som innan finns det ingen där. Du inbillar dig bara Allixandra. Det är ingen där. Du är helt ensam. Hela skolan sover, klockan är sex på morgonen dummer. Morgonluften träffar mig i en våg av friskhet och dofter av nyutslagna blommor när jag stiger ut genom baksidans mindre portar. Fåglarna kvittrar glatt runt omkring mig och två blåmesar flaxar omkring runt stolparna på bakgården. Ett djupt andetag fyller lungorna på mig med tidig sommarluft. Jag slappnar genast av och springer över gårdsplanen, över bron och ner för kullen. Väskan dunkar mot mitt lår för varje steg som jag tar. Jag springer hela vägen fram till sjön, tills mina skor möts av blanka svarta stenar istället för jord, barr och rötter.

Jag lämnar väskan på stocken där jag flertalet gånger suttit med skissblocket i knät eller tvillingarna i mitt synfält medan de testar någon ny uppfinning. Första gången jag mötte Maximas var jag här, platsen håller så många minnen. Jag sätter mig på stocken bredvid väskan, knyter upp mina skor och ställer dem på marken. Jag lägger ner väskan bredvid dem innan mina fötter placerar sig ovanpå de släta stenarna. Solen tittar fram och dess strålar landar härligt på mitt ansikte. Jag njuter en kort stund av tystnaden, stillsamheten. Lugnet.

När jag öppnar ögonen ser jag hur Svarta Sjön förundrande gnistrar, hur den sträcker ut sig mellan träden och vidare bort mot bergens kant.
- ”De toute beauté..” mumlar jag på franska, förundrad över hur något som är fyllt utav faror kan vara så vackert. Jag ser mig omkring, känslan av att vara iakttagen har återvänt och jag kan helt enkelt inte skaka av mig den. Det är bara en inbillning, det finns ingen- en gren går av och avbryter min tanke. Jag snurrar hastigt runt mot ljudet, mina svarta långa lockar svävar runt omkring mig. Mina fötter gräver ner sig lite bland de lena stenarna. Det var inte inbillning...

- ”Draco..?” mumlar jag försiktigt när Draco tar ett steg fram från hans gömställe bakom en utav de tjocka trädstammarna längre bort. Hans blonda hår ligger slickat bakåt och hans grå ögon nästan lyser i det skarpa morgonskenet.
- ”Vad gör du här ute? Har du följt efter mig?” frågar jag medan jag ställer mig upp och ser förvånat på honom, han ser lite kaxigt, lite förnämt, lite blygt och lite oroligt tillbaka på mig. Hans ansiktsuttryck är ytterst förvirrande, likaså för honom som för mig skulle jag gissa.
- ”Äsch, va snackar du för strunt? Jag hade tänkt skrämma dig men du upptäckte ju mig.” svarar Draco med spydig röst och ser lite mer snorkigt och kaxigt på mig. Jag lägger huvudet på sned medan mitt ena ögonbryn åker upp i misstro, det han säger stämmer inte med vad hans ögon säger.
- ”Ja det var väl synd antar jag. Att du skulle skrämma mig menar jag.” säger jag och sätter mig på stocken igen med ryggen mot honom.

Jag kan känna hans blick borra sig in i min nacke men jag förblir sittandes med blicken riktad ut över sjön.
- ”Jag måste ändå dra nu, så...” mumlar Draco och jag hör hur han vänder sig om, jag säger inget till honom, osäker på vad han egentligen ville och ännu mer osäker på vad jag borde säga. Jag förblir helt enkelt tyst medan jag hör hans fotsteg försvinna bort. Jag suckar och skakar på mitt huvud, förvirrad. Jag ser på himlen, solen har kommit en liten bit upp på himlavalvet nu. Jag skulle gissa på att klockan är runt sju, kanske halv åtta, på morgonen.

- ”Haha, ja, halv åtta. Hej Fred, hej George!” ropar jag rakt ut mot sjön när jag hör tvillingarnas uppspelta röster bakom mig, alltid lika punktliga.
- ”Hej Alli!” säger de båda i kör och jag vänder mig hastigt om. De har sådana otroliga leenden att till och med jag blir uppspelt av att se på dem. Förvirringen över mötet med Draco släpper lite.
- ”Vad är det för roligt ni ska prova idag då? Vad har ni kommit på för uppfinning?” frågar jag nyfiket. Men de ser bara på varandra och skakar på sina huvud innan de ser på mig igen.
- ”Ingen uppfinning, eller, ingen ny uppfinning. En gammal uppfinning som blivit helt färdig. Vill du prova?” frågar de i enighet medan Fred räcker mig ett tuggummi. Jag ser undrande på dem men tar till slut emot tuggummit trots mina reservationer mot att prova deras uppfinningar. Förra gången jag provade ett utav deras godis hade jag lila hår i en vecka. Men denna gången är det en helt annan upplevelse. En explosion utav smakar tar rum i min mun. Desto mer jag tuggar desto fler smaker kommer det. Först är det vaniljglass, sedan blir det kola sås, sedan tuttifrutti strössel, sedan smakar det som färsk pumpa, sen smakar det toffi-kola, sedan chockladgrodor och så fortsätter det.

- ”Guu så gott! Jisses, hur länge räcker det?!” utbrister jag uppspelt och klappar mina händer medan jag glatt studsar upp och ner på platsen. Fred och George ler mot mig glatt innan de svarar på min fråga,
- ”Fem minuter ungefär, men på de fem minuterna borde du hinna känna ungefär 25 olika smaker.” Deras röster som en när de talar.
- "Det är olika smaker för varje tuggummi." säger Fred,
- "Så det blir en ny smakupplevelse varje gång för de kommer inte i samma följd och inte samma smaker." fortsätter George glatt.
- ”Bästa uppfinningen ni kommit på hittills!” skrattar jag nöjt fram.
- ”Men, om ni inte skulle testa en ny uppfinning, vad gör ni här då?” frågar jag medan jag sätter mig på stocken och börjar ta på samt knyta mina skor medan tuggummit fyller min mun med smak utav hallonpaj.
- ”Vi visste att du skulle vara här.” svarar de samtidigt,
- "Förutom oss själva så är det bara du som smakat på den färdiga produkten. Du har trots allt varit med oss när vi kommit på det så vi tyckte att du borde få vara den första att smaka.” säger Fred och räcker mig sin hand för att bära min tunga väska. Jag räcker den till honom tacksamt.
- "Så, har ni fler? Jag tycker nog att jag kan få två eller tre stycken att njuta av under dagen?" säger jag fnittrande fram och ser på först George och sedan Fred. De skrattar båda två och nickar, Fred ger mig tre stycken tuggummin. Jag stoppar dem i min ficka och vi börjar alla tre att gå tillbaka mot Hogwarts med vi talar om tuggummit. Men, Draco vandrar ibland in i mina tankar och jag undrar vad det egentligen var han ville.

Oh men Merlin... Oh men Merlin...

Superbra, jag är ärligt talas helt mållös
Jag befinner mig i choktillstånd, så jag kan inte komma på nåt mer att säga än;
Helt fantastiskt underbar.

(PS:Taggar Tinny och Susy bones så att de också får ta del av denna fantastiska ff. (Hoppas de inte har nåt emot det ))

Aww, tack så mycket!
Glad att du gillar det så mycket ^^ "Helt fantastiskt underbar" duger gott och väl för min del

Tagga på