Tidvändar (o)lycka

Haha ok... Därmed Majs!!

haha, okejj

jaaa!! Snälla Elihhn, skriv meer!!

♥♥♥DärmedMajs♥♥♥

Nu har jag kommit ikapp på fanfictions.net XD
Kapitlet kanske kommer imorgon, men det beror på om vi har skriftskola -.- i don't like skriftskolan....

Annars så kan du lägga ut det NU? Makaroner ♥?

Men blööhh.. Okej då.

Haha god morgon Elihhn typ. Det är ju inte morgon, men men.

nu har jag läst hela den är ju jättebra

And here it comes! (Goddag på dig leumas vän hehe.. )

Kap. 9

Det första han tänkte var;
“Vad kort jag är” och undrade om han var en hund. Sedan såg han sig själv i spegeln, han var en varg!

[James' POV]
James flinade mot vargen Harry. Hans päls var lika svart som hans hår och ögonen lika onormalt smaragd gröna.. Vänta lite, nu kom han på var han sett exakt samma gröna nyans. Lily hade samma färg på sina ögon!
”Äh det är väl bara ett rent sammanträffande” tänkte han

[Harrys POV] (som det brukar)
Att vara varg var en annorlunda upplevelse, ett helt annat perspektiv och att gå på fyra ben kandes konstigt. Och så var det ju svansen också.
Han tyckte att han var en ganska ståtlig varg, kolsvart och samma gröna ögonfärg. Han hade lite silveraktigt i pannan där ärret skulle vara.
”För att bli dig själv igen behöver du bara koncentrera dig på t.ex. din spegelbild. Eftersom att jag upprepade formeln så många gånger så borde det funka så lätt.” sa Remus. Harry tänkte på sin spegelbild och, med en liten smärtsam stöt i ryggraden, så blev han sig själv igen med samma kläder som innan och trollstaven i handen.
”Coolt” mumlade han
”När du vill bli varg igen så är det bara att koncentrera på att vara varg, känna att du står på fyra ben, svårare än så är det inte.” sa James glatt. ”Till sist behöver du knappt tänka för att förvandla dig. Det kan hända att du får smärtor i ryggen under förvandlingen, men det försvinner.”
”Men du ska ju också få ett smeknamn!” flinade Sirius ”Frågan är bara vad” alla fem flinade, nu var Harry verkligen en i gänget, en riktig marodör.

Dagarna efteråt skämtade de väldigt mycket, bytte ut innehållet i Snigelhorns flaskor, gömde McGonagalls hårnät (det var jättekul när hon rusade igenom Stora Salen med håret utsläppt och var fly förbannad), slängde elaka Slytherinare i sjön, kastade iväg banka-och-slå bumeranger, slängde stinkbomber i Filchs kontor och mycket mer.

Vekcan efter Hogsmead utflykten var det äntligen Quidditchmatch, Gryffindor mot Slytherin. Det pratades inte om annat i korridorerna.
Laget gick ut på planen med kvastarna i handen, detsamma gjorde Slytherins lag.
”Kaptenerna skakar hand!” sa kommentatorn, Zac Jordan som antagligen var pappa åt Lee Jordan. Slytherinkaptenen såg ut att försöka krossa Coles hand, men han rörde inte en min.
”Båda lagen upp i luften, och jag vill ha ett rent spel!” ropade quidditchränaren vars namn Harry inte kom ihåg. Alla stötte ifrån marken och Harry och Slytherins sökare Mike Parkinson åkte högre upp och cirkulerade runt planen.
”Gryffindors nye sökare ser ut att vara gjord för luften, vi får se hur det går för honom.” sade Zac, och Harry stängde av öronen, kommentatorns snack var inte viktigt.
Efter att ha väjt undan en dunkare hördes en dov duns och ett högt
”Åååh” från läktarna. Parkinson hade blivit träffad av dunkaren och fallit ner från kvasten, och fick avbryta spelet.
”Då behöver jag inte bekymmra mig för honom.. ” tänkte Harry
Han fortsatte att söka efter kvicken. Cole gjorde många fina räddningar och efter en halvtimme stod det 80-70 till Slytherin.
Plötsligt såg han den lilla bevingade kvicken, den flög fyra meter ovanför marken vid Gryffindors målstålpar.
Han dök och fokuserade bara på den lilla gyllene bollen, han var bara vagt medveten om jublet från läktarna. Hade hade bara ett par millimeter kvar för att fånga kvicken, när han kände en skarp smärta i bakhuvudet och svimmade.

Han vaknade av röster som pratade lågmält. Han öppnade ögonen och såg flera suddiga figurer vid fotänden av sängen. Han fumlade efter sina glasögon och satte på sig dem. Det var hela laget och marodörerna som stod där.
”Matchen ska spelas om” sa Cole ”Parkinson såg du ju att blev träffad av en dunkare och fördes upp hit” han pekade på en säng en bit bort ”Ingen fångade kvicken”
Harry kände sig förvirrad ”Men..” började han ”Vad är det jag har i min hand då..?” han höjde sin (blytunga) arm och öppnade handen. Kvicken bredde genast ut sina vingar och susade runt, medan laget stirrade förbluffat på den. Harry tog snabbt fast den igen.
”Vad i..?” Laget brast ut i glädjerop, de hade vunnit!
”Ursäkta mig, jag ska gå till madam Spring och informera om detta” sa Cole, nästan pompöst och med stolt röst och rusade iväg. Harry hade klarat sig med en kraftig bula i bakhuvudet, och fick gå.
”Men ingen överransträngning!” ropade en ung madam Pomfrey efter honom.

I Gryffindortornet firades det för fullt, det verkade som om Cole spridit nyheten om att Harry faktist fångat kvicken.
Flera dunkade honom i ryggen och ett par flickor från femte årskursen slog nästan omkull honom när den kom rusande och kramade honom.
Till sist kom han sig upp till sovsalen, där Sirius och Remus satt på en av de röda himmelssängarna och studerade marodörkartan.
”Vad gör ni?” frågade Harry nyfiket
”Vi försöker komma på ett smeknamn åt dig” sa Sirius när han tittade upp från kartan
”Och att sedan få ditt smeknamn med på kartan” tillade Remus ”Nu när du också är en riktig marodör!”

---
Nytt kapitel nu igen ja..