Av hela mitt hjärta.

Tack!*Generad*Pratas imorrn!
Kapitel 8.
Cilla:

När jag skickat iväg brevet till Olivia satt jag bara och väntade. När ungefär tio minuter gått kollade jag på klockan. Den var kvart i tolv och vårat sällskapsrum var helt öde, med mig borträcknat. När jag vände mig mot fönstret igen hörde jag flaxande vingslag och strax därpå susade tornugglan in genom fönstret igen. Jag lirkade los brevet och gav den lite ugglegodis. Jag vände på lappen och läste hennes svar:

"Hej Cilla!
Tack för ditt brev, jag kände mig jätteglad när jag läste det. Jag vill gärna vara din vän, du verkar också väldigt snäll, vi kanske kunde träffas någon kväll ute för att prata?Vad sägs om imorgon kl 21:00?Svara så snart du kan!
/Olivia

När jag läst igenom brevet krafsade jag ner ett snabbt svar och knöt fast det vid ugglans ben. Sedan plockade jag ihop mina grejor och gick långsamnt upp för trappan till sovsalen. Jag kände mig ruskigt trött, dagen hade varit lång och jag hade äntligen blivit av med klumpen i halsen. Jag kröp förnöjt upp i sängen, nöjd med det jag ådstakommit, sedan sommnade jag till ljudet av flaxande vingslag som avlämnade Olivias svar.

Really great ♥

Tack!^_^
Kapitel 9:
Olivia:

Jag var nervös hela dagen. Men samtidigt hade jag en bubblande lyckokänsla i hela kroppen som gjorde att jag bara ville springa, hoppa och skutta. Bara skratta. Men jag gjorde det förstås inte, jag var trots allt, inte helt angelägen om att skämma ut mig. När jag ätit en underbar middag i stora salen, som jag knappt hunnit njuta av, gick jag upp till sällskapsrummet och läste tills klockan var tjugo i nio. Då reste jag mig ur fotöljen jag suttit i och klädde på mig ytterkläderna. Vandringen genom korridorerna kändes som flera timmar. När jag kom ut i månens sken, så hade jag ont i magen av nervositet. Jag andades djupt, och avbröt mig tvärt när jag hörde fotsteg i mörkret.
- Cilla?viskade jag.
- Olivia?Är det du? hörde jag Cillas röst säga några meter framför mig.'- Ja, det är jag. Kom vi går ner till sjön, det borde vara ljusare där.
- Okej, viskade hon tillbaka.
Vi började gå med stora steg ner mot sjön. När vi kom fram satte vi oss ner i det lite daggvåta gräset. Vi satt tysta en stund och blickade ut över sjön, medans vi njöt av varandras sällskap. Efter en stund sa Cilla:
- Visst är det härligt, jag menar, här på Hogwarts?
- Ja, helt underbart!svarade jag. Det är som ett andra hem.
- Ja.
Vi satt tysta en stund igen.
- Förlåt igen, för det där i biblioteket.
- Ingen skada skedd. konstaterade jag.
- Du vet väl att inget någonsin kommer att bli som det brukar igen va?
- Ja, jag förstod det. svarade jag. Men du måste inte, inte om du inte vill.
- Men jag vill! Av hela mitt hjärta! svarade Cilla och kollade strängt på mig. Förstår du det.
Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Äntligen. Nu hade jag fått en vän, en vän för livet.
- Jag fattar.
- Vänner, vad som än händer?
- Vad som än händer!svarade jag och vi såg solen gå ner långt bortom sjön, och en ny dag randades.

Jättebra!

Tack:
Kapitel 10:
Cilla:

Väckarklockan ringde klockan åtta nästa morgon. Jag gäspade stort och gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig ur sängen. Jag kom plötsligt ihåg gårdagens kväll och log för mig själv. Denna dag skulle nog inte bli så dum ändå. Jag drog på mig lite kläder och packade ner schema, trollstav och skolböcker i min väska, inann jag började gå ner mot stora salen. Nästan framme kom mina vänner från Slytherin ikapp mig och Ann frågade surmulet:
- Varför väntade du inte på oss?
- Oops!Glömde. svarade jag.
- Glömde!muttrade hon.
Vi gick in genom de stora portarna och vandrade bort till Slytherinbordet på andra sidan salen. Jag åt, tills min mage kändes som om den skulle sprängas, och kastade en nyfiken blick bort mot Gryffindor bordet. Olivia mötte min blick. Hennes gröna ögon glittrade mot mig och jag log. Hon log tillbaka. Vi tittade på varann tills Ann, Lilian och Emma nyfiket kastade blickar bort mot Gryffindor bordet. Då vände jag ner blicken i tallrien och log för mig själv. Sedan reste jag mig hastigt upp, tog mina grejor och började gå mot försvar mot svartkonster, som vi till min gjädje, skulle ha tillsammans med Gryffindorarna. När jag kom in i klassrummet stte jag mig vid ett ledigt bord och plockade fram boken och trollstaven. Efter ungefär fem minuter hörde jag en välbekant röst som sa:
- Hej, kan jag sitta här?
Det var Olivia. Jag lyfte blicken och sa glatt:
- Självklart!
Hon slog sig ner och plockade fram sina grejor. När Ann, Lilian, Emma och mina andra vänner anlände kastade de sura och irriterade blickar mot vårat håll, men vi ignorerade dem och började istället ivrigt prata om lektionen. Våran lärare, en medelålders kvinna vid namn Mary Summersen harklade sig tillslut och bad om vår uppmärksamhet.
- Idag så ska vi jobba med en besvärjelse som kallas Petrificus totalus. Det är en kropplåsnings besvärjelse som kan visa sig vara mycket användbar. Den låser kroppen på er angripare och håller honom kvar i låsningen ungerfär trettio sekunder, men det beror på hur kraftig besvärjelsen är! Ni jobbar två och två, eller tre och tre, som ni sitter, för att göra det lätt. Såhär ska ni röra staven.
Hon viftade lite med sin egen och vi ängnade några sekunder åt att memorera den, sedan hörde man bara skrapandet av stolar som drogs ut och alla parade ihop sig med sina bordskamrater. Efteråt turades man om, om att kasta besvärjelsen på varann och det blev mycket skratt och prat den lektionen. När lektionen var slut hade vi en tjugo minuters rast innan vi hade skötsel av magiska djur med Hufflepuffarna. Jag och Olivia skrapade ihop våra saker och följdes ut. Vi skrattade och pratade mycket tills rasten var slut och vi skiljdes åt igen. Då sprang Ann, Lilian och Emma ikapp mig och frågade argt:
- Hur kan du ens prata med en Gryffindorare?
- Vadå, vad är det för fel med det? undrade jag argt.
- Vi är ju fiender! nästan skrek Emma.
- Det var henne Cilla satt med i biblioteket när jag hittade henne! ropade Lilian.
Jag blängde argt på dem alla tre.
- Om ni ska vara så löjliga bara för att jag är hittat en ännu bättre kompis än ni tre tillsammans, så vill jag inte vara eran vän längre!
De såg chockade ut, men jag lät dem inte hämta sig, utan började springa mot lektionen. De lät mig vara och var väldigt tysta under tiden och jag låtsades att de inte existerade.

jättebra!

btw.. det stavas chockade inte chokade ;P

Oj, ska ändra om ett tag.
Kapitel 11.
Olivia:

När jag och Cilla skiljts åt och jag kommit in i slottet kände jag den där bubblande lyckokänslan i magen igen. Jag kunde inte låta bli och skuttade till och pep av lycka. Jag fick några konstiga blickar från några tredjeårs elevr som passerade, men jag hade inte tid att bli generad, utan hoppade vidare till Trolldryckslektionen. Den var oändligt tråkig, men jag blandade ändå ivrigt ihop alla ingredienser och korkade ihop den och ställde den på lärarens kateder, just inann det ringde ut till lunch. Jag krarfsade ivrigt ihop mina böcker och läxan vi fått. Sedan rusade jag snabbt till stora salen och satte mig vid Gryffindorbordet. Jag spanade bort mot Slytherinbordet, men när jag inte kunde se Cilla höll jag istället ögonen på porten medans jag åt i en rasande fart. Nästan på en gång öppnades och Cilla steg osäkert in i matsalen, men när hon fick syn på mig brast hennes nervösa ansikte upp i ett brett, skinande leénde. Jag log glatt tillbaka. Efter Cilla kom hennes vänner gående. De såg, förnärmade, förvånade och chockade ut, men framförallt, avundsjuka ut. Jag såg undrande på Cilla och nickade mot flickorna bakom henne. Hon kastade en blick över axeln och satte näsan i vädret medans hon gav mig ett snett leénde och gick iväg mot Slytehrinbordet. jag stannade kvar i matsalen tills hon reste sig upp och börjad gå mot mig. Då mötte jag upp henne och vi gick ut på lunchrast tillsammans. När vi kom ut i det kalla solskenet frågade jag henne:
- Vad var det där?
- Dom vart jättesura på mig, för att jag umgicks med dig, och då sa jag att om de skulle vara så löjliga ville jag inte vara deras vän.
- Men det hade du inte behövt! sa jag chockat.
- Jo, de gav míg inget val, men jag tycker ändå att de är falska, inte som du. Hon log mot mig.
Jag log tillbaka. Hennes ord värmde i bröstet och i hjärtat. Jag kände mig väldigt stolt över att hon valt mig istället för sina Slytherinvänner. Hela rasten ängade vi oss åt att prata och skämta med varann. Inann vi skildes åt sa Cilla:
- Du,var försiktig. Det kan hända att de kommer hämnas. Hennes leénde hade slocknat.
- Jag lovar. svarade jag. Bästa vänner vad som än händer?
- Ja, bästa vänner vad som än händer! instämde Cilla med ett skratt som jag snart stämde in i.

Åh, så bra!!!!!!!!!!♥

Tack, ni ger mig verkligen lust att skriva!^_^♥
Kapitel 12;
Cilla:

Hela veckan hade jag varit bubblande lycklig. Jag och Olivia hade umgåts så mycket som tiden tillät. Vi lärde känna varandra bättre och bättre. Bara en gång tänkte jag på att vi måste vara typ den enda Slytherinaren och Gryffindoraren som varit bästisar sedan Salazar Slytherin och Godric Gryffindors tid. Men det kändes varken konstigt eller dumt. Det kändes som om vi alltid känt varandra. Sent på kvällarna brukade vi ibland brevväxla. Hela veckan höll sig Emma, Ann och Lilian sig borta, men jag lade märke till att de började ge både mig och Olivia hatiska blickar, men jag tänkte inte så mycket på det. De började även viska väldigt mycket på lektionerna, Mcgonagall blev tvungen att ryta åt dem fem gånger på en och samma lektion för att få tyst på dem. Det oroade mig, men jag tänkte inte särskilt ofta på det heller. Nu när det började närma sig slutet av september blev det bara kallare och kallare, särskilt ute. Som tur var alla sängar uppvärmda när det var dags att gå och lägga sig. Alla kände sig riktigt hemma på Hogwarts och jag, men jag och Olivia lade märke till att många gav oss konstiga blickar i korridoren. En gång kom till och med en Gryffindorare, som gick tredje året fram till Olivia och sa med vass röst:
- Är du vän med den där?
- J-ja. svarade Olivia.
Men då kom ett gäng Gryffindorare som gick i femteklass fram till oss och sa med lika vass stämma till tredje eleven:
- Har du något problem med det?
- Ne-ej, stammade hon och sprang tillbaka till sina vänner. Femteårseleverna gav oss ett varmt leénde innan de gick vidare in i Trillformelläran. Det hade varit en konstig dag, men skönt att veta att inte alla var emot oss. Men så en kväll kände jag mig riktigt krasslig, och dagen därpå var jag så förkyld att jag hade lite svårt att andas. Jag var tvungen att stanna i sällskapsrummet hela dagen. Jag skickade ett brev till Olivia och berättade nyheten, så att hon inte skulle vänta på mig. Jag kände mig lite orolig för henne, men sköt undan känslorna. Varför skulle det inte gå bra?

Så fel man kunde ha...