De fyra Marodörerna [sv]

Skickar in min nu..... (om det är okej?)

Lupin vaknade med ett ryck..."vem?" tänkte Lupin innan han såg Sirius skratta "God morgon Måntand"
"Tramptass du är så korkad!" men innan han hunnit säga korkad hade Sirius rusat ut ur rummet.
Lupin tog på sig sina kläder och gick till uppehållrummet. Där såg han Sirius, men brydde sig inte om honom, istället satte han sig i ett hörn och läste en bok.

(Hade skrivit längre....men såklart ska det bli helt fel, så jag måste göra om, *suck*)

Asså jag är såå ledsen! Jag har äntligen (första gången på.. två veckor?) varit hos en kompis igen efter mitt lilla deppande (HP-depp xd) men jag ska försöka få ihop lite ;D

ingen fara :p ta din tid bara :p

Peter flinade. Så typiskt Sirius, att få alla andra att vakna för at hålla honom sällskap. Remus kom snart ner, och satte sig och började läsa. Bokmal, var det enda ordet som nu kom upp i huvudet när han såg Remus nerböjda huvud.
"God morgon ja" mumlade Peter och gäspade. Varför hade James väckt honom så tidigt? Men snart skulle det inte finnas någon James, Sirius eller Remus för att väcka honom på morgonarna. Men inte heller skulle Peter få nöjet att få väcka dom igen. För nu återstod det endast fyra veckor av slaveri i skolan kvar, och det betydde också fyra veckor kvar av att få umgås med de andra Marodörerna, Tagghorn (James), Måntand (Remus) och Tramptass (Sirius). Bara fyra veckor kvar av att följa efter Tagghorn på jakt efter den mugglarfödda flickan Lily Evans, som han var så kär i. Bara fyra veckor kvar utav att förödmjuka Severus Snape på. Severus var den person som de säkert hatade mest. Peter kunde ju inte säga vad de andra tyckte och tänkte, trots att han varit en väldigt bra kompis med dem alla tre under sju långa skolår.
"Gå ner och äta frukost snart?" frågade Peter och höll sig smått skämtande om sin kurrande mage.

Kort och dåligt, men ska öva till matte provet.. Hatar matte D:

Bra ni båda!

det var jätte bra

Han slog upp ögonen, rummet var mörkt och han låg där, funderade över varför han hade vaknat. Drömmen, drömmen hade gjort att han vaknat med ett ryck och när han rullade över på sidan så kunde han känna hur kudden var lite fuktig, hade känslorna sköljt över honom under natten? Hade den dagen gjort sig påmind igen? Olycklig, trött och rastlöst låg han kvar i sängen, draperierna runt omkring skiljde honom från resten av hans "kamrater". Hans namn var Severus Snape, gick sitt sjunde och sista år på Hogwarts, med bara fyra veckor kvar, fyra veckor och inga vänner. Snart insåg han att det var hopplöst att försöka somna om, även om han hade somnat så skulle han ändå behöva gå upp ganska snart för att hinna med det han ville göra. En tung suck lämnade honom när han satte sig upp, med benen över sängkanten.

Pojkens kropp var tanig och sjukligt gulaktig, det flottiga mörka håret hängde som gardiner runt hans ansikte och ögonen var lika svarta som natten. När han hade dragit på sig sin klädnad och rörde sig ut ur rummet, så fick man intrycket av att en förvuxen fladdermus lämnade sovsalen.

När han steg ut från sovsalen, ut till uppehållsrummet så mötte Slytherins gröna och silvriga färger honom, med en orm i fokus. För några år sedan hade han hoppats att han skulle hamna här av hela sitt hjärta, var det fortfarande det han önskade? Var det verkligen här han ville vara? Vad skulle han inte göra för att vara där, där och med henne. Vad skulle han inte göra för att få vissa saker osagda, ogjorda. Men nej, han ensam bar inte skulden, pojken Potter och hans anhang hade pressat honom, hade hånat honom. Minnet från den händelsen brände fortfarande som eld i bröstkorgen, känslan av förnedring blev påtaglig och han kände hur ett hat gentemot kvartetten rev och slet likt ett vilddjur inom honom.

Med tunga steg korsade han korridorerna, de yngre eleverna tog ofta omvägar kring honom. Om det berodde på hans hotfulla, lätt elaka utseende eller om det var att dem kunde känna hättan från hans hat, var frågan. Han brydde sig inte, att vara ensam eller avskydd var inget nytt för honom - inom just det här området var han en expert, en världsvan man. Något han aldrig skulle hålla med om är att det värsta som kan hända en person är döden, nej, döden var han inte rädd för. Ensamhet, ja den ensamheten som han hade upplevt den senaste tiden var det han fruktade. Tomheten, smärtan, sorgen som ensamheten gav ifrån sig brände likt den varmaste elden.

Snart hade han nått den stora salen, där borden var uppdukade för frukosten. De fyra elevhemsborden stod uppradade, Hufflepuff bakom sin grävling, Ravenclaw bakom sin örn, Slytherin bakom ormen och Gryffindor bakom sitt lejon. Hans svarta ögonpar ögnade igenom den stora salen, dem vilade extra länge vid Gryffindorbordet innan han skred genom salen och satte sig bland de få Slytherinarna som hade orkat sig upp vid i denna tidiga morgon. Detta var en av hans ritualer, tidig frukost och denna frukosten hade ett enda syfte, men syftet hade inte uppenbarat sig i all sin skönhet.

Frukosten framskred och elever lämnade bordet, för att ersättas av nya ansikten. Det var bara ett fåtal han hälsade på och som överhuvudtaget brydde sig om att hälsa på honom. Däremot fick han snart uppleva det han hade kommit för att uppleva, genom den öppna dörren skred hon, världsvan och glad. Den person han alltid skulle älska och alltid hade älskat, Lily Evans. Det röda håret dansade runt henne och det glada leendet fick henne att se extra vacker ut. Severus svarta ögonpar följde hungrigt hennes rörelser tills hon satte sig vid Gryffindorbordet, då drog han bort blicken som om han hade bränt sig. Minnena hade blivit så klara, dem brände, dem skadade honom. På platsen där hans hjärta borde finnas, kändes det bara som om han hade ett stort gapande hål. Ensamheten hade återigen gjort sig påmind och för att inte tappa behärskningen gjorde han det han var näst bäst på, nämligen att stänga av sina känslor. Han ströp dem lika lätt som han skulle ha gjort sig av med en kattunge.

Snart satt han där, lugn och betraktade hanns före detta vän, hans allt, hans kärlek. Trotts att han för tillfället hade strypt sina känslor så visste han att känslorna en dag skulle komma ifatt honom. Den dagen, den sorgen.

__________________________________

Yeah hoppas det dög, visste inte riktigt hur jag skulle göra. ^^

aw :'( stackars Sev ♥ men det var jätte bra

Jättebra!

JÄTTEBRA! Fick mig att känna ett större lidande för Severus. ♥