Josh Longbottom [SV] [PG-10]

Asså så himla roligt att ha er läsare!
blir tårögd, jag bad inte er att läsa har knappt snackat med er och ni ger så snälla kommentarer,
love to you :*

Asbraaa D

Kommer ett till ikväll, förlåt att det har dröjt

Okej, det är lungt. Du seer ju hur mycket jag har dröjt på mina ffs...

Tack igen för era fina kommentarer! Här kommer ett lååångt
Kapitel 4, Sorteringen.
Tåget höll på att sakta in så de tog tag i sina koffertar, Josh tog tag i Norak och klappade henne längs hennes mjuka vårtiga rygg. Hennes hud var så len, de flesta trodde att paddor var slemmiga och äckliga men De Gamla Paddorna, som rasen hette, var de keligaste och mjukaste man kunde tänka sig.
Tåget stannade helt och de slungades mot väggen.
- Sitt ner tills tåget har stannat! Ropade Neville som kom förbi och tog tag i sin sons väska.
- Nej nej vi gör det där! Ropade James och John och tog tag i väskan och gick mot bagagevagnarna, där allt bagage skulle lämnas och sen föras över till slottet.
- Och nu, ska ni följa med mig i båtarna! Ropade Neville åt alla förstaårselever i närheten.
- Ja, det brukade vara Rubeus Hagrid som gjorde det här, men nu är han för gammal och båtarna höll på att braka under honom. Mumlade Neville och fnissade smått.
- Nej nej in i båtarna! Fyra i varje! Sa Neville när några elever gjorde ett försök att kliva på de sista vagnarna.
- Hoppa in, Albus och Josh, vi kan bara vara tre. Båtarna hade börjat röra sig och eftersläntrarna studsade i båtarna.
Plums
- JOSH! Ropade både Albus och Neville samtidigt.
- Professor Longbottom vad ska vi göra? Skrek Albus och rev sig i håret.
- Såja, ta det lugnt nu Albus! Sa Neville lugnt.
Det stack upp en tentakel ur den svarta sjön och slängde Josh till sin fars famn.
- Och det, pojkar, var bläckfisken. Skrattade Neville med sin glada röst och hoppade ur båten, ty de hade stannat. Josh var fortfarande huttrig och iskall.
- Okej pojkar, från och med nu måste jag kalla er Mr Potter och mr Longbottom, och se till att inte hamna i några trubbel nu! Skrattade Neville.
De hade kommit in till ett litet rum, där förstaårseleverna stod samlade.
- Vi ses. Mumlade Neville och öppnade dörren.
- Välkymna välkymna! Sa en väldigt vacker kvinna med midjelångt silverblont hår. Jag heter Fleur Delacour och yr lärare i fyrvandlingskynst, sa hon på sin franska brytning och skrattade. Albus verkade känna henne men Josh visste bara att hon var väldigt vacker.
- Er rektyr är professor Chang, hon undervisar i försvar mot svartkonster. Nu kommer ni att sorteras till elevhem, Slytherin, Gryffindor, Hufflepuff och Ravenclaw. Var inte oroliga, alla sorteras.
De gick in och ställde sig framför massor av 12 till 17-åringar som stirrade på dem.
Det satt en hatt på en pall cirka fem meter framför dem. En skreva ovanför hattbrättet öppnades och det kom en dov röst som sade, eller sjöng:
Jag, en sorteringshatt obetydlig som få
Ska nu sortera er, Dit ni passar bäst,
Kommer ni bli nöjda då?
Ingen här kommer lämnas som räst.
En obetydlig hatt som jag,
Har aldrig rest så långt som till Prag.
Men tag er i akt små förstaårselever,
För jag kan se vad som i er hjärna lever
Sorger och lycka,
Vad ni vill tänka och tycka.
Men allt en obetydlig hatt ska göra,
Är att lyssna och höra
Och veta vilket elevhem, ni bör vara.
Applåder från alla fyra borden fyllde salen och ekade så man fick ont i huvudet.
Dags att börja sorteringsceremonin!
- Bones, Helena! Ropade Madame Delacour och en flicka satte sig på pallen.
- HUFFLEPUFF! Vrålade sorteringshatten som satt på hennes huvud,
- Finnigan, Rodney!
Sorteringshatten fick sitta där en liten stund, men sen ropade den mycket bestämt ut
- GRYFFINDOR! Det kom applåder och några skakade hans hand.
Det gick ett tag, och då kom det.
- Longbottom, Joshua!
- Åhnej, hur kunde de veta mitt hela namn! Stönade Josh och gick dit.
Sorteringshatten började tala lågt till Josh.
- Jaha, din pappa är den modiga gryffindorhjälten? Hmm… mamma som Ravenclaware… det måste ändå bli… GRYFFINDOR! Hatten skrek ut det sista ordet till stora salen, det hörde han. Alldeles lycklig i hela kroppen sprang han till gryffindorbordet och tappade hatten halvvägs.
Han tittade upp mot honnörsbordet och såg sin pappa le ett stort, varmt och stolt leende mot sin son.
Potter, Albus! Ropade Hatten och den funderade inte en sekund, utan minst tre minuter.
- Men varför tar det så lång tid? Undrade en flicka i 15-årsåldern bestört. Han är ju en Potter!
- GRYFFINDOR! Tjöt hatten och Albus sken som ett ljus. Han tog av hatten och sprang och satte sig bredvid Josh.

skiiit bra ! meeer

meeeeeer

Riktigt bra

Kommer mer sen, har börjat på kapitel 4.

Asbraaa!!!