Hermione och tidvändaren [SV]

bra mewr

Jätte bra!

Kap, 7 – Gryffindors nya elev!

Efter jag berättat min historia för Dumbledore såg han allvarligt på mig.

”Miss Granger, jag hoppas att ni inser att det ni har gett er in på är väldigt våghalsat?.. men.. Jag kan såklart inte hindra er om n kommit såhär långt” sa han och de blå ögonen glittrade ot mig ”Ni är gryffindorare intressant?” sa han

Jag nickade ”Ja.. hur visste..?”

”Gryffindorare är kända för att vara modiga så att det nästan leder till dumhet miss Granger, och jag kan inte avgöra om det ni gjort är mer modigt än dumt” sa han lugnt

Jag kände mig en aning förorättad, jag var inte alls dum, vad var det för fel på att vilja ha svar?

”Jaja, jag ska ordna en bädd åt dig i gryffindor tornet, du kan gå” sa han och vinkade iväg mig ”jag antar att du hittar till elevhemsrummet” sa han och blinkade

Jag gick. Snart var jag inne i uppehållsrummet. Jag kunde känna alla blickar på mig, inte konstigt, jag var ju en total främling för alla. Jag slog mig ner vid ett av borden och tog upp en av mina böcker och gömde mig bakom den för att slippa alla blickar.

”Tja snygging! Är du ny?” hörde jag plötsligt en pojkes röst säga
Jag tittade och och såg till min förvåning Harry, eller nej.. påminde jag mig.. det måste vara James, shit vad lika dom var.. förutom ögonen då.. James ögon var nötbruna och betraktade mig nyfiket.

”Ja, jag är ny” fick jag fram

”Trevligt, James Potter, aka Tagghorn” sa han och skakade min hand ”Det här är mina vänner Siruis Black, alias Tramptass, Remus Lupin, alias Måntand och sist och minst Peter Pettergrew, alias Slingersvans.

Jag betraktade dem, Sirius var sig lik, fast mycket yngre och stiligare än jag mindes honom, Lupin var också ganska söt trots att han redan såg ganska sliten och trött ut.. och Pettergrew, Det kokade i mig plötsligt, Jag hatade allt med honom från den tjocka magen till de små vattniga ögonen.

”Ni har intressanta smeknamn, hur kom ni på dom?” frågade jag nyfiket och försökte låtsas som jag inte visste at de var animagusar och att Lupin var varulv.

”Låt oss säga att det passar oss helt enkelt” sa Siruis och flinade brett

”Stör de här klantskallarna dig?” frågade plötsligt en flickas röst bakom mig

Jag vände mig om och en rödhhårig flicka stod bakom mig. Jag visste direkt vem hon var, jag skulle ha känt igen de där ögonen vart som helst, det här var definitivt Harrys mamma, Lily Evans.

”Nejdå” sa jag glatt och skade hennes hand ”Jag är Hermione Granger föresten”

”Lily Evans, Välkommen! Hoppas du kommer trivas här på Hogwarts”

”Åh, det tror jag” sa jag och kunde inte låta bli att flina ”Känns som jag gått här i flera år redan.


Mer?

Den äger, riktigt bra, skriv mer, snäääälla.

gaaaah så bra !! älska ff's när man reser tillbaka till marodörernas tid!

bevakar! ♥

sitter här och ler, jättebra meer

Super mer mer mer!!! Jättebra verkligen!!!

Kap, 8 – Att frammana en Patronus.

Följande dag skulle vi ha vår första lektion i försvar mot svartkonster. Vår lärare var ny (ovanligt?) och hette Professor Rave.

Han verkade en aning nervös när han stod inför klassen. Han var ganska ung och var väldigt smal med mörkt hår. Han ögon var stora och blå och det var något med han utseende som fick honom att påminna om en ledsen hundvalp.

”Eh.. jaha” började han och såg nervöst över klassen ”så vad jag har förstått så kan ni redan avbeväpning, ni har lärt lamså, och även gått igenom farliga magiska djur och lite om de olika försvars formlerna, har jag rätt?”

”Jajamen det stämmer!” tjöt James

”Typ 100 år sen!” ropade Sirius

Jag kunde höra Lily sucka bredvid mig.

”Såå..” fortsatte Professor Rave ”vad skulle ni säga om att lära er patronus besvärjelsen?”

”JA! Fyfan vad kul!” tjöt Sirius ”Det gör vi!” och resten av klassen mumlande in stämmande.

Ravens ansikte lyste upp en aning ”Perfekt då sätter vi igång och flyttar borden...vi vill ha mycket utrymme!”

Vi flyttade undan alla bord och stolar och snart hade vi en stor öppen yta i mitten av klassrummet.

”Trollformeln är ’Expekto Patronum’” förklarade Raven tydligt ”Er tur!”

”Expekto Patronum!” upprepade klassen.

”Fantastiskt!” sa Raven gillande ”Det som ni nu ska fokusera på är ett lyckligt minne, gärna det lyckligaste ni har”

Alla i klassen såg ut att tänka efter noga.

Jag visste redan mitt lyckliga minne, efter sista trollkarlskriget.. när vi åkte hem, inget mer skyddförtrollningar, inget mer Voldemort.. hur vi höjde våra glas för vänner som vi förlorat och vänner vi funnit och skålade för Harry Potter, den utvalde.

Jag log svagt för mig själv när jag tänkte på alla där hemma.

Runt i rummet hörde jag hur mina klasskamrater svor för sig själva och hur de tjöt till av förtjusning när silverrök kom ut ur spetsen av deras trollstav.

Jag såg i ögonvrån hur James patronus faktiskt började ta form, jag vet inte om det berodde på att jag visste men jag tyckte att det redan syntes att det var en kronhjort som kom ut ur spetsen.

Jaså det trodde du? Tänkte jag när jag såg James stolta ansikte, trodde du att du skulle bli den första i klassen att klara av besvärjelsen, nehedu.. jag kallas inte mönsterelev för inget.

Och sen höjde jag mins spö och sa med klar stämma ”Expekto Patronum!”

Ut ur spetsen på min stav simmade min välbekanta utter ut i full skepnad och jag hörde hur mina klasskamrater flämtade runt mig, jag var i mitt rätta element, bäst i klassen.


Mer? Dåligt kap. jag vet..

super kapitel, verkligen bra ! meer♥