What Is Love? [SV]

Underbarrrrrrr läsning

Lovely ♥

Ja ja
Den äger ska vi säga så ?

så bra!

MM verkligen. Meeer!

mer ja

Okej, den 29 juli förra året sa jag att fortsättningen på denna fanfic skulle komma imorgon. Det är nu den 4 april 2011. Men vad brukar man säga, bättre sent än aldrig? Enjoy!

Lance och Hermione lämnade klassrummet. Pansy hölls kvar för att undvika mer bråk.

"Är du okej?" Frågade Lance Hermione.
"Ja", svarade hon. "Pansy är en idiot, så det är ingen idé att bry sig. Gå lite fortare, vi ska möta Harry och Ron innan Förvandlingskonsten."
"Just ja!" Utropade Lance. "Min väska med mina böcker är kvar i klassrummet." Han vände håll och började gå tillbaka mot Auroras klassrum, men Hermione stod kvar.
"Kan du hämta dem själv?" Frågade hon. "Jag har ingen lust att stöta på Pansy i korridoren."
"Visst", svarade Lance. "Vi möts på Förvandlingskonsten!"

Lance tog stora kliv tillbaka ner mot fängelsehålorna. Han kom just fram till dörren in till klassrummet när den flög upp och Pansy stormade ut ur den. Hon gav Lance en ilsken blick, och Lance tittade tillbaka på henne med avsmak. Aurora tittade förvånat upp när han kom in.

"Mr Barker", sa hon glatt.
"Förlåt professorn, jag glömde min väska", förklarade Lance och lyfte upp den från golvet bredvid hans bänk.
"Ingen fara", sa Aurora. Hon betraktade Lance intensivt och log snett.
"Ja, professorn?" Frågade Lance när han märkte att han blev utstirrad.
"Förlåt mig, Lance", sa hon. Lance blev förvånad över att hon kallade honom vid förnamn. "Du är väldigt lik din mor", fortsatte hon.
"Min mamma?" Frågade Lance förvånat. "Känner du henne?"
"Vi var väldigt bra vänner när vi började vårt första år här på Hogwarts", sa Aurora. "Bästa vänner, skulle jag till och med våga påstå. Men när vi blev äldre blev det svårare att behålla vår vänskap. Jag var ju i Slytherin och hon i Gryffindor. När vi var sexton utbröt ett stort gräl mellan oss. Jag var fascinerad av Lord Voldemort och hans dödsätare. Jag hade egentligen ingenting emot mugglare, men det var lett att bli manipulerad av resten i mitt elevhem. Din mamma å andra sidan, ville slåss för Fenixorden, som hennes mamma gjorde. Hon ville slåss för det goda lika mycket som jag ville slåss för det onda. Du kan ju ana vilken spricka som växte mellan oss. Sommaren innan vårt sjunde läsår anslöt jag mig till dödsätarna. Jag försökte dölja det för Natalja, men hon såg mörkrets märke på min vänstra arm när jag visade, eller snarare skröt om det för två Slytherinelever. Din mamma, vars far ju är mugglare, blev oerhört sårad. Det ledde till en duell i korridoren precis här utanför", sa Aurora och nickade mot ut genom dörren som stod öppen. Lance visste inte vad han skulle säga.
"Har ni inte försonats sedan dess?" Frågade han.
"Vi har inte pratat sedan dess", svarade Aurora. "Vi spenderde resten av läsåret med att tävla i vem som kunde hata den andra mest". Aurora drog upp högra ärmen på hennes klädnad. En långt ärr, säkert över tio centimeter långt, spred sig över hennes underarm. "Natalja gjorde det här bara dagar innan vi slutade skolan", fortsatte hon. Lance skämdes, och Aurora måste ha sett att han såg besvärad ut. "Men jag förtjänade det", sa hon."Hursomhelst, när jag väl hade slutat skolan övergick jag till att blanda ihop några utav de mest fruktansvärda trolldryckerna. Du-vet-vem hade mig som en sorts privat trolldryckstillverkare. Han prisade mig och var god mot mig, men ändå fruktade jag honom. Jag hatade honom!" Lance ryckte till när han hörde förakten i Auroras röst. Hon fortsatte: "Vi skulle spåra upp en mugglarfamilj, där ena dottern var häxa. Det var jag och fyra andra dödsätare. Det var första gången jag var med om att spåra upp en mugglarfamilj. Jag hade en känsla av vad vi skulle göra, men jag var maktgalen och ivrig att få följa med. När vi bröt oss hos familjen, som satt och åt middag hände det. Jag begick mitt första av två mord. Jag använde den dödande förbanneslen på den mugglarfödda häxans mor. Efter det blev jag som förstenad. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte andas. Jag ville inte andas. Jag förstod från stunden jag såg den oskyldiga kvinnan falla död till golvet med sin man gråtandes över henne, samtidigt som hennes barnbarn avrättades av mina vänner, en efter en, att jag var dömd för evigt. Jag visste att det jag hade gjort var oförlåtligt. Mina vänner, som jag nu hatade lika mycket som mig själv, dödade den gråtande fadern innan de vände sig till häxan. Hon höll sina döda barn i famnen, och hennes föräldrar låg livlösa vid hennes fötter. Utan någon som helst heder höjde dödsätaren närmast mig sin trollstav och torterade henne med Cruciatusförbannelsen. Hon skrek av smärta och bad om att få dö. 'Rätt åt dig, smutsskalle', sa mina vänner innan de lämnade huset utan att döda henne." Lance märkte till sin stora förskräckelse att Aurora grät.
"Varför berättar du det här för mig?" Frågade han henne.
"Du är Nataljas son", snyftade Aurora. "Jag vill att du och din mamma ska veta det. Hur mycket jag ångrar allt det här."
"Men du sa att du begick två mord", sa Lance.
"Det gjorde jag. När minna vänner försvunnit bad kvinnan mig att döda henne. Hon bad mig att bespara henne mer lidande. Att lyda henne var det allra, allra minsta jag kunde göra." Lance gick fram och lade en hand på Auroras axel. Han visste inte vad mer han kunde göra. Han antog att Aurora ville att han skulle låta sin mamma få reda på det här.
"Vad hände sen?" Frågade han. "Du lämnade dödsätarna, väl?"
"Ja, det gjorde jag", sa Aurora med svag röst. "Jag tänkte ta livet av mig på mugglarvis, du vet, genom hängning. Men Dumbledore, som hade läst mitt självmordsbrev, han stoppa mig. Jag satt tio år i Azkaban. Mitt erkännande gjorde att jag inte behövde någon rättegång, och The Daily Prophet fick därför aldrig reda på vad för brott jag begått. Jag släpptes ut ur Azkaban för fem år sedan, och har sedan dess hållt mig undan från allmänheten. Men när Du-Vet-Vem återuppstod i sommras lät Dumbledore mig komma hit så att jag är säker."
Det uppstod en kort stunds tystnad, innan professor Aurora fick syn på hur mycket klockan var.
"Du har ju redan börjat!" Utropade hon. "Jag skriver en lapp till professor McGonagall att jag behövde din hjälp med att städa upp efter en utspilld trolldryck." Hon skrev ned ett meddelande till McGonagall och gav sedan lappen till Lance.
"Tack så mycket, professorn", sa Lance. Aurora log med ett tårdränkt ansikte mot honom.
"Skynda dig nu, så att du inte missar hela lektionen", sa hon.

Lance gick ut ur klassrummet med blandade känslor. Han tyckte oerhört synd om Aurora, men han önskar att hon inte hade sagt något till honom. Han undrade hurvida hans mamma skulle förlåta Aurora eller ej när han skrivit och berättat allt för henne. Han var för djupt inne i sina tankar att han inte märkte att han gick rakt in i Slytherineleven som hade tappat sina böcker samma morgon.

"Se dig fö... Åh, är det du?" Sa Sabrina. "Jag undrade när jag skulle få prata med dig."
"Vad har vi att prata om?" Sa Lance kallt. Sabrina höjde på ögonbrynen. Lance insåg hur otrevlig han hade låtit. Han var inte van vid att prata trevligt med Slytherinelever. "Jag menar, varför vill du prata med mig?"
"Jag undrade om du kanske skulle vela gå ut med mig?" Sa Sabrina. Lance stirrade förvånat på henne.
"På... på en dejt?" Frågade han osäkert. Sabrina nickade. "Men du vet ju inte ens vad jag heter!" Sa han.
"Nå, vad heter du då?" Frågade Sabrina med ett skratt.
"Lancelot Weasley", svarade Lance. Sabrina skrattade.
"Jag misstänkte att du var en Weasley", sa hon och sträckte ut sin högra hand för att skaka den med Lances. "Jag heter Sabrina Lestrange".

Gud va bra! Bättre sent en aldrig! Vääldigt super duper braa!

Tack så mycket!

Du ÄGER!
Oml så bra du är!
Och "Bättre sent än aldrig" håller jag med till viso.