Jag Älskar Dej Mer, Mitt Hjärta!

awwww vad gulliga ♥
Och JGW DUUUU MÅSTE SKRIVA MEEEERA ♥

meeera snälla den e så bra ^^

Naww vad gulligt♥♥ skriv meer!

tack för alla fina kommentarer! ♥
kan inte uppdatera någon av mina ff's efter som att programmet jag skriver i inte går att öppna (datorn hackar och måste stängas av)
ska försöka fixa det här till imorgon!

NU FUNKAR DET!

Del 4
__________________________________________

Jag och Fred satt och pratade en stund innan vi bestämde oss för att gå vidare, vi fortsatte gå i dom långa korridorerna och helt plötsligt stannade jag till. Vi stod utanför rummet som kommer och går, jag kollade på Fred och han nickade, så vi bestämde oss för att gå in.
Det var annorlunda nu, från när jag, Harry och Ron varit där. Elden hade försvunnit och det hade alla saker också. Nu såg det ut som det hade gjort när vi hade DA (Dumbeldores Arme). Jag gick fram till spegeln och kollade på bilderna som fortfarande satt kvar.
Jag tog ner bilden på den ursprungliga ordern, jag visste att Harry ville ha tillbaka den så jag skulle ge den till honom sen.
“det ser ut precis som det gjorde för två år sen.” sa Fred och ställde sig bakom mej.
“det märks inte att allt har förändrats.” svarade jag.
“jag saknar DA.” sa han och la armarna runt min midja och kramade mej mjukt.
“kommer du ihåg..?” frågade jag lite osäkert.
“när du hade bråkat med Harry och Ron?” frågade han och log.
“ja..”
“hur skulle jag kunna glömma det?” frågade han och pussade mej på huvudet. Jag log.
___________________________________________________

6 december under Hermiones femte år


“Hermione, kan du hjälpa mej?” jag kollade på Ron som satt mittemot mej vid ett bord i Gryffindors sällskapsrum, Harry satt bredvid dom och läste.
“med vad?” frågade jag och kollade på honom.
“uppgiften.” svarade han surt.
“vad i uppgiften?”
“allt” svarade han.
“men du får väl göra den själv, varför ska jag göra dina läxor?” frågade jag förvånat.
“brukar inte vänner ställa upp för varandra eller?” fräste han.
“jo men inte genom att göra dina läxor.” fräste jag tillbaka.
“varför inte?”
“men Ron, förväntar du dej helt seriöst att jag ska göra dina läxor för att vara en bra vän?”
Han stirrade argt på mej och jag stirrade tillbaka.
“varför kan du inte bara hjälpa mej?” fräste han.
“varför skulle jag när du bara är arg på mej för INGENTING!” jag hade höjt rösten och nu kollade några vid dom andra borden på oss.
“jag är inte arg på dej för ingenting, du är egoistisk.”
“du ska inte tala om egoistisk Ronald Weasley.” fräste jag och slog ihop boken med en smäll.
Jag lämnade sällskapsrummet och var så arg att jag skakade. Hur kunde han? Hur kunde han kalla mej för egoistisk? Jag var så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. när jag gått ett tag insåg jag att jag var utanför ‘rummet som kommer och går’ och jag gick in där.
Det var tomt och i den lilla öppna spisen brann en eld och framför spisen fanns det en soffa, jag satte mej i soffan och lät tårarna forsa. Jag satte händerna framför ögonen och la armbågarna i knät.
“Hermione?” sa en lätt förvånad röst. Jag orkade inte bry mej om personen som stod bakom mej.
“varför gråter du?” personen hade gått och satt sig bredvid mej och la armarna om mej. Jag lutade mej mot hans bröstkorg och han kramade om mej.
“vad har hänt?” frågade han, jag kollade upp på honom. Hans blåa ögon var så fina och hans orangeröda hår var kortare än det brukade. Han var snygg, hur arg jag än var på hans bror så var han super snygg. Fred Weasley höll mej hårt i sin famn och han hade blivit snygg. Varför hade jag aldrig tänkt på det innan? Han hade alltid varit min bästa väns storebror och jag hade ofta träffat honom men aldrig hade min hjärna uppfattat hur snygg han var.
Han smekte tröstande handen över min rygg och vi satt tysta länge. Han kollade på mej och torkade bort tårarna som fortsatte att rinna. Jag insåg att jag inte grät för det Ron sagt idag, jag grät för allt han någonsin sagt till mej, jag grät över förolämpningarna Malfoy kastade ur sig varige gång vi träffades och jag grät för att jag kände mej hopplös.
“du tycker att jag är patetisk eller hur?” snyftade jag. Han skakade långsamt på huvudet.
“verkligen inte, varför skulle jag tycka det?” frågade han och log snett mot mej.
“alla tycker det.” suckade jag, han drog handen genom mitt tjocka lockiga hår.
“såklart dom inte gör. Du är skolans smartaste, sötaste och roligaste tjej.” sa han övertygat.
“det säger du bara.” viskade jag och han kollade mej i ögonen.
“verkligen inte, Hermione.. Du är speciell.” sa han. Jag blev förvånad, hade han sagt att jag var.. Speciell? Tankarna snurrade i huvudet. Tyckte han att jag var speciell?
“du menar det inte.” mumlade jag knappt hörbart.
“jo, Hermione.. Jag tror att jag är kär i dej.” viskade han. Jag kollade stumt på honom och smekte hans kind. Han böjde sig mot mej och kysste mej. Jag kysste honom tillbaka och vi kysstes länge..

_______________________________________
förlåt att det tog lite tid, men har fixat det nu ^^

aaawww, mer! ♥

Naawe så gulligt!♥

awwww vad gulligt♥ Och du måste skriva fleer gulliga kapitel ♥

åh vad sött :o

jaaa + ♥ meeer

Del 5

Jag kollade upp Fred, han stod och log mot mej och jag antog att han mindes lika mycket som jag vad som hade hänt mellan oss då. Vi hade fått hålla det hemligt, träffas när ingen visste om det. Vi hade hållit det hemligt för alla, den enda som hade vetat var George.
Vi gick tillbaka till dom andra i stora salen och den var betydligt tommare än den var innan vi hade gått därifrån. Hela Weasley familjen plus Harry och Katie Bell satt och pratade. Jag antog att dom väntade på oss.
Alla sken upp en aning när dom såg oss, men det var ingen ’lyckans dag’ då flera av våra vänner hade dött eller blivit svårt skadade. Jag kollade bort en bit och kunde se bårar som var dölja av skynken, man kunde se konturerna av personen som låg därunder.
“ska vi transferera oss hem då?” frågade Mr Weasley och kollade på oss alla. George sa hejdå till Katie och hon gick bort till sin familj.
Efter som att Dumbeldore hade fallit så började hans magi att avta och om man gick ut på gården så kunde man transferera sig därifrån.
Fred kysste mej innan vi alla transfererade oss därifrån. Vi hamnade precis bredvid kråkboet och dom andra i familjen kom antingen efter eller var redan där.
Jag och Fred kysstes igen, det pirrade i magen. Han höll om mej hårdare och vi hörde en bekymrad hostning bakom oss och vi vände oss om. Vi upptäckte att alla stod och kollade på oss, alla flinade utom mamma och pappa som såg väldigt bekymrade ut. Vi släppte generat varandra och Ginny började fnissa.
När vi kom in i huset var det en väldigt dyster stämning, jag och Fred gick ute lite, vi kom ner till sjön som låg en bit därifrån, vi brukade ofta vara här på somrarna. Vi satte oss på en sten vid strandkanten och kollade ut över det stilla vattnet och han tog min hand.
“vi klarade det Hermione.” viskade han. Jag log mot honom och han log sitt vanliga underbara leende tillbaka. Han smekte bort en hårslinga ur mitt ansikte och la den bakom mitt öra innan han lutade sig fram för att kyssa mej. Vi kysstes länge och han la armen runt min nacke.
Vi satt och pratade i flera timmar, jag mindes tillbaka till för ett år sen...
____________________________________
denna del var kort! nästa del är den SISTA! jag ville inte skriva en för lång ff och inte en för kort heller! hoppas ni gillar den!