Mannen som omfamnade besten

this

åh så bra!

Väldigt fint skrivet! *bevakar*

Hoppas detta ska roa er!
__________________________________________

Kapitel 6

När man gick igenom huset så verkade det helt normal, en man, en kvinna och inga barn. Det fanns inga tecken på att något annat levde där, men om du gick ned för den gamla trappan i hallen så skulle du komma till en källare. En källare som verkade innehålla något dött, det var i alla fall det stanken vittnade om. Blod, smuts och svett, i en enda blandning bildade en avskyvärd stank. Väggarna var blodiga, fulla av smuts och mycket nötta, det såg ut som ett stort monster hade dragit sina massiva klor mot dem. Den enda ljuskällan var ett litet fönster, där solen kunde strömma igenom på dagarna, trotts att detta var den enda ljuskällan så satt varelsen som bodde där så långt ifrån den han kunde komma, i ett hörn kunde man se hans gulaktiga ögon, glimma illvilligt i mörkret.

Naglarna som prydde hans händer var gulaktiga och såg ut att tillhöra ett djur, snarare än en människa. Pojkens hår hängde runt hans ansikte likt två smutsiga gardiner, hoptovat av smuts och blod. Grinet som fanns i hans ansikte blottade ett par ytterst vassa tandrader, knappt mänskliga. De trasiga kläderna hängde på den muskulösa kroppen och ärren som prydde hans kropp, lyste röda. Det här var ingen vanlig pojk, han var så ovanlig man kunde bli, han var inget mindre än en Varulv. Förbannad sedan födseln och hans liv hade hittills varit i fångenskap, men hans flin vittnade om att det var slut på detta nu. Bojorna som egentligen skulle fjättra honom låg slappa vid sidorna, båda hans anklar och fotleder var fruktansvärt fria att göra vad dem ville. Han väntade, väntade likt det rovdjur han hade blivit och snart skulle han få ut sin hämnd.

Timmarna gick och snart var det dags för lunch, omedvetna om vad som skulle hända kom hans far ned med den dagliga ransonen mat till sin son. En son som han hatade mer än allt annat på denna jorden, han gick fram till honom och ställde ned den vid sin sons fötter, som föraktfullt krökte på läppen.
"Jag vill inte ha." Sade Fenrir enkelt, fortfarande leende. Det fick hans far, som hade vänt på klacken att vända sig om och titta på sin son.
"Vad sade du?" Frågade hans far, med varje ord fyllda av ilska.
"Jag tror bestämt att jag är fullt kapabel att fixa min egen mat nu, så jag vill inte ha." Svarade han enkelt och innan hans far han reagera hade han gått till attack. Snabbt likt en varg kom han på fötter, slöt sin ena hand runt sin faders ansikte och slog in dennes huvud i väggen. Fadern svimmade, med ett sår som blödde ymnigt från ena tinningen. Sonen som stod över den fallne, log och riktade sedan sin trollstav mot honom.
"Fängsla" Sade han och långa rep sköt ut från hans trollstav för att binda sin far, men istället för att ta med sig honom, lät han honom ligga. Men innan han lämnade rummet, så knäckte han sin faders stav och slängde in den i ett hörn. Känslan av att ha makten, fick det att bubbla inom honom, men han fick inte skratta, det skulle förstöra allt.

Med snabba steg sprang han uppför trappan, här hade han inte varit på många år men det kunde ha varit senast igår han hade varit där. Hallen såg precis lika välvårdad ut, den enda skillnaden var alla foton på deras enda son var borttagna. När han såg detta ruskade han på huvudet, som för att få bort en irriterande fluga, men fortfarande leendes korsade han hallen. Bristen på skor fick hans steg att knappt vara hörbara och snart kom han till vardagsrummet. Där satt hans mor och läste tidningen, till synes helt bekymmerslös. Men trotts att han inte hade några skor på sig, så hade hon hört honom och hennes fråga framstod som ytterst roande:
"Hur mår vår son?" frågade hon och rösten bröts.
"Han mår bättre än vad han har gjort på många, många år. Jag visste inte att det hade gått så långt tid, min tidsuppfattning gick åt helvete där nere." Svarade Fenrir och denna gången kunde han inte hålla undan munterheten ur rösten.

När kvinnan i stolen hörde sin sons sträva röst, så vände hon huvudet mot honom, i ett tyst skrik då hon såg honom för första gången i klart dagsljus. I det prydliga vardagsrummet, så såg man hur vanvårdad han var, täckt i smuts och sitt eget blod, men fortfarande med ett sinnessjukt leende. Hans mor försökte greppa sin trollstav på bordet, men hennes son förekom henne, han viftade enkelt med handen och fick trollstaven att flyga tvärs över rummet, för att sedan knäckas när den flög in i väggen.
"Ni har lärt mig väl, men till skillnad från er verkar jag ha en konstig fallenhet för magi, trotts att jag är en varulv." Sade han, med muntert men som nu blandades med ilska. Innan hans mor han säga något mer, fängslades även hon i svarta rep som sköt ur sin sons trollstav. Obarmhärtig som han var, tog han sin nu bundna mor, hissade upp henne på axeln och bar ned henne i källaren.

Det tog inte lång tid, snart hade han fängslat sina båda föräldrar. Båda med båda händerna bundna och när de var fängslade på samma sätt som han hade varit de senaste sex, sju åren så släppte han lös dem från deras rep. De stirrade på honom, båda med största fruktan i deras ögon men det var en konstig kontrast då deras ansikten var fulla av trotts.
"Ja jag hade tänkt att vår sista pratstund skulle vara några timmar, jag kanske ska börja med att förklara?" Sade Fenrir, från sin stol som han hade placerat i den lilla fläck av solljus, så att hans föräldrar skulle kunna se honom, tydligt, från sin plats.
" Vi vill inte veta, ditt missfoster!" Spottade hans far fram och hans vrål i ren ilska, blev ett skrik i smärta. Det lät som att han brann inombords och hans skrik slutade lika tvärt som det hade börjat.
"Sschh, du det är jag som har makten nu. Jag skulle kunna tortera er med en kniv, för att visa hur ont jag har fått varje gång jag har varit tvungen att riva sönder mig själv. Men det skulle inte roa mig någon längre stund, själv skulle jag vilja berätta om hur min tillvaro har varit här." Sade han, innan han tog en paus för att hämta luft.

"Ja det började alltså för 7 år sedan, jag blev inte antagen och ja ni låste in mig här, i utbyte mot att lära mig magi. Jag visste att så länge jag lärde mig, så skulle jag kunna fly - vilket är anledningen till att ni är fängslade och inte jag, heh. Ironiskt va?" Sade Fenrir, men fortsatte utan att vänta på svar.
"Ja, jag kände mig illa behandlad. Det var ju trotts allt inte mitt fel att jag hade fötts till ett monster, född till att bli hatad, skydd och aldrig älskad. De riktiga monstret sitter inte där jag sitter, dem sitter där ni sitter, just där. Ni är de monstren som förvägrade er son kärlek, är inte det sjuk?" Sade han, nu hade hans röst en kylig ton och hans föräldrar skruvade på sig lite lätt. Men fortfarande utan att vänta på svar fortsatte han.
"Ja, jag förvandlades en gång varje månad, rev sönder mig själv bit för bit. Faktum är att jag rev sönder mig själv utan att förvandlas, jag rev sönder den spillra sista mänsklighet jag hade kvar. Närde mig själv med hat och lärde mig magi, tillräcklig magi för att en dag kunna fly och hämnas på er. En mer korrekt metod att ta död på er, borde vara att låsa in er här och låta er dö i er egen spillning. Men nej, jag är inte långsynt, jag har ett mycket mer passande straff åt er. Innan ni dör, så hade jag tänkt att ni skulle få se det monster ni har uppfostrat, det monster ni matade och det monstret ni lärde upp." Sade han och hans sinnessjuka leende blev ännu bredare, men vid dessa ord hade det tagit effekt. Den sista färgen som fanns i hans föräldrars ansikten hade försvunnit, nu var dem helt likbleka och den enda känslan som skymtades i deras ansikten var ren och skär fruktan.

När deras son såg detta, så skrattade han munter, innan han gick ut ur källaren och lade undan sin trollstav. Innan han gick ned igen, stängde dörren och låste den på magiskt vis. Därefter satte han sig på sin stol igen, där ljusfläcken av solljus hade funnits, fanns nu ett annat ljus, ett ljus av starkt månljus och i samma stund han satte sig, så började förvandlingen. Men i stället för att skrika i smärta, så skrattade han, full av glädje. Till skillnad från många andra varulvar, så omfamnade han besten och kämpade inte emot förvandlingen. Snart stod där en fullvuxen varulv, en bäst full av svällande muskler under allt hår. Ögon som lyste fyllda av blodtörst, naglar och tänder som var till för att slita sönder kött och krossa ben. När besten såg sina gäster, så morrade den, med en gillande ton och innan människorna han uppfatta det hade den flugit på dem. Mannen var först, han vrålade av smärta när besten sänkte sina kraftiga käkar, djupt ned i köttet för att slita loss ett stort stycke. Blodet som forsade ut, skvätte på kvinnan och hon började skrika för full hals, i ren fruktan. Deras son hade börjat slita sönder dem, deras absoluta mardröm hade kommit. Snart hade besten tystat sin faders smärtsamma vrål och direkt efter flög den på sin moder, som även hon snart tystnade, en tystnad som skulle vara för evigt. En tystnad som endast kunde skapas av döden.

Källaren var blodigare än vad den hade varit på alla år Fenrir hade bott där och nu låg där två lik. Två lik som det jättelika monstret låg och åt på, blodet på väggarna var inte längre hans. Det var blodet från hans första två offer, som skulle följas av många fler. Fenrir, mannen som omfamnar besten hade fötts och pojken i fångenskap hade dött, med sina föräldrar.
_____________________________________________

Enjoy, såklart kommer det mer. Men ville befria honom, då jag inte hade några fler idéer till hans fångenskap och det blir tråkig i längden att läsa om. Nu börjar hans liv som en fri man, så håll till godo!

I like this, like really much. Du borde vara hemma oftare, haha

Riktigt bra, speciellt att han blev "fri" nu också. För ska jag vara ärlig så tror jag att det kommer bli mer spännande nu ^^ Och för att ge lite konstruktiv kritik, i de första fem kapitlen kändes det som att lite väl mycket upprepades, vilket inte blir så kul. Hoppas du inte tar illa upp :>

Anyway, keep it up, jag gillar den!

^ Nejdå, jag förstår precis. Har också varit sugen på att släppa ut honom, på grund av att det blir väldigt repetitivt annars, men det kändes nödvändigt att dra ut på det lite, av någon anledning - även om det är förbannat tråkigt. ; ))

Men ja, jag tror också att det kommer bli roligare att skriva nu. (för er del läsa) För nu kommer det faktiskt att hända saker.

Tack så mycket båda två, btw.

Me gusta!

pandan Ja det är klart, man kan ju inte ruscha in för mycket rätt på i någonting heller

Ser fram emot nästa kapitel!

Jag blev jätteglad när jag såg att det kommit ett nytt kapitel!
Du skrivee fantastiskt!
Kul att han blev fri nu också!