Ron Weasley - Att leva i skuggan (SV) (G)

jätte bra merr

Kommer en liten kortis som jag skrev nyss bara för att ni är så snälla

”Det är Rons första resa till Hogwarts också!” sade Molly leende och såg väldigt förtjust ut över detta faktum.
Ron log vagt mot pojken innan han förslaget stirrade ned på stenplattorna han stod på.
Någonting med pojken fick honom att känna någon sorts avundsjuka, trots hans smutsiga kläder och trasiga glasögon.
”Jo, det enda du behöver göra är att gå rakt in i väggen mellan nio och tio. Det är bäst att småspringa om du är nervös.” sade Molly till pojken som tackade artigt innan han tog sats och sprang in på perrongen.
Percy nickade kort till sina föräldrar innan också han satte av mott stenväggen.
”Ja, nu är det bara du kvar då Ron.” sade Arthur leende och Molly klappade honom på axeln innan han försvann.
Det var en lustig känsla att ta sig igenom portalen till perrong nio trekvart men då Ron stod där och såg det blanka tåget fylldes han av en svällande glädje.
Nästan alla elever hade stigit på tåget och Ron kunde endast se föräldrar som stod och vinkade av sina barn genom fönstren.
Han skyndade sig på tåget och fick med stor möda på väskan med hjälp av en snäll kvinna med långt, svart hår.

jääättebra, meeeer

jättebra, merbevakar

Bra!! Mer!!! Bevakar!

Haha, va fort ni kommenterar!

Ja skriver när jag kan.

ta din tid, bara du fortsätter skriva lika bra!

Awesome skriv meeera :]

Ledsen att det har dröjt.

3.
Inne på tåget kunde Ron inte se någon av sina bröder.
Percy satt antagligen i prefektvagnen och Fred och George satt säkert i en proppfull kupé med sina vänner och skämtade.
Han gick genom tåget och tittade in i kupéerna efter en ledig plats, men det verkade vara fullt överallt.
Han gick förbi kupé efter kupé där han såg glad barn i olika åldrar som var helt exalterade över att träffa sina vänner efter ett långt sommarlov.
Med ens kände han sig ensam.
Han hade trott att Hogwarts skulle bli helt fantastiskt, men utan några vänner… Plötsligt såg han en kupé med endast en person inuti.
Det var pojken som hade frågat dem om hur man kom till perrongen som satt där inne helt ensam.
Ron öppnade sakta den lilla glasdörren och kikade nyfiket in i kupén på pojken.
”Hej.” sade Ron högt för att fånga pojkens uppmärksamhet. ”Jo, det är fullt överallt…”
”Varsågod!” sade pojken gestikulerade till Ron att sätta sig mittemot honom.
Ron log snabbt mot honom som tack innan han satte sig ned.
Han kände att pojken inte hade något emot hans sällskap så han presenterade sig.
”Jag är Ron förresten. Ron Weasley.”
”Jag är Harry. Harry Potter.” sade pojken glatt.
Ron stirrade stort på honom och kom på sig själv med att gapa.
”Vad är det?” frågade Harry fundersamt med ett veck mellan ögonbrynen.
”Har du verkligen… Jag menar… ärret?” viskade Ron vördnadsfullt och försökte se igenom den täta luggen.
”Åh, ja.” sade Harry och drog undan den.
Där var det. Lysande rött och blixtformat, precis som alla sade att det skulle vara.
”Wow!” utbrast Ron innan han skakade på huvudet och lyfte upp buren där råttan låg och sov.
”Det här är Scabbers förresten.” sade Ron, lite besviken över att han inte hade något bättre att visa den berömda Harry Potter.

Mer, det är så kul att läsa en ganska nyss påbörjad fanfic, alla beskriver så mycket då
Du är jätteduktig!