En Hemlighet om Parkinsson [SV]

Ny läsare. Mer!

Jag skriver mer i morgon kväll! Jag börjar skolan imorgon så jag måste sova nu!=D

Nej!! Det erkänner jag inte för hon är INTE cool enligt mig!!!

jätte bra x)

Mer nu!

Kapitel 4

En sväng runt sjön


Pansy matade Dowie och sedan satt hon bara och klappade henne. Hon kom på att hon kanske borde skicka ett brev till sin mamma och pappa och skriva att hon hade kopmmit tillrätta och så, men hon orkade inte göra det just då så hon tänkte att det får vänta tills imorgon. Hon hörde steg i trappan. Var det Ernie? Nej, det var en liten förstaårselev med ett brev i handen, till synes vettskrämd. Inte så konstigt förresten, det var honom Draco, Crabbe och Goyle retade igår vid middagen och då satt ju Pansy brevid dem. Pansy gav förstaårseleven ett litet leende. Det gjorde bara att förstaårseleven gav upp et kvävt skrik och sprang nerför trapporna utan att ha skickat brevet. Hon suckade för sig själv och hörde än en gång hur det gick någon i trappan och denna gången var den verklige Ernie MacMillan. Han tittade misstänksamt på henne och sa:
"Det kom just en vettskrämd förstaårselev från mitt elevhem nerrusandes för trapporna. Vet du någonting om det?" Pansy suckade igen.
"Jaa, igår var Draco, Crabbe och Goyle taskiga emot dem och jag satt brevid dem och nu är han rädd för mig och..."
"Men Pansy, du hör ju hur du låter!", avbröt Ernie ömt. Det blev en lång, obekväm tystnad. Tillslut avbröt Ernie tystnaden genom att viska:
"Du har inte tänkt på att bara försöka vara dig själv?"
"Joo, det är klart att jag har men det går ju inte!". Nu rann tårarna nerför Pansys sminkade kindben.
"Jomen lyssna här vännen! Varför kan du inte?" Pansy slutade gråta. Nu blev hon arg i stället. Så arg att det bubblade i hela krobben som en stor, ful gryta med överkokt spaghetti.
"För att jag inte försöker!? Är det det du tror!? Att jag bara spelar med och tycker att det är roligt! Men då kan jag säga direkt att du har jävligt fel och att...". Hon avbröt dig när hon såg Ernie lägga sitt korta pekfinger över läpparna.
"Det är klart jag tror att du försöker. Men du lyckas inte. Varför?" Pansy tog ett lugnande andetag.
"För att jag inte vill vara en... En tönt...?"
"Fel", sa Ernie lugnt.
"Du beter dig som du gör eftersom att du är rädd attt ingen ska tycka om dig om du är dig själv. Inte sant?" Pansy var tyst. Hon visste att han hade rätt. Eller rättare sagt hon kände att han hade rätt. I huvudet, själen(stavning?) och inte minst i hjärtat. Hon tittade på sin klocka, en rosaglittrig historia med diamanter strödda runt själva uret. De andra slytherinarna i hennes årskurs hade haft lektion i nästan fyrtiofem minuter nu. En timme och en kvart kvar tills deras lektion var slut.
"Vi tar en sväng runt sjön", bestämde hon.
"Då kan inte de andra se mig", tänkte hon tyst för sig själv. De gick tysta ner mot sjön, utan protester från Ernies sida. De gick ett varv, fortfarande tysta, med undantag för ett "Titta där" när de såg en fågel eller en fisk som hoppade i vattnet. Pansy tittade sig hela tiden omkring för att se så att ingen kom på dem med att gå tillsammans, bara dem två.
"Min lektion börjar om en kvart", sa Ernie plötsligt.
"Jag måste gå och förbereda mig". Han gick. Pansy tittade på klockan igen. Slytherinarna slutade om tio minuter. Honkunde sitta här på en sten vid stranden ett tag utan att behöva skynda sig. Ingen skulle ju leta i flickornas sovsal! Men där tog hon fel...

Mera?

JA MERA! ;D Awsome ^^ En grej;

"Pansy matade Dowie och sedan satt hon bara och klappade den"

Det borde vara Henne/Honom där om jag inte tar helt fel. Asså ja, förlåt, jag är så petig ibland x]

Oooo Mer!

fortsätt!!!

Jaa juste, ändrar=)