Kärleken brinner[SV]

GEORGE:
När jag låg i sängen senare på kvällen tänkte jag på Alexandra.
Varför får jag inte röra henne? Vad har egentligen hänt? Jag var förtvivlad.
Jag ville bara hjälpa henne, ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra igen...
- George, vad tänker du på?
Jag satte mig förvånat upp.
- Hur visste du att jag tänkte? Frågade jag min bror.
Han himlade med ögonen.
- Det luktar rök!
Jag suckade.
- Kul Fred!
Han himlade med ögonen igen.
- nej men jag såg det på dig.
Jag nickade.
- Du vet den nya?
Fred tänkte efter och nickade sedan sakta.
- Menar du den snygga blonda?
Jag nickade.
- Vad är det med henne?
- Hon heter Alexandra Wallin. Vi snackade i uggletornet förrut och när vi skulle gå tänkte jag hjälpa henne upp och när jag rörde henne rusade hon iväg ifrån mig och kollade skräckslaget på mig.
Fred visslade lågt.
- Aj då..
Jag nickade.
- Något måste ha hänt henne!
Han nickade tankfullt.
- Prata med henne! Säg att du vill hjälpa henne!
Jag nickade och la mig ned igen.
Efter att Fred somnat gick jag ner i sällskapsrummet.
Jag kunde knappast somna just nu.
- Alexandra?
Flickan som satt i soffan vred på huvudet och såg mig.
- Hej George! Vad gör du vaken?
Jag satt mig en bit ifrån henne och svarade:
- Kunde inte sova! Du också eller?
Hon nickade.
- Madrömmarna förföljer mig!
Jag tänkte fråga vilka men hon såg så ledsen ut att jag sa:
- Får jag ge dig en kram?
Hon tittade förvånat på mig och nickade sedan sakta.
Jag smög saktare närmre henne och la en arm runt hennes axel.
Först satt hon skräckslaget stilla innan hon la huvudet mot min axel och suckade av lättnad.

Mera??

Meeeeen vad gullig George är! :'D ♥♥♥♥♥♥♥

vad bra kapitel

naaaaaaw min Geooorgiiieee är så sööt ♥ ♥

*bevakar*

ALEX:
Jag trodde aldrig att jag skulle låta en kille krama mig men här ligger jag mot Georges axel medans han sakta strycker mig över ryggen i cirklande rörelser.
Jag tittade upp och ler.
- Du är den första killen som har fått röra mig på 1 år!
Han log tillbaka.
- Snälla berätta varför?
Jag bet mig i läppen.
- Snälla George! Sa jag kvävt!
Han såg sårat på mig men skakade på huvudet.
- Okej! Vi behöver inte.
Jag log igen.
- Tack!
Jag la huvudet mot hans axel igen och sniffade tyst.
Shit vad gott han luktar.
- George?
- mm! Mumlade han mot mitt hår.
Jag var tyst en stund.
- Kan du bevara en hemlighet?
Han nickade.
- Ja det kan jag!
Jag berättade. Allt. Det tog hela natten att berätta allt.
Under tiden grät jag, höll mig för bröstet för att det gjorde ont och snyftade mot Georges axel.
- Lilla gumman! Sa George och smekte mig över ryggen.
George hade först blivit förbannad men sedan omtänksam.
Vi satt som vi gjorde hela natten tills klockan slog 6 och det var frukost och sedan lektioner.
Innan jag gick bad jag George att inte berätta vad jag sagt ännu en gång.
- Jag lovar! Sa han ärligt.
Jag nickade, gick upp till sovsalen, packade väskan och gick sedan ner till Stora Salen för att äta frukost.

Mera?

naaaw! meer!

men guud :o vet inte om jag ska gråta för hennes skull eller le för att George är så gulligt underbart snälll....

Jättebra! *bevakar*

riktigt superduper mega bra !
*bevakar*

mer *bevakar*