Draco och Hermione [SV]

Jag och Eilonwy sitter med happyfaces när vi ser alla era snälla kommentarer =D __________________________________________

"Hermione!?" utbrast han innan han kunde hejda sig. Hermione stirrade på honom som om hon inte trott sina öron, och så var faktiskt fallet.
"Vad gör du här?" frågade hon lätt stridslystet. Draco plumsade upp ur vattnet, ivrig att få igång ett samtal. Det här var det perfekta läget!
"Jag har en sommarstuga, där borta." Han pekade mot strandvillan. Hermione såg fortfarande lite skeptisk ut till hans närvaro, som om hon inte riktigt kunde tro på att en sån som Malfoy hade sommarstuga. "Vad gör du själv här?" fortsatte han nyfiket.
"Jag bor här", svarade hon tveksamt. "Jaha... jag var bara ute och letade efter Krumben. Han älskar att jaga krabborna här. Hej då." Och så vände hon sig om och gick.
Draco stod handfallen och bara stirrade efter henne. Han önskade att han hade mod till att springa efter henne och fråga om de skulle hitta på något tillsammans, kanske ville hon spela ett parti knallkort med honom i köket som var alldeles för stort för att vara ensam i?
Om han hade varit modig så hade han kanske gjort det. Men hon kanske hade svarat nej, hon verkade ju inte direkt glad att se honom. Draco hängde med huvudet och började traska upp mot huset igen, utan sandaler. Han var tvungen att byta till torra kläder.
Väskorna stod kvar i hallen där han lämnat dem, och han kom ihåg att han inte hade packat upp än. Så tröttsamt. Om han bara hade varit sjutton år, så hade han haft tillåtelse att använda magi och då hade jobbet redan varit klart.
Nu fick han tillbringa nästan en timme med ett plocka upp först alla kläder och hänga dem i ordentliga led i garderoben, bädda sängen med nya lakan och örngott och stuva in tandborste och liknande i badrumsskåpen. Sen skulle han bli tvungen att laga mat själv också. Med en bedrövad suck kom hemlängtan. Han skulle aldrig flytta hemifrån.

åh jätte bra ! mer!

I like it!! :'D känn er bevakade!

Ååååå sååå bra! Meeeeer!

Snälla meeer Den är jättebra C:

Återigen; tack för era kommentarer, de är guld värda!


När han vaknade nästa morgon hade han bestämt sig: Om han kunde undvika Hermione under hela sommaren skulle han göra det. Nog för att det var hans stora - enda - chans att någonsin få prata med henne, men han kunde inte ta den. Det kunde inte sluta bra.
Men som om ödet lagt sig i knackade någon nästan genast på dörren och avbröt hans tankar, och när han irriterat öppnade den - redo att skälla ut vem som än stod på andra sidan tröskeln - fann han Hermione framför sig med ett bittert "jag-vill-egentligen-inte-vara-här"-uttryck på ansiktet. Hon såg upp mot honom med de där missnöjda ögonen utan att säga något, och snart insåg han att hon väntade på att han skulle prata.
"Vad vill du?" Fick han fram, och så fort han sagt det insåg han att det inte var så konstigt att Hermione hatade honom - så fort han lyckades få ur sig ett ord lät det alltid otrevligt. Hermione ryckte på axlarna.
"Jag råkade nämna för mina föräldrar att någon från min skola bodde här, och de skickade hit mig för att hälsa dig välkommen till området", hon fnyste som om själva tanken var motbjudande, men Draco undrade om hon verkligen tyckte det. Om hon hatade honom så mycket skulle hon väl bara ha gått förbi hans hus istället? Eller kunde man se hans hus från deras?
Först efter att ha gått igenom vad hon sagt i sitt huvud tre gånger kom han på något att säga.
"Dina föräldrar är mugglare, eller hur?"
"Du vågar inte göra mer narr av mina föräldrar än vad du gör i skolan!" Nu skrek hon och höjde ena handen som för att slå till honom.
"Jag hade inte tänkt göra det!" Skyndade han sig att säga, "Jag bara undrade varför pappa skickade mig till ett mugglarområde!"
"Ja, du kan ju knappast bo i hogsmeade, eller hur?" Hermione sänkte handen lite men höll den fortfarande i beredskap, och Draco kände sig alldeles förtvivlad; och som om det inte var nog råkade han suga åt sig av hennes ilska, så att deras roller blev helt ombytta på en sekund. Draco mådde inte det minsta bra utav det.
"Jag hade för i helvete glömt det!" Skrek han, och önskade desperat att ilskan skulle försvinna, "Du behöver inte få mig att känna mig som en idiot för det!"
Nu log Hermione plötsligt nöjt, och såg gladare ut än någonsin under någon av de (korta) konversationer de haft.
"Då vet du hur jag känner mig när du kallar mig smutskalle", sade hon lugnt och gick iväg. Någonsting i hennes blick undrade vart ilskan tagit vägen, men han tänkte inte förklara det för henne förrän hon frågade. Förmodligen inte ens då. Trumpet stängde han dörren efter sig och slängde sig på soffan. Nu var ilskan åtminstone som bortblåst.

Meeeer:] snälla?

Meeer! Så bra!

AAH! Så himla bra!