God, ond eller både och? [SV]

Tack för alla fina kommentarer, jobbar med kap. 5!!

OK

Gött!

Good ff! Älskar den ^.^

Okej, EXTREMT kort kapitel, men jag ville bara bli klar, kände inget flyt i det här kapitlet. Kap 6 kommer antagligen bli mycket, mycket längre.

Kapitel 5 – Horrokrux
När Alicia kom tillbaka till sällskapsrummet var det nästan ingen där. Harry, Ron och Hermione satt dock framför elden, och dem verkade lågmält diskutera någonting.
”Hej, vad händer?” sa hon och slog sig ner.
”Vi diskuterar en grej. Typ.” svarade Ron. Han hade stor ask Bertie Bott’s Bönor I Alla Smaker i handen, och han bjöd Alicia på en.
”Det förklarar saken.” Sa hon ironiskt.
”Vi kan väl berätta?” sa Harry till dem andra.
”Du bestämmer” sa Hermione och ryckte på axlarna.
”Berätta vad?” Alicia tittade förvirrat på Harry.
”Jo, för att Voldemort inte skulle kunna dö, skapade han horrokruxer – bitar av ens själ gömda i ett vanligt föremål – och så länge dem finns kvar kan vi inte döda honom. Så” Harry svalde ”vi måste förstöra alla horrokruxer.”
”Då har ni väl lite bråttom, antar jag?” sa hon förvånat.
”Vi har förstört några horrokruxer – ringen, dagboken, bägaren och diademet. En av dem är Voldemort, eftersom han kom tillbaka. Så då återstår två stycken. Vi tror att det är Voldemorts orm som är den ena. Den andra” sa Harry, och svalde ännu ljudligare ”vet vi inte vad det är.”
Alicia somnade inte snabbt den kvällen. Hon var ivrig att få drömma. Men trots det, kunde hon inte somna. Hennes huvud var för fullt av tankar. Horrokruxer. Usch, man måste vara helt besatt för att kunna göra någonting så hemskt. Mörda någon.
Sedan gick hennes tankar över på Draco. Hur hade han reagerat? Hon visste inte riktigt. Men om han kom imorgon hade han väl inte blivit arg. Hon fortsatte spinna på i sina tankar och snart somnade hon.
På morgonen nästa dag var Alicia dödstrött. Hon hade sovit som en stock, men var ändå inte utvilad. Hemskt.
”God morgon” sa hon till Hermione och gäspade.
”Trött?” undrade Hermione.
”Lite.” Hon log och drog på sig sin klädnad. Sedan började dem båda gå mot stora salen.

Mer

Meera

Mer!

Kapitel 6 – Avslöjade hemligheter
Det var flera månader sen Alicia och Draco hade börjat träffas i hemlighet, men hon hade fortfarande inte berättat för någon. Det var privat, det var inte någon annans sak att veta om. Och hursomhelst hade dem annat att tänka på. Ron, Harry och Hermione blev mer och mer stressade över Voldemort.
Alicia tyckte att trots all stress, så var det lugnt. Inga attacker eller någonting.
”Lugnet före stormen” sa hon plötsligt.
”Vadå?” frågade Hermione, som ända tills nyss varit uppslukad av en bok om trollformler.
”Har ni inte märkt det?” sa Alicia undrande. ”Ingenting har ju hänt. Allting är helt lugnt, trots att Voldemort blir starkare och starkare, att hans arméer nästan är här.”
”Dumbledore är ju här” sa Ron lugnt och fortsatte kasta i sig korv.
”Han kommer inte vara här för alltid!” sa Alicia plötsligt. ”Jag orkar inte! Allt väntande gör mig tokig!” Hon suckade.
”Du har en poäng” sa Hermione. ”Han måste planera någonting, eftersom det är så lugnt. Något som kommer chocka oss.” Alicia suckade. Hon orkade inte med det här. Nyss hade hon varit lycklig över hur hon och Draco hade det, men hon orkade inte med det här tjatet om Voldemort. Om han bara kunde komma och döda dem allihop, bara på en gång. Hon orkade inte vänta.
Det enda som höll henne uppe var Draco. Hon ville så gärna berätta, men hon kunde inte; dem skulle inte acceptera det. Men hon kunde inte dölja det länge till. Och på allt det, så började F.U.T.T-examen närma sig med stormsteg.
Hon mådde illa över det.

Efter fyra hektiska lektioner och flera timmars läxskrivning hade samtliga sjuårselever fått nog. Dem hade inte bara vanligt plugg inför proven, utan också en halvmeter lång uppsats (historia), tre decimetes reflektion över sitt skolår och sina framsteg, ett komplicerat diagram (talmagi), fem besvärjelser (försvar mot svartkonst) och massa andra saker, som skulle vara klara på två dagar. Det kändes omöjligt, och det var många som hade varit tvungna att gå till sjukhusflygeln för att få ett lugnande elixir, som skulle lindra stressen. Det enda Alicia hade att se fram emot var sina kvällsmöten med Draco. Det var det enda ljusskenet, därför blev hon överlyckligt när klockan äntligen blev åtta och hon kunde rusa ut.
Hon sprang hela vägen till sjön, och när hon kom fram, stod han, mycket riktigt, där.
”Hej” sa hon försiktigt. Han vände sig inte, han sa ingenting. Han bara stod där. Hon gick närmare och ställde sig framför honom.
Han grät.

Hon blev chockad. Hon hade alltid upplevt honom som en så stark person, en person som inte grät. Och nu… Nu stod han där och grät. Hon visste inte vad hon skulle göra, så hon bara tog hans hand och lutade huvudet mot hans axel.
”Varför?” frågade hon sedan, tyst. Han snyftade och drog efter andan. Sedan började han rulla upp ärmen på hans klädnad. Hans vänstra arm lyste blekt i mörkret, men det var någonting. Hon kunde inte se… Sedan förstod hon.
”Draco… Varför? Du…” hon snyftade och var på vippen till att gråta.
”Jag hade inte något val. Jag..” orden stockades. ”Jag var tvungen! Han kommer döda mig annars..!”
”Vem? Voldemort?” frågade hon försiktigt, medan tårarna bröt ut från hörnen av hennes ögon.
”Min far” svarade han tyst och förskrämt. Sedan sänkte han blicken. Hon orkade inte mer. Det enda som var värt någonting, den enda som var värt någonting, svek henne. ”Du måste förstå, jag hade inget val…”
”Du… allt var ett misstag. Glöm bort att jag finns!” sa hon och sprang iväg. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon snyftade ljudligt.

Så fort hon kom in i Gryffindors sällskapsrum tittade alla på henne, men hon brydde sig inte om blickarna utan fortsatte till rummet. Hon la sig snyftande på sängen och tryckte ansiktet mot kudden.
Hon ville dö. Dö, dö, dö. Hon orkade inte. Han hade haft ett val. Varför kunde han inte ha valt bort sin familj, varit en blodsförrädare? Om han brydde sig om henne skulle han ha gjort det utan att tveka… Hon blev avbruten i sin tanke av Hermione, som uppmärksammade hennes gråt.
”Vad är det?” frågade hon bestört och stängde dörren.
”Ing... ingenting” snyftade Alicia. Hon orkade inte förklara.
”Det är det visst” envisades hon ”berätta.” Alicia drog ett djupt andetag.
”Lova att inte hata mig.”
”Varför skulle jag?” frågade Hermione bestört, som om tanken var skrämmande.
”Jo…” Alicia berättade allting. Det bara flöt av henne, och hon avslutade alltsammans med att säga:
”Och nu är han en Dödsätare.” Hermione tappade hakan. Eller ja, hon verkade riktigt förvirrad i några sekunder.
”Det är ju bara Malfoy. Vad hade du väntat dig?” sa en röst vid dörren. Där stod Ron och Harry, båda två hade tydligen hört Alicias historia.
”Alicia, jag fattar inte...”
”Du och Malfoy? Varför?”
”Varför inte?” fräste hon tillbaka. Hon orkade inte med det här.
”Varför berättade du inte för oss?” Harry såg chockad ut. Han hade all rätt.
”För att jag visste att det här skulle hända!” skrek hon och satte sig upp. ”Ni skulle aldrig acceptera det. Jag fattar att ni hatar honom, ni har all rätt, men ni skulle inte acceptera att någon annan gillade honom. Såklart!”
Ingen av dem svarade. Hon vände sig om. Allting var förstört.

åå! Jätte bra, älskar det !