Don't stand so close to me. [SV]

super bra!! *Bevakar*

Hon nickade kort och han gick långsamt upp för trappan. Severus gick fram till skrivbordet där Dumbledor vanligtvis brukade sitta.
”Vad för dig hit Severus?” Dumbledors mörka och vänliga röst ljöd genom rummet. Severus vände sig om och stod nu öga mot öga med honom. Han suckade och Dumbledor visade att han skulle slå sig ner på en stol.
”Jo,.”, började han och skruvade på sig. ”Det är såhär..”
”Vad är det Severus?”, sade han skarpt och kollade in i hans mörka ögon. Severus mumlade något och reste sig upp.
”Det var inget”, mumlade han och vände sig om för att gå.
”Severus Snape! Nu kommer du hit och berättar vad som hänt!”, ropade Dumbledor och reste sig upp. Severus nickade kort och gick och satte sig på stolen medan Dumbledor slog sig ner.
”Det är Miss Granger”, sade han och svalde.
”Hermione? Hon har väl inte gjort något dumt?” Dumbledor såg förvånad ut och Severus skakade på huvudet.
”Nejdå, men” Severus avbröt sig då Hermione klev in genom dörren.
”Vilken tur att du kom”, sade Dumbledor. ”Vi pratade just om dig”
Severus spärrade upp ögonen och knep ihop läpparna till ett rakt sträck.

Ur Hermiones perspektiv.

Hermione väntade otåligt framför trappan, skulle inte Snape prata klart snart. Hon suckade och trummade med fingrarna mot väggen. Hermione gick upp för det första steget och hörde tydligt och klart vad Severus och Dumbledor pratade om. Hon tog några steg till och det var bara två trappsteg så skulle hon vara uppe.
”Hermione? Hon har väl inte gjort något dumt?” Dumbledors röst hördes klart och tydligt.
”Nejdå, men..” Severus blick riktades mot Hermione som nu stod i rummet.
”Vilken tur att du kom”, sade Dumbledor. ”Vi pratade just om dig”

"bevakar..."

”Vilken tur att du kom”, sade Dumbledor. ”Vi pratade just om dig”
”Slå dig ner”, mumlade han och nickade mot stolen bredvid Professor Snape. Hermione log svagt och satte sig ner.
”Så vad för dig hit Miss Granger?”
Hermione tog ett djupt andetag och sneglade på Snape som gav henne en stum blick, hon riktade sen blicken till Dumbledor och sedan runt i rummet.
”Jo, det är lite,. Personligt”, sa hon tyst och sneglade än en gång på Professor Snape.
”Jasså?”, sa Dumbledor en aning förvånat och vände sig mor Snape. ”Personligt säger du”
Snape reste sig upp och kollade på dem båda.
”Jag borde väl gå då”, mumlade han försökte att inte se bedrövad ut. Hermione rynkade pannan och höll blicken fäst på hans ansikte.
”Visst Severus” Hermione såg hur han försvann ner för trappan och hon suckade tungt.
”Så, vad var det nu du vill prata om?” Dumbledors vänliga ansikte log och hon kunde inte låta bli att le själv.
”Ehm, ingenting”, sade hon och reste sig. Dumbledor rynkade pannan och kollad allvarligt på henne.
”Jag lovar, det var inget”, mumlade hon och sprang ner för trappan för att hinna ifatt Professor Snape. Hon skyndade sig genom korridoren och skymtade Snape längre fram.
”Professor Snape!”, ropade hon högt och hon såg att han vände sig om. Han stirrade på henne som om hon var Ni-vet-vem, han såg rädd ut.
”Jag behöver prata med dig”, sade hon tyst och stod nu en meter ifrån honom. Han nickade kort och började gå mot fängelsehålorna, mot hans kontor.

IIIIIIH vad bra vill ha mer!!

Ur Severus perspektiv.

Han gick in på sitt kontor och hon slog sig ner på en stol. Han vred om nyckeln som satt i dörren och gick sedan och satte sig bakom skrivbordet. Han hann inte reagera förens hon tryckt sina läppar mot hans. Han besvarade kyssen, han såg att hon njöt av ögonblicket vilket han också gjorde.
Du borde inte göra såhär, Severus. Hon är bara ett barn. Tankarna ekade i huvudet på honom och hon började kyssa honom allt mer. Han drog sig undan och kollade på henne med en ledsen min.
”Jag kan inte”, mumlade han tyst och hon såg på honom som om han hade tryckt en kniv i hjärtat på henne.
”Men jag älskar ju dig!”, utbrast hon och tårarna rann ner för hennes kinder och droppade på bänken.
”Lilla vännen”, mumlade han och böjde sig över henne för att trösta. Hon slog undan hans hand som långsamt strök henne över håret.
”Låt mig va!”, fräste hon och såg upp på mannen med den krokiga näsan och det svarta axellånga håret. Han ryggade tillbaka, drog handen genom det flottiga håret och suckade tungt.
”Hermione,.”, började han och såg på henne med bister min. ”Du måste förstå..”
”Nej! Jag vill inte förstå!”, skrek hon och tårarna rann ännu mer. Han grät inombords, att se henne gråta som ett barn var en mardröm.
”Du måste Hermione, du måste förstå. Det funkar inte”
Hon kollade upp på honom med tårfyllda ögon. Hon öppnade munnen i ett försök att säga något, men det kom inga ord. Hon böjde ner huvudet och det rödbruna håret föll ner på den mörka bänken.

aaaaa vad bra!!!! meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Tack!

Erhm, tänker vara lite petig här

I reglerna för fanfictions står det att du ska Posta kapitlen i första inlägget för att undvika att det blir krångligt att läsa den.

Annars så är det jättebra, du har ett bra sätt att skriva och dialogerna är lätta att förstå. Dessutom så var HermionexSnape en bra pairing. xD Skriv gärna mer!

Ur Hermiones perspektiv

Hon hörde hur det knackade på dörren. Hermione kollade upp och såg på honom med håret klistrat mot de blöta kinderna. Han log svagt, första gången hon sett honom le. Hon reste sig upp och gick fram till honom, lutade sig mot hans bröst och han lade sina armar omkring henne. Hon grät tyst mot hans svarta klädsel och det blev en stor blöt fläck.
Han strök handen över hennes rygg och hon tryckte sig emot honom i ett försök att stänga allt ute. Han tog tag i hennes haka och vände hennes huvud mot hans ansikte. Hans ansikte var bekymrat och vänligt, inte som man brukade se på honom.
Han förde sina läppar mot hennes och dom kysste varandra ömt, tårarna rann fortfarande och ner på hennes kläder. Han drog bort ansiktet, smekte henne över kinden och torkade bort tårarna. Hermione försökte le och slängde sig om halsen på honom. Knackningarna på dörren blev allt mer irriterad men det var inget de brydde sig om.
”Jag måste nog öppna nu”, viskade han med sin vanliga stämma. Hon fnissade och kollade på hans leende ansikte.
”Och jag måste nog gå innan någon börjar undra”, sade hon tyst och vände sig mot dörren.
Han följde efter och öppnade dörren. Hermione såg McGonagall stå där, hennes blick riktades mot Hermione som stod stilla bakom Snape.
”Vad gör du här Miss Granger?”, sade hon lite vresigt och hennes blick riktades mot Snape.
”Miss Granger hade en fråga om animagusar och kom hit för att få svar på frågan”, mumlade han och såg väldigt övertygande ut.
”Okej då” McGonagall gick in och stängde dörren mitt framför näsan på Hermione. Hon skyndade sig upp och möttes av Harry och Ron.
”Vi har letat överallt efter dig!”, fräste Ron och såg sint på henne. ”Vi bad till och med Luna att hjälpa till och här kommer du ifrån fängelsehålorna!”
Hermione rodnade svagt och kollade ner i marken.
”Vad vid Merlins skägg har du gjort?”