Det minst anade [sv]

snälla snälla skriv meeeeeeeeeeeeer!!!

jippi!

Kapitel 8: Michael March

"Åh?!", stönade Alice förvånat när hon landade på golvet.
Men det var ingen golv, hon hade landat på en pojke. Samma pojke som hon hade sett i spisöppningen, som just nu skrek för full hals:
"Vid Merlins kalsonger!?"
Alice reste sig kvickt upp, och stirrade på pojken.
"Vad gör du här?", frågade hon skyggt.
"Vad jag gör här? Jag?", svarade han irriterat och blängde på Alice.
Alice såg sig förvirrat om i rummet. Allt från dom röda sammets gardinerna, möblerna (nästan alla hade lejon tassar), den ståtliga kristall lampan och den stora spegeln på väggen med snirklig guldram.
"Vart är jag?", frågade Alice pojken.
"Hos mig, så klart?", sade pojken, och små log.
"Va... nej! Jag ska till Diagongränden", sade Alice, och då slog det henne att hon hade lutat sig fram, för hon ville få en sista glimt av pojken, när hon åkte med flampulvret. För pojken var väldigt vacker. Han var lång, ganska spinkig, en rak näsa, som passade perfekt i det smala ansiktet. Han hade väldigt mörkt hår, som gick i vågor ner till axlarna, som matchade hans mörkbruna ögon.
Pojken rynkade pannan.
"Då har du hamnat väldigt fel", sade han och flinade.
Alice kände sig förvirrad, för det första skulle ju hon till Diagongränden, och detta värkar ju vara helt fel, för det andra visste hon inte vart Mrs Shirley är och för det tredje var denna främmande pojke väldigt vacker. Hon hoppades förtvivlat hon hon såg åtminstone okej ut.
"Ja...? Men vem är du?"
Pojken låtsades fundera på ett överdrivet sett, innan han svarade:
"Michael March, 12 år, ska börja andra året på Hogwarts, Ravenclaw, innehavare av Merlinorden av första grad", sade han och log ännu bredare. "Men det sista ska du nog inte tro på"
"Visst är Ravenclaw en av elevhemmen på Hogwarts?", frågade Alice pojken som tydligen hette Michael. Hon försökte minnas allt som Mrs Shirley hade berättat, men hennes huvud var alldeles tomt.
"Mugglarfödd, va?"
Alice nickade.
"Men ja, det är en av elevhemmen... fast helst skulle jag nog vilja vara en Gryffindorare - tapper och modig! Men Rawenklaw passar bra för mig, jag gillar ju att plugga", sade han och blinkade med ena ögat. "Men nu vet du ju vem jag är - vem är du?"
"Eh... Jag heter Alice Hornby. Jag ska börja på första året på Hogwarts, som du kanske har förstått... och jag är mugglarfödd...", hasplade Alice ur sig skamset.
Michael märkte det, och frågade förvirrat:
"Vad är det?"
"Men alltså... jag är mugglarfödd... Tänk om jag är mycket sämre på magi än alla andra?, frågade Alice förtvivlat, medan rodnaden färgade hennes kinder. Hon hade hållit på den här frågan hela tiden, men kände sig alldeles för generad för att kunna dela med sig av den.
Michael såg plötsligt förstående ut.
"Det gör absolut ingen skillnad hur bra man är på magi, med tanke på blodstatus, så oroa dig inte för det. Själv är jag halvblod"
Alice nickade lättat. Det var hon bra på - att nicka. Det hade hon gjort många gånger idag.
"Jag kan följa dig till Diagongränden, om du vill", sade Michael generat.
Alice tittade förvånat upp.
"Ja, vad snällt. Jag har faktiskt aldrig varit där, så jag skulle bara gå vilse", sade Alice och log.
Han såg lättad ut.
"Bra! Jag skulle ändå fått vara där ensam, det är ju alltid kul med sällskap"
Michael gick fram till spisen, och tog en näve flampulver ur en kruka som var fäst på väggen bredvid.
"Du först"
Han kastade pulvret i elden, som genast blev grön. Den här spisen var något större än den hemma hos Alice, man kunde nästan stå rak lång i den. Alice klev in i elden.
"Lycka till, för helt riskfritt är det ju inte", sade Michael retsamt.
Alice blängde på honom och ropade:
"Diagongränden!"

-----------------
Tack för kommentarerna! It make my day

snälla snälla meeeeeeeeeeeeer

mooreee!!

Nu kommer nästa kapitel

Kapitel 9: Ollivanders

Ännu den här gången tyckte Alice att det kändes som att färdas mycket snabbt i ett trångt, mörkt rör. Men den här gången hade hon ögonen igen knipna, armarna längst kroppen och hon lät sig helt och hållet styras av kraften. Hon ville ju inte hamna fel en gång till. Hon undrade om Mrs Shirley var orolig. Men när hon tänkte efter så var det ju hennes jobb att föra mugglarbarn till Diagongränden och till tåget.
Pang! Hon, bokstavligen, flög ut på golvet från spisen. Hon reste sig kvickt upp och borstade av sig lite damm. Hon såg sig om, och det här såg rätt ut. Det var ett litet trångt rum, med stora fönster ut mot en kullerstens gata. Rummet hade inte så mycket möbler, bara ett bord, några stolar och en bokhylla med böcker.
Plötsligt kom Michael ut ur spisen, något elegantare än Alice.
"Puh... Då var vi framme!", sade han och log strålande mot Alice.
Alice rodnade och log smått tillbaka. Hon tittade ner på sina fötter och pillade nervöst på en av knapparna på sin blus.
"Fin tröja", sade Michael och och skruvade på sig.
"Åh, tack!", sade Alice, och tittade upp på honom igen.
"Jaha... vart vill du gå först?"
"Jag vill köpa en trollstav... vart kan man göra det?"
"Hos Ollivanders, har du pengar med dig?"
Just då kom Alice på att det är ju Mrs Shirley som har pengarna.
"Nej. Dom har Mrs Shirley... hon som skulle följa mig hit"
Ett ljudligt pang ekade genom rummet och plötsligt stod Mrs Shirley i dörröppningen. När hon fick syn på Alice, sprang hon fram och tjöt:
"Men där är du ju Alice! Kom du fel med flampulvret?" Utan att vänta på att Alice skulle svara, fortsatte hon "Din koffert är på den Läckande kitteln, där du ska sova. Men nu måste vi verkligen skynda oss, jag måste nämligen iväg till Ministeriet så snart som möjligt, det har hänt en del grejer och dom behöver min hjälp", hon tog ett djupt andetag och knyckte med huvudet mot dörren. "Kom nu Alice"
"Men vänta lite Mrs Shirley, jag kan hjälpa Alice med hennes inköp, åk du till ministeriet!", sade Michael.
Mrs Shirley stirrade på honom.
"Jaha... Men vem är du?"
"En vän till Alice"
Dom orden värmde Alice hjärta. En vän.
"Okej, går det bra Alice?"
"Va? Åh, självklart", sade Alice förvirrat. Hon hade nyss tänkt på Michael. Han var nog den snällaste kille Alice någonsin träffat. Michael log stort mot henne.
"Bra! Här är nycken till ditt rum, nummer 3, bara så du vet, och här är dina pengar", hon tryckte ner kuvert med pengar och nycken i Alice hand. Sedan vände hon sig mot Michael: "Kan du följa henne till tåget också?"
"Så klart!"
Mrs Shirley log mot dom båda.
"Hej då!", sedan försvann hon med samma höga pang.

"Wow...", mumlade Alice mållöst, när hon och Michael gick ut genom dörren. Gatan kantrade av butiker av alla möjliga slag. Varje butik hade stora skyltfönster, propp fulla med böcker, kittlar, kvastar, trollstavar och allt man kan tänka sig. Utanför några av butikerna stod det uggleburar, tunnor med rått svansar, hängen med stora färgglada mantlar och en trave med böcker. Häxor och trollkarlar skyndade ut och in i butikerna, helt upptagna med sina inköp. Alla hade stora färgglada klädnader på sig och spetsiga hattar.
"Där är Ollivandes!", sade Michael och pekade på en butik med en ensam stav liggandes på en purpurröd sametskudde i det dammiga fönstret . Ovanför dörren stod det Ollivanders: en Tillverkare av fina trollspön och trollstavar sedan 382 f.kr. En klocka plingade ovanför dörren, när Alice och Michael steg in. Rakt fram i rummet stod en disk, och tusentals smala askar var staplade ända upp till taket. Butiken var dåligt upplyst, och Alice fick en bensynlig tryckande känsla av att vara här inne. Hon kastade en blick på Michael, men tittade genast bort när hon upptäckte att han hade tittade på henne.
"Häftigt, va?", viskade han. Sedan tillade han med en högre röst: "Mr Ollivander?"
"Goddag, Mr March"
Alice hoppade till, hon hade inte märk när Mr Ollivander kom, hon var helt upptagen med att kasta små skygga blickar på Michael. Mr Ollivander var en gammal man, med vitt fluffigt går och bleka ögen som lyste som månar i dunklet.
"12 och en halv tum, pilträ, tämligen elastisk, enhörnings hår som kärna, eller hur?, sade Mr Ollivander vänd mot Michael.
"Jo, sir"
"Och vem är det här?", frågade Mr Ollivander som just nu hade upptäckt att Alice fanns i butiken.
"Alice Hornby, sir. Jag skulle vilja köpa en trollstav", sade Alice nervöst.
"Fösta året på Hogwarts?"
Alice nickade blygt.
"Jag förstår...", sade Mr Ollivander sakta. "Följ med in i butiken" Han vände sig och och Michael uppmanade Alice att följa efter. "Ska du inte med?", mimade Alice till honom. "Jag väntar utanför", mimade han tillbaka och gick ut genom dörren. Plinget hördes igen och Alice gick efter Mr Ollivander, som nu stod bakom disken.
"Vilken är din trollstavs arm?", frågade Mr Ollivander, medan ett förtrollat måttband flög upp ur en låda.
"Jo.. eh... jag är högerhänt, om det är det ni menar", svarade Alice osäkert.
Han nickade och sade:
"Håll ut armen, Miss Hornby"
Alice lyft sin högra arm, och måttbandet började mäta från axeln till långfingret, sedan från handleden till armbågen, från axeln till golvet, från knät till armbogen och runt huvudet.
Medan måttbandet mätte, tog Mr Ollivander ner mängder med askar från hyllorna och lade dom på disken framför Alice. Måttbandet åkte diskret ner i lådan den kom från och Mr Ollivander gav Alice ett mystiskt leende.
"Du förstår Miss Hornby, trollstavar och trollspön har alla olika känor, det finns inte en enda trollstav som är exakt likadana. Som den här till exempel" Han tog fram en en trollstav ur en av lådorna. "Är av ek, 10 tum, böjlig, en fjäder från en fenixfågel och det finns ingen... ingen... som är exakt det samma. Här" Han räckte över trollstaven till Alice. Hon stirrade på den, och tog emot staven med en darrande hand. Ingenting hände.
"Men vifta med den då!", sade Mr Ollivander, som om det var en självklarhet.
Alice gjorde som han sade, och plötsligt försvann en av bordsbenen på disken. Mr Ollivander trollade snabbt tillbaka benet med sin egen trollstav. Alice lade chockat ifrån sig staven på disken.
"Nej... det var inte rätt... prova den här", Mr Ollivander tog fram en ny trollstav, och räckte den till Alice.
Men knappt hade hon tagit tag i den förrenens han ryckte den ur händerna på henne.
"Nej inte den heller" Mr Ollivander tog fram en till stav, medan han mumlade:
"9 och en halv tum, rosenträ, testralhår som kärna, oböjlig...", han räckte över den till Alice, som väntade sig ännu ett misslyckade. Men det här gången kände hon en plötslig värme i fingrarna, hon viftade lätt på den och små knistor av silver och guld sprutade ut ur stavens spets.
"Ja, bravo! Den här blir perfekt!", ropade Mr Ollivander. Alice gav tillbaka staven till Mr Ollivander. Han lade tillbaka trollstaven i sin ask, och slog in asken med brunt papper och snöre.
"Var så god, Miss Hornby, ta god vara på den", sade han och räckte över paketet till Alice.
"Tack... Eh, hur mycket kostar den?"
"Sex galleoner och två silversiklar"
Alice tog fram kuvert med pengar, och gav Mr Ollivander sex guld mynt och två mindre silvermynt.
"Ha en bra dag nu, Miss Hornby"
"Tack det samma, Mr Ollivander"
Alice gick ut till Michael som väntade utanför dörren, hon log strålade mot honom och viftade med paketet hon hade i handen.
"Vilken stav fick du?", frågade han och log.
"9 och en halv tum, rosenträ, testralhår som kärna, oböjlig...", härmade Alice Ollivander. Michael skrattade ("Gud, vilket vackert skratt", tänkte Alice) och han sade:
"Grattis, den låter bra!"
Och så gick dom tillsammans, hand i hand, ner för gatan.

-------------------------
Visst blir kapitlerna längre och längre för varje gång?

meer!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

je veux plus