The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på karet. Varför var det i hennes sovrum? Men hon såg på Olivia och såg sedan bort. Vågade inte säga mer och gick fram till karet. Hur kunde vattenet vara varmt när ingen hade kommit ned det? Var detta magi? Alice såg över axeln och skakade på huvudet.
"Speciellt skulle jag väl inte säga. Jag är väl normal?" Hon drog lite i tyget och skrek till. Doften av blod spred sig i rummet och hennes smidiga kläder fick en blöt fläck på ryggen när hon väl fick av sig kläderna såg man det gigantiska blödande såret. Infekterat och det var inflammerade rött
"Förlåt..." Viskade hon Igen.

"Försiktigt!" Olivia var snabbt fram för att hjälpa Alice. Hon placerade, försiktigt, en hand över det öppna såret och hjälpte henne att sätta sig ner i karet. "Det är lite känsligt med blod på det här stället..", förklarade hon lite ursäktande, men hade ändå en oro i hennes blick. Det var inte bra att Alice hade ont.
Strax därpå knackade det på dörren och utan att vänta på svar så öppnade någon dörren. I dörröppningen stod en äldre man. Han var klädd i tjusiga kläder, iallafall tjusigare än de andra tjänarna hade. Blicken var pigg trots att han såg sliten och trött ut. Som om han varit vaken allt för länge. "Du.", sa han och fäste blicken på Alice. "Hon råkade bara, Edgar. Det var en olycka."
"Du vet reglerna.", svarade Edgar utan att slita blicken från Alice. "Upp med dig.", sa han skarpt åt Alice. "Följ med mig." Han vände sig om och gick därifrån. "Bäst du gör som han säger, Alice.", viskade Olivia, en aning skärrad på rösten. Hon hjälpte henne upp igen lika försiktigt för att inte skada henne mer. "Vill du att jag går med dig?"

Inte nog ed ryggen så hade hennes ben djupa sår där med. Inte lika stora men nog var de djupa. Så fort hon hade satt sog så skrek hon till med. Det brändes och vattnet ändrade snabbt färg. Smuts och blod ändrade vattnet snabbt. När mannen hade dykt upp så lade hon armarna om sin kropp och såg skrämd ut. Skulle hon straffas? Igen och hjärtat slog så hårt att hon nästan började gråta. Hade hennes mage inte varit tom hade hon kräkts.
"Vill du följa med?" Frågade hon tyst.

"Kom." Olivia hjälpte henne upp genom att ta tag i hennes armar och lyfta ur Alice ur karet. Hon virade en varm filt runt om Alice och höll fast den med händerna. "Edgar väntar på oss.", förklarade hon och gick så fort hon kunde efter mannen. Han var inte kvar i korridoren utanför, men Olivia visste var han hade gått.
De korsade köket igen och gick till en annan trappa som ledde upp till övervåningen. Försiktigt gick Olivia med Alice uppför den och öppnade dörren åt de. Edgar stod där utanför och väntade. Den här gången tyckte hon se en otålighet i Edgars blick. Han började att gå igen och Olivia följde efter.
"Går det bra?", frågade hon Alice i en viskning.

hon grät och kved vart annat. Det gjorde så ont och hon kastade en blick på de gamla kläderna som hade intorkat blod. Hon gnydde sakta och såg nu skräckslaget på filten. Den skulle smältas in i såren men lät sig omviras och hon gick tyst vid hennes sida. Vågade inte säga något.
När frågan kom så skakade hon på huvudet. Hon hade ont och hon frös och hungern slogs med tröttheten.
"Snälla låt mig dö. Jag är så svag."

Olivia tyckte synd om Alice. det var tydligt att hon hade det jobbigt och besvärligt. Hon svarade inte Alice, utan gick tyst efter Edgar som tillsist stannade vid en dörröppning. De stod i ett allrum, en plats mellan en av matsalarna och biblioteket som vätte åt varsitt håll. Till sidan om de hade de enorma fönster täckta med lika långa tunga gardiner. På andra sidan om de var en stor brasa tänd i spisen. Och framför den satt Ivan. Rion och Leo syntes inte till.
Edgar harklade sig för att visa att de var på plats. Ivan ställde sig upp. "Ah, Alice. Kom och sätt dig. Jag ser att du har tappat kraft. Här, ta något att dricka och äta. Du måste vara utsvulten."

Hon hasade sig fram och stannade vid dörrarna. Lutade sig nästan mot Olivia för att inte ramla ihop. Maten som spred sig när dörrarna hade slagits upp gjorde henne illamående men utsvulten samtidigt.
Hon var för svag och utmattad att ens reagera att hon var naken med bara en filt om sig. Hon kände blodet rinna ner längst ryggen och benen och det sved något så fruktansvärt.
"Men jag skulle bada..." Viskade hon och såg på dem.
"Jag behöver ingen mat..."

"Jag är säker på att du behöver det. Jag insisterar."
Han visade med handen åt soffan bredvid honom. Det lilla bordet mellan fåtöljen och soffan hade en tallrik med mat och en glas vin serverat till. "Du känner dig nog bättre efter lite mat i dig." Han drog, en aning tvingat, på ena mungipan i ett litet leende. "Bada kan du göra senare. När det känns bättre."

Hon såg på honom och höll handen om filten. Hon var helt naken annars och hon såg nu plågad ut.
"Snälla inget vin. Det smakade inte alls gott." Hon såg på maten och satte sin andra hand om munnen. Det sa bara stopp och hon sjönk ner på knä.
"Förlåt om jag gjorde något fel. Jag visste inte..."

Ivan, som hade reagerat på doften från hennes blod, höll en god min. Tiden hade gjort honom van. "Jag insisterar.", sa han igen och räckte över glaset med vinet åt Alice. "Du kommer känna dig bättre efter att du smakat på det."
Han smakade själv vinet i sitt eget glas. Utsökt. Han iakttog Alice. Olivia bugade halvt åt Ivans håll och försvann därifrån med Edgar efter sig. Hon skulle återvända till sina sysslor.