Edórea PRS Vidomina & Medi

Léllos log tacksamt åt henne. Hon hade gillat den och åt sedan vidare.
"Det är bra att du gillar den. Jag tog skogsbär, Guatchi bäret. Mycket gott. Det är något du måste prova. En öken ört och herregud." Hon nickade.
"Ja kanske det. Vi får se vila vi stöter på. " Hon åt upp det sista innan hon sträckte sig mot sin vägare.
Drack sedan under tystnad medan hon hörde skratt från männen. Men stannade sedan av. "Det var en färdande handlare här för inte så länge sedan. Han gjorde tydligen något mot en av de unga flickorna här." Hon nickade mot männen.
"De tror han är någonstans i närheten dör tja..." Hon såg på henne.
"De har sett något smyga omkring på kvällarna."

"Guatchi.. Inget jag känner igen.", funderade Sylvia och smakade av drycken igen. Den var verkligen god.
"Ökenört.. Kommer den ifrån Turrim?", frågade hon nyfiket men stannade upp då hon hörde de höjda rösterna. en förövare? Någonstans i närheten? Och flickan.. hur var det med henne? "Hur är det med flickan? Är det någon som ser efter henne?", frågade hon oroligt och såg från männen till Léllos. "Vi måste väl göra något, vi kan väl inte bara låta det här gå förbi?"

"Du satte huvudet på spiken. Vi kan faktiskt ta oss dit om du vill sen. Men då åker vi båt. Det är faktiskt kanske bättre? Vem vet?" Hon ryckte på axlarna och ryckte på axlarna.
"Jag vet inte hur det är med flickan. Men vill du att jag frågar?" Hon drog handen genom sitt hår och rättade till sin klänning.
"Nej du har så rätt vi kanske får en belöning med." Hon började gå mot männen och harklade sig.
"Jag vill inte störa men jag kunde inte undgå att det är så tyst i staden. Alla verkar... gömma undan sig?" Sa hon med en låg stämma, nästan spinnande.
"Vet någon av er vad som har hänt?"

En av männen tittade upp och klipte nu med ögonen.
"Ja det är så att det var en man i staden för en vecka sedan. Han...." Mannen svalde medan han tänkte och nickade sedan.
"Han gav sig på min dotter, Tillia. Men hon mår bra om man bortser från skräcken hon känner. Så hon får eskort till Jarlen." Mannen såg på sin vän och nickade.
"Mmen jag tror han inte var en köpman. För jag tror han är kvar..."

"Till Turrim?", frågade hon och avslutade måltiden med sista tuggan. Hon funderade på båt och färden dit. Det lät också spännande. Hon skulle hinna se så mycket. Kanske.
Hon gjorde en tyst notering att få iväg brevet innan de gick till deras rum. Sylvia skulle behöva meddela sin familj i Demeled snart.
Hon såg efter Léllos och spetsade öronen för att höra på deras samtal. Flickan, Tillia, verkade vara i okej skick alltså. Det var goda nyheter. Men mannen.. han var kvar? Vad gjorde han kvar? Vad ville han? Vem exakt var det? En irritation bubblade inom Sylvia. Hur kunde han ge sig på en flicka sådär? Vem trodde han att han var? Hon ville ge igen, lära honom en läxa. Så såg hon mot Léllos. Sylvia var inte säker på att Léllos var lika sugen på det.

Léllos kom snart tillbaka och satte sig igen och suckade.
"Jag har sådan huvudvärk. Att få hans minnen..." Hon tog sin bägare och drack det sista innan hon såg på henne.
"Jag vet hur han ser ut. De sa inte men ja du verkar vea va jag är kapabel till nu. Men det är vår hemlighet och i gengäld kan jag fixa den där drycken hela tiden om du så önskar. Det är inte många som har den." Hon log mjukt.
"Men ska vi se om vi kan få oss ett rum?" Hon reste sig och tog sedan sin väska och hängde den över axeln.

"Ska vi låta mannen komma undan? Eller är det någon som jagar honom?", frågade hon, aningen uppjagad. Känslorna hade fortfarande överhanden. Hon skakade på huvudet som för att skaka bort tankarna och landa igen. Tänka klart.
Hon tog ett nytt andetag och log igen litet åt hennes håll. "Din hemlighet är trygg hos mig.", försäkrade Sylvia Léllos. "Och tack för drycken, jag uppskattar det." Hon nickade sedan åt Léllos förslag och reste sig upp för att gå före. Hon gick till mannen bakom disken. "Vi vill hyra ett rum för natten, tack." Hon kände i sin väska efter mynten för att kunna betala.

"De försöker men de har inte lyckats hittills så det är inte så bra." Sa hon och gick mot disken log mot mannen.
"Jag vill gärna dela rum med henne. Vi har hört vad som har hänt och vi vill bara hålla oss säkra. Vi litar på er att ni inte gör något och rummen går att låsa." Hon såg sedan på Sylvia.
"Jag måste handla sedan. Men vi lämnar våra saker däruppe sen." Hon drog sedan upp pengarna och lade fram dem.

Mannen lade en nyckel på disken efter att Sylvia också fiskat upp några mynt ur sin väska.
"Tack.", sa hon åt mannen, som inte verkade höra på. Hon tog nyckeln och vände sig sedan till Léllos. "Okej, jag följer med dig. Jag måste posta ett brev till Demeled.", förklarade hon och började att gå mot utgången till värdshuset.
Sylvia funderade på förövaren. Han var på fri fot. Men folk letade efter honom. Det var iallafall bra. Det kanske inte var hennes fight trots allt. Hon försökte tänka på något annat- till exempel att hon hade ett äventyr framför sig. Sylvia kände sig genast bättre till mods.
"Vet du var jag kan hitta papper och bläck någonstans?"

"Vi ska till rummet först..." Sa hon och tog hennes arm och höll den. Såg sedan på mannen med ett leende och såg på henne.
"Posta ett brev? " Hon såg fundersam ut men nickade sedan.
"Låt oss lägga våra saker på rummet först och sen går vi ut." Hon lade huvudet ömt på sned och funderade.
"Jag tror de inte säljer sådant här. Det skulle vara hos Jarlen men jag tror han inte kommer ge dig. Jag har med mig i väskan." Hon gjorde en knyckning mot väskan.
"Så låt oss gå upp och sedan planerar vi."

"Jag tyckte du sa att vi skulle lämna våra saker i rummet sedan?", sa hon förvånat och skrattade och gick med Léllos.
"Ja, jag måste skicka ett meddelande till min familj.", förklarade Sylvia och såg en aning bekymrad ut när Léllos berättade att hon nog inte skulle få tag i något sådant här. Den bekymrade minen varade inte särskilt länge då hon hörde att Léllos kunde hjälpa henne. "Åh, tack. Ja, vi går upp och planerar.", höll hon med och gick med sin väninna till rummet.