Avis Fortunae
Elev
|
Kanonbra kapitel! De har det tufft med studierna, vilka scheman! Sirius är så bra beskriven, begåvad men rastlös, vill inte sitta med näsan i boken.
Oron inför orden är också bra beskriven. Jag hade också känt mig väldigt spänd inför det hela!
Och vilken fin vänskap mellan Bel och Remus. ♥
Ser fram emot nästa kapitel 
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123
28 jul, 2023 21:59
|
Mintygirl89
Elev
|
Mycket bra kapitel! Som Avis Fortunae skriver, är det en väldigt fin vänskap mellan Bel och Remus! ♥ Undrar om det kan leda till något mer?  (Sorry! Jag kan bara inte låta bli att komma med teorier!  )
Åh, och Remus oroar sig för fullmånen! Men vi vet ju alla varför.
Lite tips:
“Säger du det”, svarade jag utan att ha riktigt lyssnat på frågan. Klockan var efter midnatt men jag hade fastnat med nästan i en bok om onda trollkarlar genom tiderna,
Ta bort en bokstav, så låter det lite bättre.
“Säger du det”, svarade jag utan att ha riktigt lyssnat på frågan. Klockan var efter midnatt men jag hade fastnat med näsan i en bok om onda trollkarlar genom tiderna,
“Jag tror utprovningarna skulle vara nästa år, men jag vet helt ärligt inte om det blir något nu när kaptenen är borta. Han är året yngre än oss.” James suckade. “Förhoppningsvis får vi ihop ett lag, men jag vet inte, jag spelar kanske inte i år på grund av ni-vet-vad.” Jag nickade och försökte lyfta stämningen:
Om du ser det röda ordet: Borde det inte stå att kaptenen är året äldre? Jag tänkte i och med att han är borta?
“Jag tror utprovningarna skulle vara nästa år, men jag vet helt ärligt inte om det blir något nu när kaptenen är borta. Han är året äldre än oss.” James suckade. “Förhoppningsvis får vi ihop ett lag, men jag vet inte, jag spelar kanske inte i år på grund av ni-vet-vad.” Jag nickade och försökte lyfta stämningen:
I övrigt ett bra kapitel. Nyfikenheten växer sig allt starkare! Spännande att få läsa mer. 
(Du får också skapa teorier till "Tårar från himlen". )
Läs gärna Tårar från himlen :D <3 
2 aug, 2023 18:15
|
Leoney
Elev
|
Kapitlet kommer imorgon då jag har sovit superdåligt denna veckan och varit stressad över precis allting, så hoppas ni kan ha tålamod ♥
 Amicis
4 aug, 2023 22:06
|
Mintygirl89
Elev
|
Skrivet av Leoney: Kapitlet kommer imorgon då jag har sovit superdåligt denna veckan och varit stressad över precis allting, så hoppas ni kan ha tålamod ♥
Ingen fara! Man ska prioritera sömnen! Det ska vara roligt att skriva fanfictions, inte ett tvång. Även författare är människor!
Jag skriver det, för jag är benhård med att det ska få ta tid. Har du funderingar och frågor om detta, får du gärna skicka en uggla, så kan vi diskutera ostört.
(Se gärna första inlägget till "Tårar från himlen". Där finns lite önskemål. En del punkter är markerade med en stjärna, (*) så det är något läsarna ska tänka ordentligt på.)
Läs gärna Tårar från himlen :D <3
4 aug, 2023 22:23
|
Leoney
Elev
|
Godmorgon!
Tack för att ni väntade ♥ Dagens kapitel är även det väldigt kort, men det är lite annorlunda än tidigare kapitel. Enjoy! ♥
Avis Fortunae
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack! Sirius är den absolut roligaste att skriva, dels känner jag igen mig i honom, dels är han helt annorlunda. ♥
Mintygirl89
Spoiler:Tryck här för att visa!Tack! Kom jättegärna med teorier! Jag älskar det!
Tack för första tipset, har ändrat!
Men det andra tipset däremot, det kanske är otydligt i texten men läser man vidare förstår man att kaptenen är ett år yngre, men har gått under jorden. Det var den förra kaptenen som hade slutat Hogwarts för ett tag sedan
_________________________________
Svenska
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 6 - Djur
James drog fram sin osynlighetsmantel, täckt av folkmassan som lämnade Stora Salen på tisdagskvällen. Han kastade den över sig själv, Lily, Remus, Peter och Sirius. Manteln var alldeles för liten för att täcka alla fyra sedan vi vuxit upp och deras fötter var helt synliga, men ingen märkte de tio skorna som försvann ut. Jag vinkade diskret till dem, mimade ett “lycka till” innan jag vände mig om och följde med resten av mitt elevhem till Gryffindortornet. Jag satte mig vid fönstret med alla läxor, men det var omöjligt att fokusera och det slutade med att jag satt bakåtlutad och njöt av utsikten. Septembersolen gick långsamt ner i horisonten och målade skolområdet i gyllene färger. Uppehållsrummet tömdes efter hand och när Tess äntligen sade godnatt hade jag nästan somnat med hakan vilandes i handen. Det hade hunnit bli helt mörkt ute, förutom den nästintill helt fulla månen, och så snart jag hörde Tess stänga dörren till sovsalen öppnade jag fönstret. Jag tog ett djupt andetag, blundade och såg framför mig en chokladbrun uggla med honungsfärgade ögon. En känsla, en känsla som bara kunde beskrivas som frihet, fyllde min kropp och när jag öppnade ögonen såg jag inte mycket mer än bordet ovanför mig. Jag spred ut vingarna och hoppade upp på fönsterkarmen, där min nya utsida speglades i fönsterglaset. Ugglan jag precis sett i mitt huvud tittade nu tillbaka på mig och med ett hoande lämnade jag fönstret, hundra meter över marken. Jag hittade en passande vind och sökte med en nyskärpt blick efter stugan i Hogsmeade, inifrån vars väggar man kunde höra svaga ylanden. Jag fäste blicken på ett enormt pilträd, som slog vilt med grenarna om man kom för nära, en bit från Hagrids stuga utanför Förbjudna Skogen.
Jag cirkulerade runt det Piskande Pilträdet i några minuter innan en liten skugga sprang över marken och stannade vid en trädrot. Sekunden senare stod trädet stilla. Ut genom ett hemligt hål klev en vacker, rödbrun hind, följt av en gråaktig, morrande varulv och till sist en mörkt brun, nästan svart, hjort. En halv minut senare fick de sällskap av en stor, svart hund.
Ett glatt hoande lämnade min näbb och varulven morrade mot mig, men han kunde i alla fall inte skada mig. Hinden tittade upp på mig med glimmande ögon och jag flög ner för att landa på hjortens horn. Prongs frustade och Hips, hinden, såg till att varulven, Moony, befann sig mellan henne och Prongs. Han fortsatte morra med enstaka ylningar men inget värre. Hunden, Padfoot, började gå mot Förbjudna Skogen och vi följde efter honom. Råttan, skuggan jag sett innan, sprang efter oss. Så snart vi var täckta av skogen kunde vi slappna av lite, den värsta delen var över. Vi var så säkra vi kunde bli nu. Moony, däremot, var inte i sina sinnens rätta jag och fortsatte att yla.
Ett plötsligt knak fick mig att vända huvudet rakt bakåt. Jag hade växlat mellan att sitta på Prongs ståtliga krona och att flyga i sicksack mellan träden, men än så länge var allt lugnt. Jag kikade in mellan träden, försökte urskilja något udda, men nattens tystnad återvände. Det enda som hördes var kväkande grodor, en stilla bris och det dova trampandet från djuren. Vi var djupt inne i skogen och jag insåg att jag inte visste vad klockan var. Jag flög upp genom trädkronorna och möttes av strålande månljus. Himlen var stjärnklar och speglades i sjön som kantades av skogen. Löven sken som silver och om man tittade noga kunde man se Hagrids stuga och röken från skorstenen. Slottet stod ut som en siluett mot den djupblå himlen och tre målstolpar skymtades från Quidditchplanen.
Månen hade börjat sin väg nedåt horisonten och med ett hoande berättade jag för mina vänner att det var dags att återvända. Vi kunde bara hoppas att ingenting triggade Moony på vägen tillbaka.
Engelska
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Chapter 6 - Animal
James pulled out his invisibility cloak, covered by the crowd leaving the Great Hall Tuesday night. He threw it over himself, Lily, Remus, Peter and Sirius. The cloak was way too small to cover them all since we’d grown up and their feet were perfectly visible, but no one noticed when five pairs of feet went outside. I discreetly waved to them before heading to the Gryffindor tower with the rest of my house, where I sat down by the window with all my homework. However, it was impossible to focus and I watched the September sun slowly set over the school grounds, painting the landscape in a golden light. The common room was emptied by time and when Tess finally said goodnight I was almost asleep with my chin resting in my hand. It was completely dark outside, except for the almost full moon, and as soon as I heard Tess close the door to the dormitory I opened the window. I took a deep breath, closed my eyes and pictured a chocolate coloured Brown Owl with honey eyes. A feeling, a feeling that could only be described as freedom, filled my body and when I opened my eyes, I didn’t see much more than the table above me. I spread my wings and jumped up to the window frame, where I saw my new outside mirrored in the window glass. The owl I had just seen in my head now looked back at me and with a hoot I left the window, a hundred metres above the ground. I found a suiting wind and glanced at the cabin in Hogsmeade, and from within its walls you could faintly hear howls. I sat my eyes on a large willow a bit from Hagrid’s hut outside the Forbidden Forest. I circled around the whomping tree for a few minutes before a small shadow ran over the grounds and by just touching a root, the tree calmed down. Out from a hidden hole stepped a beautiful, ginger doe, followed by a greyish, growling werewolf and lastly a dark brown, almost black, handsome stag. Half a minute later they were accompanied by a large, black dog.
A happy hoot left my beak and the werewolf growled at me. I wasn’t scared though, he couldn’t hurt me. The doe looked up at me with her pretty eyes and I flew down to land on the stag’s antler. Prongs snorted and Hips, the doe, made sure the werewolf, Moony, was between her and Prongs. He kept growling but nothing worse. The dog, Padfoot, headed for the Forbidden Forest and we all followed him. The rat, the shadow I had seen before, ran after us. As soon as we were covered by the woods we all relaxed a bit, the worst part was over. We were as safe as we could be now. Moony, however, was not in his senses and kept howling.
A sudden crack made me quickly turn my head. I had been shifting between sitting on Prongs’ gracious antler and flying in zigzag between the trees, but so far everything was calm. I turned my head half a circle and tried to see if there was anything odd among the shadows, but the silence of the night soon came back. The only thing you could hear was the croaking of frogs, the still breeze and the dull stomping from the animals. We were deep in the forest and I realised I should check the time. I broke through the tree crowns and was greeted by the radiant moonlight. The sky was clear and was mirrored in the Black Lake, bordering with the forest. The leaves shone like silver and if you paid close attention you could see Hagrid’s hut and the smoke from the chimney. The castle stood out as a silhouette against the deep blue sky and you could see a glimpse of three goal posts on the quidditch field.
The moon started to set and with another hoot I told my friends it was time to return. We could only hope nothing would trigger Moony on the way back.
Amicis
5 aug, 2023 09:04
|
Mintygirl89
Elev
|
Superbra kapitel!
Spännande att de var nära det piskande pilträdet. Så Bel är en animagus. Jag gissar att Lily är hinden i så fall.
Rolig grej om det är så!
Angående det andra tipset från föregående kapitel: Aha! Jag måste ha missat att eleven gått under jorden! Sorry!
Vad skojigt att du gillade teorin. Det var liksom en tanke som slog mig.
Just nu har jag ingen teori, men nästa gång kanske det kommer någon. Vem vet.
Läs gärna Tårar från himlen :D <3
5 aug, 2023 22:32
|
Avis Fortunae
Elev
|
Härligt kapitel med en speciell stämning. Fick en tydlig bild i huvudet av de tio skorna som försvann ut 🙂 Gillar idén om att Lily och Bel också är animagusar! Så vackert beskrivet när de är ute tillsammans och löven skiner som silver. Ser fram emot nästa kapitel!
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123
6 aug, 2023 07:51
|
Leoney
Elev
|
Från och med nu uppdaterar vi på lördagar, för annars glömmer jag  Jag börjar plugga igen på måndag, så det blir nog lättast för mig! Och det är rätt mysigt att börja lördagen med lite skrivande och läsande.
Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack! Ja, du har helt rätt i det. I min värld känns det helt rätt att Lily också är en animagus!
Avis Fortunae
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack! Jag gillar verkligen det kapitlet, och jag älskar själv när det är kapitel här och var som medvetet inte är som de andra!
_________________________________
Svenska
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 7 - Försteprefekter
“Inte så mycket äventyr den här gången”, sade jag när James sjönk ner i soffan i uppehållsrummet. Lily hade ockuperat fåtöljen och gick igenom sina läxor, Sirius halvsov och Remus låg platt på golvet. Han verkade tröttare och tunnare än vanligt, men det var inte helt ovanligt runt fullmånen.
“Nä”, svarade James med en gäspning. Det var en av få håltimmar vi hade samtidigt, fredag efter lunch, och vi alla var extremt trötta. Vi hade hållit Remus sällskap de senaste tre nätterna genom att ta oss via en hemlig tunnel till Spökande Stugan, ett gammalt ruckel i Hogsmeade. Dumbledore hade säkrat stugan när Remus började Hogwarts eftersom han behövde en säker plats där han kunde förvandlas till varulv en gång i månaden. Han blev biten som barn och höll det hemligt i ett år innan killarna listade ut det. Istället för att lämna honom i sticket och ta avstånd bemästrade de animaguskonsten under deras femte år - konsten att förvandla sig till ett djur närhelst man vill. Varulvar kunde inte skada andra djur, så de kunde vara med Remus och hålla honom lugn de tre nätterna varje månad.
Mot slutet av femte året började jag och Lily spendera mer och mer tid med ‘Marodörerna’, som de kallar sig, och så småningom kände vi till alla hemligheter. Varulven, animagusarna, och den speciella kartan de hade skapat, Marodörkartan. Det var en karta som visade hela skolområdet och Hogsmeade, och alla som vistades inom områdets sanna identitet. Det spelade ingen roll om du var varulv, animagus eller var i vilken skepnad som helst - kartan visade ditt sanna namn. Kartan hade visat sig vara otroligt hjälpsam vid våra nattliga äventyr, och förra året hade även jag och Lily varsin djurskepnad.
“Jag är livrädd att jag ska råka skada någon av er”, suckade Remus uppgivet efter ett tag.
“Men du”, svarade jag. “Oroa dig inte. Du kan inte skada oss när vi är djur, i alla fall inte smitta oss, och du kan inte stoppa oss från att hjälpa dig.” Remus satte sig upp. Håret var rufsigt och slipsel hängde löst runt kragen.
“Jag vet, jag vet. Men jag är orolig ändå.” Han tittade på klockan och innan vi hann kasta all vår kärlek och omtanke mot honom fortsatte han: “Vi börjar om tio och jag ska ner till trolldrycken. Vi ses sen.” Han knöt om slipsen och gick ut genom porträttet av Tjocka Damen som agerade både dörr och vakt till vårt uppehållsrum. Hon var en trevlig dam - men hon hade en fruktansvärt dålig sångröst. Något ingen någonsin hade berättat för henne.
Vi andra satt kvar i tystnad. Det var något som inte var helt rätt med Remus, jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Återigen sjönk jag ner i mina egna tankar och glömde att tiden fortfarande gick framåt tills Lily sade att vi behövde gå till Trollformelläran, innan hon kollade Sirius schema.
“Har någon sett Peter? Han och Sirius har Örtlära”, sade hon. Sirius vaknade när han hörde sitt namn.
“Äntligen”, sade James. “Hitta Peter så hans betyg inte blir alltför lidande.”
“Vem bryr sig”, gäspade Sirius. “Allt måste inte vara helt perfekt.” Lily ryckte på axlarna och lämnade rummet. James drog handen genom håret för att se till att det var tillräckligt rufsigt, tittade omkring sig och följde efter.
“Vi ses senare”, sade jag till Sirius och fick ett hummande till svar.
Jag förstod att något var fel så snart jag kom till korridoren vid Trollformelläran. Klassen väntade utanför dörren på att bli insläppta men alla sneglade mot James och Lily som stod vid väggen ett par steg bort och pratade med professor McGonagall. Jag smög upp bredvid Tess mitt i klungan av klasskamrater.
“Professorn sade att hon behövde prata med försteprefekterna, men ingen vet om vad”, förklarade hon innan jag ens hann fråga.
“Det ser rätt allvarligt ut, eller hur?” sade Elizabeth Abbott, en Hufflepuffelev. Jag nickade och professor Flitwick, vår utan tvekan kortaste lärare, öppnade dörren. Han var halvt människa, halvt svartalf och hans huvud var i höjd med våra midjor.
“Skynda på”, sa han, smått stressad. “Lektionen börjar.” Jag kastade en blick över axeln mot Lily och James och såg McGonagall lämna korridoren. Lily tuggade på sin underläpp med gravallvarligt ansikte och James verkade ha fastnat med handen i sitt hår. Han såg, precis som Lily, väldigt allvarlig och oroad ut.
Jag satte mig vid en av bänkarna på mittenraden och två minuter senare satte Lily sig bredvid mig utan ett ord. Hon plockade direkt fram sina böcker och Flitwick startade lektionen med en harkling.
“Vad sa hon?” frågade jag så snart klockan ringde. Det hade varit en spänd tystnad under hela lektionen och till och med Flitwick verkade ur balans. Lily suckade.
“McGonagall sade att jag och James, som försteprefekter, måste patrullera i korridorerna med lärarna och en del prefekter under nätterna”, sade hon och såg trött ut bara vid tanken på att vara vaken hela nätterna. “Vi fick varsitt schema men jag har inte kollat på det ordentligt än.” Hon drog upp väskan på axeln och vi lämnade klassrummet. Egentligen hade vi inga fler lektioner idag, men mängden läxor gjorde att vi skulle spendera resten av dagen i biblioteket.
“Men… varför?”
“Hon sa inte mycket men som jag tolkade det var det en i Ravenclaw, en andraåring, som hade föräldrar på väg hit för att hämta hem honom. De försvann på vägen hit och det kan ju egentligen bara betyda en sak.”
“Dödsätarna, eller Du-vet-vem, närmar sig.”
“Exakt.”
Tanken fick mig att rysa och jag kunde inte koncentrera mig alls på skolarbetet. Istället satt jag bakåtlutad och stirrade på en stor, vacker gobeläng föreställande en fenix på andra sidan rummet, mellan två hyllor. De detaljerade ögonen, med tunn, vit tråd som glimtar, genomborrade mig på ett sätt som nästan gav fågeln liv. Vingarna gick från ljust gula närmast kroppen till mörkt vinrött i topparna. Det var nästan som att den berättade för mig att allt skulle bli okej. En dag. Fenixen skulle ta med sig fred.
Engelska
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Chapter 7 - Head Boy and Girl
“Not a lot of adventure this time,” I said when James sank down on the sofa in the Gryffindor common room. Lily had claimed the armchair and went through his homework, Sirius was half asleep and Remus laid flat on the floor. He seemed much more tired and thinner than usual, but around the full moon it wasn't unusual.
“Nah,” James said with a yawn. It was one of the few free periods we had together, Friday right after lunch, and we all were extremely tired. We had kept Remus company the past three nights by going through a secret tunnel to the Shrieking Shack, an old hovel in the village Hogsmeade. Dumbledore had made sure the shack was safe ever since Remus started Hogwarts, because he needed a safe place to transform into a werewolf once a month. He was bitten as a child and kept it a secret until our second year, until the other three boys figured it out. Instead of being afraid and leaving him alone, they mastered the Animagus transformation during our fifth year - the ability to turn into an animal at will. Werewolves couldn’t hurt animals, so they could be with Remus and keep him calm during the three nights a month.
Towards the end of our fifth year, me and Lily spent more and more time with the ‘Marauders’, as they called themselves, and soon enough we knew all the secrets. The werewolf, the Animagi, and the special map they created, the Marauder’s Map. It was a map that covered the entire school grounds and Hogsmeade, and the true identity of everyone in the area, no matter if you were a werewolf, Animagi or whatever shape you appeared in. The map had turned out to be vastly practical on our nightly adventures, and during our sixth year both me and Lily mastered the Animagus transformation.
“I’m terrified I’ll hurt you,” Remus sighed after a while.
“Hey,” I replied. “Don’t worry. You can’t hurt us when we’re animals, and you can’t stop us from helping you.” Remus sat up. His hair was messy and the tie was loosely tied.
“Yeah, yeah, I know. I’m still afraid though.” He checked his watch and before we could overwhelm him with protests and love, he continued: “We have class in ten and I have Potions. I’ll see you later.” He tightened his tie and went through the portrait of the Fat Lady who acted as both door and guard to our common room. She was a nice lady - she did, however, have a terrible singing voice. And that, she was not aware of.
The rest of us sat in silence. Something felt more off than usual with Remus, I just couldn’t say what. Once again I feel down in my own thoughts and didn’t realise time still moved forward until Lily said we had to leave for Charms before she checked Sirius’ schedule too.
“Has anyone seen Peter? He and Sirius have Herbology now,” she said. When Sirius heard his name he woke up.
“Finally,” James said. “Find Peter so his grades don’t suffer too much.”
“Who cares,” Sirius yawned. “Not everything has to be bloody perfect.” Lily shrugged her shoulders and left the common room. James pulled his hand through his hair to make sure it was messy enough, scanned the room so he didn’t forget anything and followed her.
“I’ll see you later,” I said to Sirius and got a hum in response.
I understood something was up as soon as I got to the Charms corridor. The class was outside the door, waiting to be let in, although everyone glazed at James and Lily that stood by the wall a few steps away, talking with professor McGonagall. I got to Tess in the middle of the crowd of classmates.
“The Professor said she needed to talk to the Head Boy and Girl, but no one knows why,” she explained before I even opened my mouth.
“Looks kinda serious, right?” said Elizabeth Abbott, a Hufflepuff student. I nodded when professor Flitwick, our by far shortest teacher, opened the door. He was part-goblin and his head was in height with our waists.
“Hurry up,” he said with a bit of a stressed tone. “Lesson starts.” I threw a glance over the shoulder at Lily and James and catched the moment McGonagall left the corridor. Lily bit her lower lip with a serious look upon her face and James seemed to be stuck with his hand in his hair. He, just like Lily, was dead serious.
I sat down by one of the benches on the middle row and about two minutes later Lily joined me without saying a word. She immediately put her books on the table and Flitwick started the lesson by clearing his throat.
“What did she say?” I asked as soon as the bell rang. There had been a tense silence during the whole lesson and even Flitwick seemed a bit out of place. Lily sighed.
“McGonagall said that I and James, as Head Boy and Girl, now must patrol the corridors together with the teachers and a few of the prefects during the nights,” she said and seemed tired just at the thought of patrolling all night. “She gave us a schedule but I haven’t checked it thoroughly yet.” She threw her bag over her shoulder and we left the classroom. Technically, we didn’t have any more lessons today and were free for the night, but we had an extreme amount of homework and headed towards the library.
“But… why?”
“She didn’t really tell us much, but from what I snapped up from what she said the parents of a second-year Ravenclaw were on their way to school to get him home. However, on the way, they disappeared and that can only mean one thing.”
“The Death Eaters, or You-Know-Who, is approaching.”
“Exactly.”
The thought made me shiver and I couldn’t concentrate for our study session. Instead I sat and stared at a huge, beautiful tapestry picturing a Phoenix across the room, between two of the huge shelves. The detailed eyes, with a white thread as glimpses, pierced me in a way that almost brought the bird to life. The wings went from bright yellow at its roots to dark bordeaux at its tips. It almost felt like it told me everything was going to be okay. Someday. The Phoenix would bring peace.
Amicis
12 aug, 2023 11:39
|
Mintygirl89
Elev
|
Underbart kapitel som vanligt. Förstår att Remus är trött efter förvandlingen. Det måste vara oerhört jobbigt. Slutet får det att pirra i magen på mig av oro. Föräldrar till en andraårselev har försvunnit, och Bel misstänker att Dödsätarna eller Voldemort är i farten.
Mystiken tätnar och jag vill bara läsa vidare! Hoppas Fenixen tar med sig fred.
Läs gärna Tårar från himlen :D <3
12 aug, 2023 12:17
|
Leoney
Elev
|
Heja Sverige! Jag vet inte om ni kollar bronsmatchen, men det gör jag och den är oerhört spännande!
Mintygirl89
Spoiler:Tryck här för att visa!Ja spänningen börjar dra ihop sig! Jag är så taggad på att publicera resten av storyn så jag får se vad ni tycker!
_________________________________
Svenska
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 8 - Remus I
Remus sjönk ner på en stol i Gryffindors uppehållsrum. Framför honom var flera böcker staplade på bordet och hans schema var fyllt till bristningsgränsen med inlämningsdatum och prov. Han vilade pannan i handen, dubbelkollade planeringen och öppnade en bok, men en bit pergament i ögonvrån drog till sig hans uppmärksamhet.
“Accio”, sade han med en sväng på trollstaven och pergamentet flög direkt till hans hand. Han pekade sedan med trollstaven på pappret med orden “Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikaren”. Direkt formades linjer och bara några sekunder senare hade han en komplett karta över Hogwarts framför sig. Tusentals små prickar avslöjade vilka som befann sig på skolområdet, och var de befann sig. Hans ögon landade på biblioteket, där namnen Beltaine Flynn och Lily Evans kunde läsas.
De har förmodligen ännu mer läxor, tänkte han och precis när han skulle sudda ut kartan öppnades dörren till uppehållsrummet. James klev in och verkade vara på topphumör.
“Hejsan Moony”, sade han i retsam röst med flörtig underton. “Vem kollar du på?”
“Ingen”, svarade Remus snabbt. “Jag orkar bara inte ta tag i läxorna, men du skiner som solen. Vad har hänt?” James drog fram ett nytt schema och kastade det till honom.
“Här”, sade han. “Lily och jag ska patrullera flera nätter tillsammans för att Dödsätarna kommer närmare Hoggy eller nåt.” Han satte sig ner och drog handen genom håret.
“Så många nätter, bara vi två. Jag kanske bjuder ut henne igen.” Han spelade nonchalant och Sirius suckade från fåtöljen vid brasan, som stod med ryggen mot Remus. Han hade trott att Sirius sov.
“Kom igen, Prongs, hon har sagt nej i över två år. Ge upp.” James gick långsamt mot honom, runt fåtöljen.
“Och vem frågade dig?” frågade han med en märkbar förändring i tonen.
“Ni har redan haft den här konversationen tusen gånger”, suckade Peter som nyss kom nerför trappan från sin tupplur i sovsalen. Remus höll med och stängde boken. De hade pratat om detta i nästan tre år nu, sedan innan James ens bjöd ut Lily första gången.
“James, min bror, jag älskar dig, men du är helt jäkla bortblåst av Evans. Ta examen, bekämpa ondskan och lev ditt liv istället.”
“Inte alla är som dig, Sirius. Jag vill inte sova med varenda människa jag ser”, fräste James och lämnade rummet. Hans kommentar fick Remus och Sirius att byta en snabb blick, men kontakten bröts nästan innan den hände.
“Snälla säg att du håller med mig, Moony”, suckade Sirius för att skingra deras tankar. Remus ryckte på axlarna och försökte fokusera på plugget istället, men varje försök slutade med att han stirrade på kartan med tankarna långt borta. Sirius fortsatte muttra om hur “jäkla tråkiga” alla hade blivit och efter några minuter fick Remus nog av bakgrundsljudet. Med en enkel svävningsförtrollning fick han med sig allt material till sovsalarna och han släppte ner allt på sängen, där även han satte sig och begravde ansiktet i händerna med en suck. Han förstod Sirius, ända sedan de började umgås med Lily och Bel hade James blivit tråkigare och tråkigare, just för att han inte kunde ge upp på Lily. Ibland var han så upp över ögonen besatt av henne att inte ens tanken på att förhäxa Snape, hans ärkefiende, kunde få ner honom på marken. Remus var däremot själv en hopplös romantiker, men skulle aldrig våga bjuda ut någon. Han var alldeles för rädd för ett nej, något James inte ens brydde sig om. Det närmsta romantik Remus någonsin hade varit var den där natten under deras femte år, men den pratade de aldrig om. Natten han och Sirius drack för mycket honungsöl och det slutade med att de var själva i uppehållsrummet. Remus skakade på huvudet, de hade svurit att glömma det.
Istället lade han sig ner och när hans ögon äntligen kom överens med hjärnan att ta en tupplur drömde han om chokladfärgat hår och varma honungsfärgade ögon. Han kom inte ihåg drömmen när han vaknade lagom till middagen, men i hela hans nervsystem, inuti blodådrorna, flöt en överväldigande känsla han aldrig hade känt, inte ens vid natten med Sirius.
Engelska
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Chapter 8 - Remus I
Remus sank down on a chair in the Gryffindor common room. In front of him was a big pile of books and his schedule was filled to a breaking point with due dates. He rested his forehead in his palm, checked which assignment was due first and opened the right book, but a piece of parchment in the eye of his corner called his attention.
“Accio,” he said with a wave of his wand and the parchment flew right into his hand. He then pointed the wand at the parchment and with the words “I solemnly swear that I am up to no good,” lines appeared and a few moments later, a complete map of Hogwarts was shown. A thousand small dots revealed where everyone was on the school grounds and their names. His eyes found the library, where the names Beltaine Flynn and Lily Evans could be read.
They probably have a lot more homework than me, he thought and just when he was about to close the map the door opened to the common room. James stepped in and seemed to be in an excellent mood.
“Hey Moony,” he said in a flirtatious and teasing voice. “Who you lookin’ at?”
“No one,” Remus answered quickly. “I just can't bear the homework. You shine like the sun, that happened?” James pulled out a new schedule and tossed it to him.
“Here,” he said. “I’ll patrol with Evans a lot during a few nights because the Death Eaters are getting closer to Hoggy or something.” He sat back and pulled his hand through his hair.
“So many nights, just us. Maybe I’ll ask her out again.” He acted nonchalant and Sirius sighed from the armchair by the fire.
“Come on, Prongs, she’s turned you down for two years now. Give up.” James slowly walked towards him.
“And who asked you?” he asked with a noticeable change of tone.
“You’ve already had this conversation a thousand times,” Peter sighed as he came down from his nap in the dormitories. Remus agreed and closed his book. They’ve had the same conversation for about three years now, before James even started asking her out.
“James, my brother, I love you, but you are bloody blown away because of Evans. Graduate, fight the evil and live your damn life instead.”
“Not everyone is like you, Sirius. I don’t wanna sleep around with everyone I see,” James hissed and left the common room. His comment made Sirius and Remus exchange a quick glance, but the eye contact broke almost before it even happened.
“Please tell me you agree, Moony,” Sirius sighed to divert their thoughts. Remus shrugged his shoulders and tried to focus on his studies instead, but he kept looking at the map with his thoughts long gone. Sirius kept muttering about how “bloody boring” everyone was and after a couple of minutes, Remus got enough of the background noise. With a quick levitation charm he brought up all his books to his dormitories and dumped them on the bed, where he sat down and buried his face in his hands. He did understand Sirius, ever since they started hanging out with Lily and Bel, James grew more and more boring because he could not give up on Lily. Sometimes he was so worked up not even the thought of jinxing Snape, his arch enemy, could bring him back to Earth. On the other hand, Remus himself was a hopeless romantic but he could never, ever ask someone out. He was too afraid of being turned down, something James did not even care about. The only thing even close to romance was the night during their fifth year, but they never talked about that. The night when he and Sirius drank too much butterbeer and ended up alone in the common room. Remus shook his head, they swore to forget it.
Instead, he laid down on his back and when his eyes finally agreed with his brain on taking a nap, he dreamt about chocolate coloured hair and warm, brown honey eyes. He did not remember the dream when he woke up in time for dinner, but through his veins, a feeling flooded that he had never felt, not even that night with Sirius.
Amicis
19 aug, 2023 10:43
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen