Boken - Från min värld till din

Nu fick vi veta mer om Lendo och hans bakgrund. Och att han har fallit för Juniper! Ärligt avhonom att berätta om riskerna, och det gör han nog för att han bryr sig om henne. Undrar vad som händer nu med kungen?

Kapitel 9:


De gick tysta mot matsalen men Juniper kastade då och då blickar mot Lendo. Ilskan hade försvunnit och den lugna blicken var tillbaka. Hennes blick gick mot väggarna och hon betraktade fascinerat konsten. Hon kunde känna hur hennes hjärta slog allt fortare ju närmare tronsalen de kom. Försiktigt sträckte hon ut sin hand och greppade tag om Lendos hand som ryckte till men inte drog sig ur hennes grepp utan slöt hennes hand i sin.
”Jag vet inte vad som kommer att sägas Juniper men jag kommer att skydda dig.” Han sa det med en viskning och tryckte hennes hand lätt. Nog skulle han beskydda henne från Cedric och hans närmsta män om så behövdes. De båda stannade upp och Juniper frigjorde sig från hans grepp.
”Jag är kluven Lendo... Jag vill både komma hem men jag vill gärna veta mer om din värld. Det ända jag inte vill är att vara instängd här. Vara tvungen att umgås med...” Hon tystnade men hon behövde inte avsluta meningen, han förstod precis. Trots att hon hade enbart varit här i några dagar så fruktade hon mötena med Cendric.
En hårslinga hade fallit ner i hennes ansikte, han sträckte ut en hand och lade den bakom hennes ena öra. Han harklade sig sedan och vände sig om.
”Om vi inte skyndar oss så kommer de med största sannolikhet skicka ut vakter för att söka efter oss. Vi kan prata mer sedan men som jag sa så har jag fullt upp idag.”



”Åh där är ni. Jag började oroa mig för er båda.” Cedric såg på dem när de trädde in i tronsalen. Lendo bugade sig innan han gick åt sidan. Kvar stod Juniper som blickade upp mot tronen.
”Det var inte meningen att slarva med tiden ers höghet.” Lendos röst fick Juniper att vända på huvudet innan hon vände tillbaka huvudet och blicken mot Cedric.
”Ni ville föra ett samtal med mig?” Hon talade inte lika högt som Lendo och hon kände allas blickar genomborra henne.
”Det ville jag....” Cedric reste sig från tronen och tog sig ner innan han gick fram till Juniper. Han lade på sned när han granskade henne innan han vände sig snabbt om och återvände till tronen.
”Jag vill att du är med mig på balen ikväll. Du ser tillräckligt bra ut och jag kan då skryta lite. En kidnappad människa från människornas värld!” Han skrattade till innan han kastade en blick mot Marahk som stod bland de andra väktarna.
”Och hur går undersökningen? Om bokens hemligheter? Har ni lyckats pressa fram något nytt?” Rösten hade blivit kall igen och han hade blicken fastnaglad på Juniper.
”Nej min konung. Vi har inte fått ut något mer än det jag har rapporterat.” Marahks lugna röst fyllde Juniper med sinnesro och hon skickade en tacksam bön till honom.
”Då är det nog på tiden kanske?” Han kastade en blick på Marahk innan han fnyste till innan han viftade med handen.
”Men åter till dig Juniper så vill jag bekanta mig mer med dig. Höra mig för vad du gillar..” Han gav henne ett litet leende som hon tyckte såg ondskefullt ut innan han fortsatte.
”Helst vill jag tala i enrum men jag tror varken Marahk eller Julius skulle underhålla den tanken.” Han skrattade till innan han nickade som han pratat med någon osynlig som stod vid hans sida.
”Vi får inte glömma Lendo och Saramah heller. Ni har kommit varandra rätt nära så jag tror han inte skulle uppskatta det heller trots att jag är deras ledare.” Hans röst tystnade och Juniper kände sig knäsvag där hon stod med alla blickar på sig.
Han fick det att låta som att hon var ett djur eller sak han ägde som han skulle visa upp på balen. De skulle inte vara ensamma vilket kändes tryggt.
”Om jag nu väljer att sätta ner mig med dig för detta samtal så vill jag ställa några krav.” Vart hon fick detta mod visste hon inte men nu kunde hon inte backa ner. Snabbt svalde hon och förflyttade sin ena fot innan hon lyfte blicken för att möta hans blick.
”Jag vill inte att vi är ensamma.” Hon bet sig i läppen och skruvade en aning på sig. Kastade en blick på Lendo och slöt sakta ögonen.
”Så du tvivlar på mig? Att jag skulle göra något som skulle göra dig arg?” Cedrics röst var kall och hon vågade inte se upp.
”Jag....” Hon visste inte vad hon skulle säga men bestämde sig för att inte svara. Hon ville svara något men hann inte. Märket började ömma och kändes som det brann. Snabbt for hon med handen mot bröstet och knep ihop ögonen. Lendo var snabbt på plats vid hennes sida och lade en arm om hennes axlar så hon inte skulle falla. Det ringde i öronen och smärtan spred sig innan den sakta började avta.
När den var borta drog hon några djupa andetag och blickade upp mot tronen. Cedric gav henne en min som hon inte kunde tolka riktigt och han skakade sakta på huvudet.
”Jag sa innan att varken Marahk eller Lendo skulle uppskatta om vi blev ensamma.” Han såg mot Lendo och pekade mot Juniper.
”Vad var det som hände med henne?” Cedrics röst hade gått tillbaka till den kalla och mer hårda rösten. Lendos blick vändes från Junipers fortfarande plågande ansikte till Cedrics.
”Jag är osäker min konung. Men om jag får göra en gissning så börjar boken göra sig hörd. Det ser ganska smärtsamt ut.” Han hade fortfarande armen om henne och han kände hur hon lutade sin vikt om honom. Hon verkade så slut och han visste inte vad han skulle göra. Lendo vände sin blick mot Cendric innan han tog till orda.
”Men jag lovar att rapportera så fort vi får fram något som kan vara av intresse.” Han ville ta Juniper därifrån så fort som möjligt. Han kände hur Junipers kropp blev allt tyngre.
”Juniper?” Han viskade fram hennes namn och såg på henne med en oroande blick.
”Jag tar med mig henne till biblioteket igen. Hon verkar inte må så bra.” Han gav sin kung en bugning innan han fiskade upp henne i famnen.
”Jag vill gärna föra ett samtal med henne senare. Så då får hon finna sig i det.” Cedric viftade med ena handen och visade att de kunde gå. Med en lättad suck så vände sig Lendo sig och gick med Juniper i famnen.
”Du behöver inte bära mig.” Viskade hon så fort de kom ut och dörrarna hade stängts bakom dem men hon kände sig så fruktansvärt trött.
”Om jag sätter ner dig kommer du att bara falla ihop Juniper. Du ser alldeles för blek ut. Jag känner ditt hjärta slå alldeles för fort. Det är bara tills vi kommer ut från slottet.” Han såg ner på henne med ett leende och började sedan att röra sig mot utgången.
”Innan ni går har jag en sak till.” Cedrics röst fick Lendo att stanna upp, vände sig om och såg på sin konung.
”Efter lunchen ska hon göras i ordning för balen. Så då kommer hon tas hand. Hon kan inte gå i de där kläderna.” Han gjorde en hand rörelse och nickade sedan.
”Det var allt. Ni kan gå nu.”


”Så nu sätter jag ner dig.” Lendo satte försiktigt ner henne på marken och lade genast en arm om henne. Juniper tog ett hårdare tag om hans arm och drog ett skälvande andetag. Lät vinden smeka hennes kind innan hon tog ett steg framåt. Det kändes skönt att gå själv trots att hon kände sig knäsvag. Juniper sneglade på Lendo en stund innan hon drog ett djupt andetag.
”Märket började bränna igen.” Sa hon och drog ett djupt andetag för att sedan ta ett fastare grepp om hans arm.
”Denna gång kom ingen information dock men det kändes som jag skulle dö...” Det sista sa hon som en viskning och de stannade upp vid trädet.
”Men du dog inte. Du står ju här.” Sa han och drog handen försiktigt gnom hennes hår. Sedan blickade han mot biblioteket och lade huvudet på sned.
”Jag har så mycket att göra så det är nog bäst att vi går vidare.” De gick under tystnad och vid ytterdörren till biblioteket såg han på nyfiket på henne.
”Om jag får fråga. Vet du vad boken ville säga?” Lendo lät oroad men Juniper skakade sakta på huvudet. Drog ett skälvande andetag och slöt ögonen. Försökte finna de rätta orden. Hennes panna rynkades innan hon sakta öppnade ögonen.
”Jag har svårt att förklara. Det är ganska suddiga bilder. Röster som det är i ett annat rum eller man är under vatten.” Hon höjde blicken och såg på honom. Han gav henne ett mjukt leende och gav en lätt nick.
”Det är ingen fara Juniper. Jag kan inte förstå smärtan du måste utsättas för. Varken jag eller Marahk skulle klandra dig om du inte kan förstå boken till fullo än.” Han lade handen på dörren och öppnade den.
Den välbekanta doften av böcker slog emot dem när de kom in i den höga salen och de kunde se de andra väktarna vid bokhyllorna.
”Lendo där är du!” Julius kikade fram från en bokhylla och spände blicken i dem båda och tog sig fram till dem med en bok under ena armen.
”Julius...” Lendos tonfall var hårt och hans grepp om Junpier hårdnade en aning.
”Vi var och samtalade med konungen så vi har inte gjort något fel.” Han trängde sig förbi honom och hjälpte Juniper till soffan där hon lade sig ner.
”Låt mig hämta vatten. Du ser ganska blek ut.” Han försvann och kom sedan med en bägare med vatten i. Försiktigt placerade han den på bordet intill och såg på henne.
Sakta tog hon sig upp i sittande ställning och tog bägaren.
”Det känns bättre. Men det snurrar en del. Du ska inte oroa dig för mig Lendo...” sa Juniper innan hon förde bägaren mot läpparna och drack upp innehållet. Sedan ställde hon bort bägaren och tittade nyfiket på honom.
”Tror du jag kan få läsa något? Bara något?” Sa hon och snodde fingrarna om varandra. Blev så nervös av en sådan enkel fråga.
”Det är klart du ska få.” Rösten kom bakifrån henne och snart räcktes det en över hennes axel.
”Den här kanske passar er smak Juniper.” Det var Marahk som hade talat och Juniper tog tacksamt emot boken och nickade.
”Jag ska ta hand om boken medan jag läser den.” sa hon och smekte bokens pärm med handen och lutade sig tillbaka.
Lendo bugade sig lätt för henne innan han lämnade henne. Gick till sin plats och började arbeta.
Boken hon höll i hade vackra blommor inristade i pärmen och hon studerade framsidan innan hon försiktigt öppnade den.
Lät blicken glida över första sidan och lade huvudet på sned. Texten var inte på engelska men hon kunde förstå det ändå. Det var ett vackert språk med vackra tecken. Så olik det latinska alfabetet hon var så van vid. Trots det gick det bra och hon försjönk i tankar.

”Juniper...” Lendos röst fick henne att studsa till och hon tittade förskräckt upp. Ett skratt slapp ur honom och han höjde händerna i en oskyldig gest.
”Det var inte min mening att skrämma dig. Jag tänkte meddela att det är lunch och tänkte fråga dig om du var hungrig.” Han lade huvudet lätt på sned medan han synade henne.
”Det har gått några timmar sedan vi kom vet du.” Lade han försiktigt till och såg på boken hon hade fortfarande i händerna.
”Åh... Ja men det kan vi.” Hon upptäckte nu hur hungrig hon var, lade boken på soffan intill sig. Försiktigt tog hon sig upp och tog tag i Lendos arm när hon kände benen ville vika sig under henne.
”Det går bra.” Försäkrade hon och gav honom ett svagt leende. Sedan började de att gå och Lendo såg på henne med en nyfiken blick.
”Är den bra?” Frågade han och öppnade dörren till henne och log.
”Boken menar jag. Du var som uppslukad av den. Du stördes inte av någon alls.” Han gick genom hallen och öppnade de andra dörrarna för henne. Solen stack henne i ögonen och snabbt satte hon handen för och vände sig från solens starka sken.
”Den var fantastisk. Det är om eran historia. Det är ganska intressant tycker jag.” Hon pustade ut och började gå mot slottet.
”Men varför har han ett bibliotek på sidan om?” Frågade hon och såg över axeln. Lendo funderade en stund innan han suckade.
”Jag borde veta det men ska jag vara helt ärlig så vet jag inte det.” Han tog några kliv så de gick sida vid sida.
”Vi bor ju på slottet och arbetar för kungen. Men det vi gör är att säkra de kungliga och magiska skrifterna. Man tycker de borde vara i tryggt förvar i slottet.” Han skakade sedan på huvudet.
”Men nej så är inte fallet alls.” Sa han och sträckte på sig. En varm vind drog med sig en söt doft och man kunde höra fågelkvitter från träden.
Juniper lyssnade på Lendos mjuka stämma och vände sin blick mot hans ansikte.
”Men jag tycker om ert bibliotek. Det är så mysigt.” sa hon glatt och nickade.
”Det är annorlunda och känns mer välkomnande än slottet om jag ska vara helt ärlig.” Hon vände sedan på huvudet och blickade mot slottet. Så fort de hade ätit skulle de skiljas åt. Lendo skulle tillbaka till biblioteket och hon skulle säkerligen få en klänning eller något annat. Kanske skulle hon få bada och tvätta sig.
”Så den här balen...” Började hon och de gick upp för trappan. Hon kände hur hjärtat slog allt fortare och hon blickade ner på sina skor. Så annorlunda de var till Lendos.
”Har jag något att vara orolig över?” Frågade hon och sneglade på honom. Lendo hade bitit ihop käkarna, blicken var fäst på dörrarna som vaktades av riddare. Hon kunde se hur spänd frågan hade gjort honom och Juniper ångrade sig en aning att hon ställt frågan.
”Förlåt mig Lendo. Det var inte min mening...” Han höjde handen och skakade sakta på huvudet.
”Juniper du har inget att säga förlåt över. Jag är inte arg på dig. Jag är mer orolig för dig och arg på andra saker.” Sa han lågt och gav riddarna en lätt nick.
De båda riddarna öppnade dörrarna och Juniper tillsammans med Leno gick in.
”Jag har hört mycket om de där balarna. Att vår konung och hans bekanta inte är de snällaste.” Nu hade han gått ner till en viskning och han iakttog henne innan han styrde stegen mot matsalen.
”Som vadå?” Juniper visste inte om hon ens ville veta. Dock skulle det vara bra. Att hon hade ett litet hum det handlade om.
Lendo drog en djup suck och drog sin fria hand genom håret.
”Vart ska man börja?” Sa han och såg upp i taket medan de gick.
”Han är rätt elak mot tjänarna som alltid. Han gör vissa till åtlöje och har gjort ganska hemska saker mot kvinnliga gäster. Så jag ber dig Junpier.” Han stannade upp och tog hennes ena axel, snodde henne så de stod öga mot öga.
”Bli inte ensam med honom. Jag ber dig snälla.” Hans blick såg sårad ut och han kramade till hennes axlar innan han släppte henne.
”Vi måste väl fortsätta om vi ska få någon lunch. Du kommer säkerligen få en annorlunda kväll.” sa han och rundade ett hörn.


”Så ni bestämde er för att komma ändå.” Cedric tittade upp från sin tallrik och nickade.
Lendo gav honom en kort nickning till svars.
”Ja min konung. Vi blev båda hungriga och Juniper behöver all energi till kvällens festligheter. Jag är väl medveten om att middag kommer att finnas.” Han drog ut stolen vid Marahk till Juniper innan han slog sig ner vid hennes andra sida.
”Klart middag ska finnas. Jag är inget monster.” Cedric vände sig sedan mot Julius och fortsatte sitt samtal. De verkade helt försjunkna i det och Julius vände sig mot Juniper. Gav henne ett litet leende innan han började att äta.
Det var en tung stämning under hela lunchen och Juniper vågade inte riktigt prata med Marahk eller Lendo. Maten var däremot väldigt smakrik. Något typ av kött med varma rotfrukter.
”Var boken bra?” Hon ryckte till när hon hörde Marahks röst och sedan ett skratt.
”Oj förlåt Juniper. Det var inte min avsikt att skrämma dig. Det måste du veta.” Hon vände sig mot honom och gav den äldre mannen ett varmt leende.
”Den var väldigt intressant. Var som trollbunden till den.” Sa hon och sträckte sig efter sin bägare och drack av vinet innan hon gjorde en grimas. Vin var inte något hon ville dricka egentligen.
”Det kunde man se. Du kan få låna den igen nästa gång du kommer.” Lovade han innan han reste sig upp och tog sin käpp.
”Jag drar mig tillbaka till biblioteket.” Sa han och bugade sig för Cedric.
En efter en började avlägsna sig och till sist var det bara Lendo, Juniper, Cedric och Julius kvar.
Med ett leende så for Cedrics armar i en gest.
”Då anser jag att lunchen är över nu.” Hans blick hamnade på Juniper.
”Säg farväl till Lendo och följ med tjänarna är du snäll....”

Först och främst, vad härligt att din ork är bättre. Och det känns som om ditt skrivande har utvecklats. Karaktärerna och deras intentioner framträder tydligt och alla känns vänliga utom Cedric. (Julius är jag dock lite osäker på men det kan vara för att jag inte minns).

Nu hoppas jag det går bra för Juniper på balen, att hon kan skydda sig om Cedric hittar på något skumt. Tycker synd om henne och Lendo när de måste gå med på detta. Men bal är alltid spännande att läsa om!