The kiss of Judas (sv)

Då var det dags för nästa kapitel!

Velleity


catradora


Pixelow


Leoney


Mintygirl89


Avis Fortunae, Pride Potter, Akatsuki, krambjörn



Kapitel II

”Zanotelli, Erin!”
Den sista av nykomlingarna, en mycket lång och gänglig flicka, blir sorterad i Gryffindor, men deras vanligtvis vilda firande är så dämpat att jag undrar i vilket parallellt universum jag befinner mig i. Tystnaden som tar över när applåderna dött ut är öronbedövande och mumlet från eleverna runtomkring känns som åskknallar.

”Välkomna tillbaka till ännu ett skolår!” Professor Dippet reser sig upp från son tronliknande stol med stor möda. Han har alltid varit en fragil man, och den majestätiska klädnaden - säkerligen specialbeställd från trollkarlsvärldens främsta sömmerskor - verkar tynga ner rektorn i marken. Han talar högt, som för att överrösta den höga ljudvolymen som vanligtivs brukar följa efter sorteringsceremonin, trots att vi nu skulle kunna höra honom om han viskade.
”Till följd av förra terminens, eh, ytterst tragiska och förödande händelser, har vi tagit beslutet att flickornas badrum på den andra våningen är ur användning.” Jag blir kall inombords och ser på Tom i ögonvrån. Till min besvikelse framkallar Dippets uttalande ingen reaktion hos honom, men jag antar att han är rasande över det faktum att Hemligheternas kammare får förbli stängd. Tom är varken dum eller dåraktig; det vore alldeles för riskabelt och skulle antagligen sluta med att Hogwarts stängde ner.
”Som ni redan vet, kära elever, togs förbrytaren fast tack vare en av våra mest utomordentliga elever”, fortsätter rektorn. Han nämner inga namn, men han ser belåtet på Tom och de bruna ögonen skiner av stolthet. Det är ingen hemlighet att Tom är en av de bästa elever Hogwarts någonsin har haft, endast jämförbar med kanske Dumbledore. Halvjätten som fick skulden, Rubeus Hagrid, lyser med sin frånvaro vid Gryffindors bord där hans enorma figur tog upp lika mycket plats som ungefär tre elever. Skuldkänslorna och sveket hade plågat mig hela sommaren, och fastän Tom alltid anat att något var på tok hade jag blivit såpass bra på att dölja det att han inte pressade ärendet vidare.

”Nog om det-”

Dippet avbryts mitt i meningen av ett högljutt kvidande som studsar över hela salen. Alla söker efter personen som jämrade sig, men förgäves. En ilsket röd färg blossar upp från halsen och tar sin spridning över hans ansikte; det ser nästan ut som om han håller på att explodera.
”Nog om det?” ekar en gäll och pipig flickröst dramatiskt. Mitt framför alla långbord står en ung flicka med armarna i kors, inte äldre än fjorton, klädd i skolans uniform, nästan lika grå och geomskilning som när hon var vid liv. Glasögonen är de tjockaste jag någonsin sett, glaset är säkerligen flera gånger tjockare än i mina, och man kan utskilja aknen som alltid prytt hennes kinder.
”NOG OM DET?” ylar Myrtle Warrens spöke. Flera av de studerande rycker till och en förstaårselev vid Hufflepuffs bord brister ut i gråt. ”Jag förväntade mig åtminstone ett omnämnande! Åh, så tragiskt att vi förlorade Myrtle. Vi ska sörja hela året! Men icke. Nog om det!? Stackars, stackars mig! Ingen saknar eller bryr sig om mig ens vid min död! Missbildade Myrtle, tur att hon är avliden! En sådan börda vi blivit av med.” Spöket hulkar, innan det sedan börjar stortjuta. Armando Dippet ser helt färdig ut, fast Tom, å andra sidan, verkar road. ”Svara mig, rektorn - hade det varit den-åh-så-stilige-och-begåvade-Tom Riddle, vad hade ni gjort då?”
”Det räcker!” ryter den kokande rektorn. Jag tycker mig se hur svetten pärlar sig i hans panna när Myrtle Warren inte ens låtsas märka av honom.
”Olive Hornby!” Alla huvuden vänds mot en svarthårig, hopsjunken tjej i Ravenclaw. ”Olive Hornby, hade det inte varit för dig hade jag varit vid liv! MÖRDARE! Det är vad du är! Jag ska påminna dig om det i resten av ditt liv!” Spöket försvinner, skadeglatt kacklande, genom väggen i den Stora salen, fast spåret av hennes melankoliska skratt dröjer sig ännu kvar i luften.

På darrande och ostadiga ben följer jag mina elevhemskamrater mot uppehållsrummet. Magen gör våldsamma volter och hotar att tvinga upp middagen. Jag måste stanna och återhämta mig, vilket gör att jag hamnar något rejält på efterkälken. Alla verkar ha mer bråttom än någonsin med att ta sig till uppehållsrummet och tryggheten sovsalarna erbjuder.
”Ah, fröken Longbottom.” En varm hand läggs på min axel och jag snor runt med trollstaven riktad mot personen som ovälkommet stigit in i min personliga bubbla. Till min överraskning står jag öga mot öga med professor Dumbledore, som vänligt plirar ned mot mig bakom sina halvmåneformade glasögon.
”Förlåt mig, professorn”, ursäktar jag mig artigt samtidigt som jag lägger undan min trollstav. Elva och tre fjärdedelars tum, rosenträ, orubblig flexibilitet och drakhjärtesträng som kärna, hör jag Ollivanders röst säga i mitt huvud. Dumbledore skrattar hjärtligt, innan han gesitkulerar åt mig att följa med honom.
”Det är mycket förståeligt, jag hoppas det är mig ni kan ursäkta.” Dumbledore ler mjukt och vi går mot vad jag misstänker är klassrum 1B vid den mellersta innergården.

Mycket riktigt, konstaterar jag när vi kliver in i det luftiga klassrummet som används till lektioner i förvandlingskonst. Det är omgivet av höga fönster, har fyra rader med tre skrivbord och har fortfarande tillräckligt med utrymme för flera burar och bokhyllor, två krittavlor och ett skrivbord för läraren. Flera ljusstakar står upplysta bakom skrivbordet, vilket illuminerar rummet i ett mystiskt sken och skuggorna kastar underliga skepnader på väggen.
”Jag måste bara gratulera er för er nya position som Slytherins lagkapten i Quidditch”, harklar sig Dumbledore innan han slår sig ned vid sitt skrivbord. Jag minns den ivern och lyckan som nästan berusat mig när Tom och jag öppnade kuvertet. Berömmet gör mig givetvis löjligt glad, men jag misstänker att det inte är anledningen till varför Dumbledore ville prata med mig i enrum. När jag säger det kluckar han och nickar bekräftande.
”Jag är rädd att det kan angå er väldigt personligt, fröken Longbottom”, medger han och stryker sig på skägget. Skarpheten som nyligen inte funnits i de milda ögonen får en plötslig egg. ”Det rör nämligen er klasskamrat och käre vän herr Dolder.” Och mitt hjärta slutar ögonblickligen slå.

Tom väntar på soffan i uppehållsrummet när jag uppenbarar mig. Inte en enda elev syns till, och det är antingen på grund av den sena timman eller för att Tom kört ut dem. När han ser mig reser han sig och kastar nonchalant trollformeln Muffliato, så vi kan prata ostört.
”Euphemia”, säger han med ett överdrivet och isande lugn. ”Vart har du hållit till? Inte i ett skrymsel med Potter, hoppas jag.”
Chocken och raseriet är i några sekunder alldeles för överväldigande för att jag ska kunna registera vad som händer. Världen stannar upp i några sekunder, och när tiden går som normalt igen ler Tom oskyldigt upp mot mig.
”Är du svartsjuk, eller?” fräser jag. Tom stirrar bara ut i det tomma intet och vägrar att svara mig. ”Jag talade bara med Dumbledore! Han gratulerade mig faktiskt för min post som lagkapten!”

”Och det var en anledning vettig nog för att helt plötsligt dra iväg och inte notifiera en endaste av dina kamrater?” fnyser Tom. ”Det var knappast allt han hade på hjärtat. Låt mig gissa - ni hade ett litet snack om mig. Eller hur, Euphemia?” Nu är det jag som är oförmögen att svara. Tom skrattar mörkt. ”Precis som jag trodde. Nåväl, låt mig förklara.”

”Vad menar du?” Mitt hjärta klapprar så hårt att jag tror att det kommer hoppa ut ur bröstkorgen. Jag känner mig svimfärdig.
”Tror du verkligen du kan lita på allt, om ens något, den gamle skruttgubben säger?” Rummets gröna ljus får Tom att se giftig ut, och jag ryggar omedvetet bakåt när han går mot mig. ”Han är en mästare på manipulation, Euphemia!”
Ska du säga, muttrar den ena sidan av mig samtidigt som den andra insiterar på att han bryr sig om mig. Så, så mycket. För jag hade ju också blivit mer än orolig om han bara försvann sådär.
”Dumbledore har väl inte sagt att han delade visioner med Grindelwald, antar jag? Att de samarbetade?”
”Vad hittar du på nu, Tom?” frågar jag andlöst. Han har ljugit för mig förut, antagligen fler gånger än jag är medveten om, och jag vet inte vad jag ska tro eller tänka. Tom är nära, så nära att jag känner hans varma andedräkt mot mitt ansikte varje gång han andas ut. Jag kan känna hur han tar sig in i mitt huvud, försöker rota runt, slingrar sig runt mina tankar likt det monster som gömmer sig i Hemligheternas kammare. Hade vi inte övat på legilimering och ocklumering tillsammas hade det passerat obemärkt, för Tom vet vad han gör. Men för en gångs skull gör jag också det.
”Tror du inte på mig kan du alltid fråga Dumbledore. Han berättar säkert den historien med enorm glädje.” Tom blinkar oskuldsfullt och de mörka, forskande ögonen borrar sig in i mina. ”Det vore ju synd om du litade på honom mer än mig.”

Antal ord: 1 487

Vilket superbra kapitel! Jag undrar vad det var som fick henne att må illa.

Oj, blev Tom lite sotis där på slutet?! Tja, han är ju en knepig typ!

Det ska bli spännande och se vad som händer.

Du. Är. Fantastisk.

Jag har läst två (2) kapitel av denna fanfic och jag är redan så otroligt emotionellt investerad i karaktärerna. Please teach me your ways!!

Jag älskar hur du hoppar till action direkt, med allt från Myrtles dramatiska utbrott (which i loved) till Dumbledore och Euphemias samtal (VAD SA HAN TILL HENNE???) till konversationen i slutet. Allt flyter liksom på så bra, och jag som läsare vill bara ha mer, mer, mer...

Att Myrtle hoppar fram mitt i banketten är en väldigt rolig detalj. Under Harrys år håller hon sig ju mest för sig själv, men då har det ju gått ett bra tag sedan hon dog. Att få se hennes "yngre" sida här är en spännande detalj som gör berättelsen ännu mer unik och intressant.

Toms personlighet är verkligen spot on, han vet precis hur mycket makt han har och är inte sen att utnyttja den. Det märks tydligt att han vet exakt vad han ska göra och säga för att få Euphemia att göra som han vill, utan att själv visa några avslöjande känslor.

Ditt sätt att skriva!!! "Mitt framför alla långbord står en ung flicka med armarna i kors, inte äldre än fjorton, klädd i skolans uniform, nästan lika grå och geomskilning som när hon var vid liv." "Dumbledore ler mjukt och vi går mot vad jag misstänker är klassrum 1B vid den mellersta innergården." "Jag kan känna hur han tar sig in i mitt huvud, försöker rota runt, slingrar sig runt mina tankar likt det monster som gömmer sig i Hemligheternas kammare." Det här är bara några av de ställen som jag verkligen fastnade för, och jag finner seriöst inte ord, du är såååå duktig ♥

Längtar till nästa kapitel och om du någonsin känner att du behöver ett par ögon till som kikar på kapitlen innan de publiceras... well, you know where to find me

♥catradora♥ STORT TACK till denna underbara individ som tog sig tiden att läsa igenom det tredje kapitlet och ge fantastisk feedback!!!!


♥Mintygirl89♥


♥Avis Fortunae, Pride Potter, Akatsuki, Leoney, Velleity och Pixelow♥

Det känns inte alls som om jag lever upp till mina egna krav genom kapitlen, fast det är kul ändå så yolo

Grattis i efterskott till krambjörn och Velleity!!♥♥


Kapitel III

Sömndrucket navigerar jag mig med Isoldes hjälp fram genom havet av elever som ständigt verkar strömma från alla håll och kanter. Jag och Tom låtsas fortfarande som om gårdagen aldrig hänt, att allt är glömt och förlåtet. Det är inte första gången vi behandlar de vassa knivigheterna som luft, men hans ord och uppenbara misstro har lämnat ett gapande, svårläkt sår av svek mellan oss. Det är, helt ärligt, lite svårt att se honom ordentligt i ögonen just nu.
”Du ser hemsk ut”, påpekar Isolde när vi banar vår väg genom korridorerna. De körsbärsröda läpparna är krökta i ett muntert flin och jag formar ansiktet i en grimas som svar. En snabb blick i sovsalsspegeln hade avslöjat att mitt ansikte under natten fått en oroväckande, grönaktig lyster - illamåendet från gårdagen håller sig tydligen bestämt kvar. Benen vinglar under mig som om jag vore en sjösjuk sjöfarare på öppet vatten; den tjocka klädnaden är inte tillräcklig för att hålla mig varm och jag huttrar, trots att solen under den tidiga timman gassar ned på oss. Fastän det är september är solen ännu morgonpigg, för de gyllene strålarna kikar in genom fönsterrutorna, dränker oss med sitt ljus och hoppfulla löften om liv. En stråle träffar Davidsstjärnan Isolde bär runt halsen och bländar mig.
”Försvar mot svartkonster med Merrythought”, säger jag istället avfärdande. ”Slytherin brukar inte ha lektioner med Hufflepuff.. och vi har två lektioner med dubbla klasser på raken.”
 Brunetten vid min sida ignorerar det stela och fyrkantiga försöket att avleda samtalet från det ursprungliga ämnet. Hon himlar med ögonen - Isolde har de mest häpnandsväckande irisarna jag någonsin sett, alldeles förgyllda - och i solens sken liknar de flödande honung.
”Du borde besöka sjukhusflygeln ”, fortsätter Isolde fnissande, samtidigt som hon lekfullt vickar på ögonbrynen. ”Jag hörde att Potter fallit av sin kvast och brutit några revben och han har aldrig något emot ett litet besök. Och du behöver definitivtträffa doktor Nettleberry.” Hon skådar mig med rynkad näsa och en min av vad någon annan skulle uppfatta som medlidande. ”Tänk, som grädde på moset kan du kan säkert ge honom en helande kyss - aj!”
Hon hinner inte längre med sina vilda hittepåhistorier, för mina fingrar är snabbt vid hennes sida och nyper till. Om det är något jag lärt mig under mina sju år på mugglarnbarnhemmet så är det att använda våld, effektivt och obemärkt.
”Okej, okej, håll händerna borta, fröken klädnypa!” Isolde blänger mot mitt håll. ”Det är ju bevisligen du som behöver den helande kyssen, med dina grova hjärnskador. Fleamont, kom till vår undsättning nu genast- aj, aj, aj!”

Försvar mot svartkonster går som en dans på rosor; rosor som är vissna, har tusentals sylvassa taggar och dansen river upp mina fotsulor så fort jag rör mig. Tom har hela lärarkåren lindad runt sitt lillfinger- förutom möjlgtivs en viss trollkarl med milda ögon och halvmåneformade glasögon. Professor Merrythought är inte en avvikelse. Om hon märker att något är på tok är hon alldeles för uppslukad av Toms briljans för att bry sig. För han har alltid koll på läget, och på mig. Det är ju Euphemia Longbottom och Tom Dolder i vått och torrt. När vi äntligen kliver ut ur det kvava klassrummet skakar mina knän ytterst våldsamt och det är en ansträngning att ens gå rakt. Någonstans långt, långt borta, tycker jag mig höra en bekant röst som tjatar på mig om ett besök i Sjukhusflygeln. Jag orkar knappt lyfta fingret i protest när ett par välbekanta händer tar tag i mig och leder mig mot nästa lektion - trolldryckskonst med Gryffindor. Jag känner igen de där händerna genom en endaste, simpel beröring; jag skulle kunna identifiera honom om jag så vore en blind man, för jag kan sättet på hur hans fötter slår mot jorden, hur han drar in de ljudlösaste av andetag. Jag skulle känna igen honom i döden, vid världens ände och jordens undergång. Så jag låter honom trycka in en chokladbit i munnen på mig och ta mig till lektionssalen i fängelsehålorna.


Är det någon som blint avgudar Tom så är det utan tvekan Proffesor Snigelhorn. Det skulle inte förvåna mig om den runda, gladlynta mannen skulle vara hemligt förälskad i Tom, men till vår överraskning har han i år känt sig lite äventyrlig och blandat om elevhemmen. Jag kastar en blick över klassrummet, där Tom och Deidameia Hatch från Gryffindor sitter. Hennes ilskna min och illröda, anmärkningsvärda näsa matchar hårsvallet som faller i kaskader över de nätta axlarna. Uppsynen förvånar mig inte, trots att jag är van vid de ständiga stjärnögda häxorna som brukar följa hans minsta rörelser. Tom får en underlig spänning runt munnen när Snigelhorn tillkännager att jag och Fleamont Potter ska arbeta ihop.Trolldryckskonst är inte min starka sida, och Potter ska i alla fall vara extraordinär inom området - vissheten gör mig lättad. Jag önskar bara att Tom kunde lära sig vara lite glad för min skull då och då.
”Så”, börjar professorn, och drar sig i mustachen som får honom att likna en valross. ”Levande död-brygden.”

Flera elever i klassrummet har ingen aning om vad som ska göras eller vad som pågår. Jag hör till en av dem. Chokladens effekt har ebbat av och min huvudvärk är så grov att det känns som om skallen ska spricka och gå i tu, men tankeläsning kommer än en gång till sin fördel och all min styrka går åt legilimeringen. Snigelhorn är alldeles förtrollad av Toms brygd och anar inga konstigheter med vår ständiga ögonkontakt. Jag packar in alla känslor i en tätt, varsamt försluten flyttlåda som jag skjuter undan, långt, långt bak i medvetandet och suger in alla hans instruktioner som en svamp. Blanda en smulad rot av afodill och tillför kokade malörter. Sopoforusbönor och valerianarötter. Toms mungipor hotar att dras upp i ett roat leende.

När lektionen äntligen börjar nå sitt slut är mitt synfält är suddigt och mina glasögon har immat igen helt. Illamåendet jag kände i morse var tydligen bara en liten försmak på vad som komma skall - nu rinner kallsvetten längs med ryggraden, och nu ser jag dubbelt.
”Spännande”, sammanfattar Snigelhorn och slår ihop händerna. ”Några av det bästa utföranden jag sett av mina sjätteårselever har skett här och nu. Herr Dolder, ni slutar aldrig att imponera. Utomordentligt! 20 poäng till Slytherin.” Snigelhorn pausar fundersamt. Svarta prickar virvlar framför ögonen på mig och jag tar tag i bänken för att inte falla ihop. ”Fröken Longbottom? Är allt väl- åh, gode Merlin!” En sista tanke hinner flimra förbi i mitt medvetande: vad som än händer får jag inte missa quidditchuttagningarna och riskera att förlora min plats som lagkapten. Sedan svartnar det för ögonen.

Antal ord: 1 112

Gillar namnet Isolde. Och du skriver, som jag tidigare nämnt, skrämmande bra. Får en så tydlig, levande bild av Tom, och han är ju skrämmande om någon. Och vad fint du får in besjälningar och detaljer! Som att solen är morgonpigg och träffar Davidsstjärnan runt Isoldes hals. Hm, undrar vad det här illamåendet betyder ... mystiskt ...

Du har verkligen en helt egen stil, med uttryck som 'fröken klädnypa' till exempel, samt leken med uttrycket 'en dans på rosor'. Och Tom, ja vi vet ju att han hade hela lärarkåren lindad runt sitt finger - tänk att vara i hans fokus så som Euphemia är. Vad är det hon lider av? Allt blir mer och mer mystiskt. Och spännande. Vad är det Tom håller på med under trolldryckslektionen? Konstant legilimering? Vad händer med Euphemia? Något är definitivt INTE som det ska, och jag väntar ivrigt på fortsättningen!

Så bra! (jag behöver fortfarande emojis med hjärtögon...)
Håller med Avis Fortunae - alla dina uttryck. Jag
älskar dem och det ger texten en helt egen karaktär utöver de karaktärer som redan finns (man förtjänar nobelpris om man förstod vad jag menade där.)

Älskade början på det andra stycket, Försvar mot svartkonster går som en dans på rosor; rosor som är vissna, har tusentals sylvassa taggar och dansen river upp mina fotsulor så fort jag rör mig. Tom har hela lärarkåren lindad runt sitt lillfinger- förutom möjlgtivs en viss trollkarl med milda ögon och halvmåneformade glasögon. Like hello, this is really good!!

Och sen, varför mår hon illa? Och all legilimering? Neeej inga bra vibbar här, något är extremt fel.

Längtar till nästa! ♥

Jag skrev redan detta i uggla, men jag tycker det tåls att upprepas. Jag älskar hur du skriver. Ordvalet. Flytet i texten. Du har ingen rätt att kalla MIG framtida nobelpristagare när det är du som skriver så sjukt fantastiskt!

Yay, mera Myrtle till folket! Ska bli kul att se henne i framtida kapitel

Nu tänker jag dela med mig av lite av det jag tänkte medan jag läste kapitlet första gången:

Genom hela kapitlet finns känslan av att något kommer hända, men man fattar inte exakt vad. Jag drog ganska snabbt slutsatsen att något var fel med Euphemia, men frågan om vad som ska ske härnäst är ändå stor.

Benen vinglar under mig som om jag vore en sjösjuk sjöfarare på öppet vatten
En av mina favoritmeningar. Den beskriver liksom så mycket med så få ord.

Isolde lägger märke till att hon ser dålig ut, och försöker få henne att gå till sjukhusflygeln. Jag undrar om kanske Euphemia hade lyssnat till henne om hon inte ständigt nämnt Fleamont?

Först läser jag att försvar mot svartkonsten går som en dans på rosor och blir lättad över att allt verkar gå bättre. Ett par ord senare inser jag att det i själva verket fortfarande går dåligt, om möjligt ännu värre än tidigare. Det är så skickligt skrivet, jag blir helt förtrollad.

Självklart har Tom hela lärarkåren lindad runt sitt lillfinger, han manipulativa sida har tydligt kommit fram i de tidigare kapitlen. Utom Dumbledore då. Han klev ju in och pratade med Euphemia i förra kapitlet, kanske försöker han prata med henne igen snart (jag vill fortfarande veta vad han sa till henne. please tell me).

Euphemia mår bara sämre och sämre. Vad är det som är fel? Finns det en hint någonstans, är jag bara korkad och har missat det? *läser om hela kapitel 2 och 3* Vad är det jag inte förstår?

Snigelhorn älskar ju Tom, det vet man redan från originalböckerna. Ändå väljer han att separera honom från Euphemia, fattar han att det irriterar Tom eller är går det över huvudet på honom? Med tanke på ett det är Snigelhorn är det nog det senare alternativet.

Gud Tom, skulle det tå kål på dig att vara liiiite empatisk? (Förmodligen är svaret på den frågan ja)

Varför har hon huvudvärk???? Är det på grund av legilimeringen (hoppas jag stavade det rätt)? Det skulle kunna vara en förklaring... Men hon och Tom har ju knappast haft ögonkontakt under hela dagen, så det kan väl inte vara fallet? Eller? Jag borde kanske inte fundera för mycket när jag är trött...

Är det fel att skratta åt att hon tänkte på quidditchuttagningarna innan hon svimmade?

Okej, det var allt för mig för den här gången. Som sagt, superbra kapitel! Det var en ära att få komma med tips innan du postade. Längtar till nästa ♥

Herregud. Det är det enda ordet jag kan komma på, herregud. Du skriver fantastiskt. Jag kom nästan sent till en lektion för att jag satt och läste. Jag ville inte sluta.

Det är speciellt en sak jag märkt att du bemästrat, gestaltningar. Du skriver aldrig att Euphemia håller på att svimma men man förstår det, du skriver aldrig att lektionen i försvar mot svartkonst gick dåligt men jag förstod det också.

Du är bara helt fantastisk och jag vet inte om jag står ut med att vänta tills nästa kapitel kommer ut. Jag hoppas att Euphemia blir bättre och att quidditch uttagningarna går bra för henne.

Längtar redan efter nästa kapitel!

Oj, Euphemia verkar inte må helt bra. En chokladbit i munnen verkar dock hjälpa för stunden.

Isolde verkar speciell. Det går tyvärr inte finna ord på hur hon är. Lite knepig, skulle jag vilja säga.


Försvar mot svartkonster går som en dans på rosor; rosor som är vissna, har tusentals sylvassa taggar och dansen river upp mina fotsulor så fort jag rör mig.

Gud så du målade upp allt bra! Jag kan riktigt känna hennes smärta!
Bra kapitel! Längtar till nästa!

Tack så jättemycket för era fantastiskt underbara kommentarer♥

Jag har skjutit upp det här inlägget lite för jag har tänkt att det kommer ordna sig, men det är så att jag inte har någon dator atm och har inte haft det på ett litet tag. Visst skulle jag kunna skriva på en annan dator, men jag har redan kommit över halvvägs på kommande kapitel så att ladda upp alla mina filer på typ mammas dator eller börja om känns lite olustigt.

Med det sagt kan jag bara säga att den här fanficitonen får en ofrivillig och påtvingad paus : (

Tack än en gång för ert stöd. Bear with me♥

Kommer alltså inte heller vara lika aktiv på mugglis men tagga mig gärna i varje nytt kapitel i era berättelser!!