Definitely maybe

Superbra kapitel! Jag tyckte verkligen om det här, att det är kort spelar ingen roll! Jag kan inte peka ut en speciell rad, mening eller stycke för enligt mig var allting on point!

Angående namnbytet är mitt namn ganska otympligt så jag ska byta, dessutom betyder det inget och det jag ska skaffa har en betydelse.

Jag har aldrig känt mig gladare över timmarna jag spenderat på att öva upp mina fejkade leenden.

Jösses. Jag är mållös. The volume in this sentence is astronomical. Nejmen jag vet inte vad jag ska säga. En så till synes simpel meningar talar om så mycket. Den är en av många som fastnade för mig.

Hela kapitlet är, som allt annat du skriver, makalöst. Jag älskar, än en gång, hur du beskriver relationer och vänskaper. Liksom hur de retas och är så bekväma med varandra, och de skickligt skrivna ordutbytena.

Jag ser fram emot att få reda på mer om Alices mamma, Angus och Lou Ellens eh, relation? och hur trolldryckonsten kommer gå. Jag vill verkligen få reda på vad som hände mellan dem. Trots att kapitlet kanske inte är så långt blir man liksom trollbunden från den första meningen och bara sugs in i din magiska värld. Jag. vill. inte. sluta. läsa!!!! du verkar ha en sån där underbar fingertoppskänsla med skrivkonsten och och du bara väver ihop en saga man inte vill lägga ifrån sig.

Angående namnbytet - boknörd_ är hemskt och cringe (cringe att säga cringe), men jag har absolut inget bättre alternativ. Det är typ mitt legacy nu ju. eller hur man nu säger. jag vet inte vad jag ska byta till???

okej så whoop dee doop. kommer copypastea in samma text i båda mina fanfics så känn ingen press på att läsa den två gånger om du följer båda. om du inte vill/orkar/kan höra om mina negativa tankar eller förklaringen till varför jag är som jag är så måste du inte läsa detta ♥ det är även väldigt flummigt och förvirrat för jag är förvirrad okej let's get to it

så jag har försvunnit ur fanfic-forumet. igen. yeehaw. men seriöst, förlåt. jag vet att jag har gjort samma sak tidigare och sedan dyker jag upp månader senare och bara "hej guys!!!! jag är TILLBAKA!!" för att försvinna igen.

jag älskar att skriva. det är något av det bästa jag vet och ett av de bästa sätten jag flyr verkligheten på. så därför blir jag så jäkla låst och fattar inte vad jag ska göra när jag plötsligt får ångest över att skriva??

det som har hänt under de senaste månaderna (främst när jag skriver på mina fics på svenska) är att jag sitter med ett dokument och vill bara spy på allt jag skriver och klarar fysiskt inte av att spara det. det är som att ha writer's block fast värre för att jag inser långsamt att skrivandet (aka det som alltid gett mig glädje) bara känns hemskt?

detta låter så melodramatiskt men det har varit så svårt att hitta ord som låter som jag, och allt jag skriver känns fel och fejk. det är anledningen till att jag inte kommenterat någon fanfic heller. till er som skriver de fics jag följer (om ni ens läser detta), jag vill att ni ska veta att jag läst alla era kapitel och bara jag orkar sätta mig och skriva något som är längre än ett par meningar så ska ni få världens längsta kommentarer, puss ♥

anyways efter att bara ha dumpat allt några veckor (woohoo duKTIGT, again jag ber om ursäkt) började jag så smått arbeta på fics på engelska på andra plattformar. det var typ lättare eftersom jag alltid haft lite svårare att skriva på engelska så om det blev dåligt kändes det inte lika hemskt? men ja jag börjar komma till en punkt där jag kan skriva utan att känna att allt är vidrigt. yay, heja mig i guess.

FÖR ATT SUMMERA: jag tappade i princip all min kreativitet och känsla i allt jag skrev på svenska ett tag och det var rätt läskigt. att skriva är något jag alltid tyckt om och enligt mig själv varit rätt så bra på, så att plötsligt ha så mycket "problem" med det som jag hade gav mig en del ångest (gotta love that ahahahhaha)

(jag vet att jag är störig när jag skämtar om allt. förlåt)

har fortfarande svårt att hitta orden för att beskriva vad jag känner så om detta är jätteförvirrande ber jag om ursäkt. kände mig bara så taskig som försvunnit utan en förklaring. några av er har ugglat mig och frågat och jag uppskattar verkligen det, så himla mycket kärlek till er.

det har även hänt lite saker irl som jag helst inte går in på i närmare detalj men de har också påverkat min lust att skriva. det hjälper inte att en del ämnen jag skriver om i mina fanfics hits a little close to home så det gör det svårare att skriva om det. har alltid. använt skrivandet som en outlet för mina känslor men denna gång var det för svårt.

also, jag skriver inte detta för att få sympati och snälla kommentarer. jag vet att jag inte är den enda som känner så här (herregud hur själviskt skulle det inte vara att tro att jag är den enda som har problem med writer's block och liknande?) jag skriver det här enbart för att informera om varför det blivit som det blivit med mina fics, just to make that clear.

men ja, vad nu, what comes next? jag har långsamt börjat hitta tillbaka till skrivandet och känner mig mer bekväm i att allt inte är perfekt, för let's be honest väldigt, väldigt få saker är perfekta. jag ska försöka börja uppdatera här igen, men kommer inte med säkerhet ge specifika dagar/datum då jag ska lägga upp kapitel, vill ta det lugnt och se hur det känns först.

och om ni undrar något, bara fråga! jag är som sagt väldigt medveten om att allt detta är lite luddigt men har suttit och word vomitat i typ en halvtimme nu så this is the best i can do right now.

tldr: jag har dåligt självförtroende och tappade all känsla för att skriva på svenska. ska försöka göra mitt bästa med att komma igång med mina fics igen lite smått

men åh mira, fina vän, jag känner igen mig så mycket ♥
jag hade, har om man ska vara exakt, samma problem med min ridning. jag orkade inte, jag presterade superdåligt och hade ingen motivation, så jag pausar från ridningen helt enkelt. trots att det alltid har varit min tillflykt när allt har varit svårt, har jag hittat andra saker som kan rädda mig. kommer jag komma tillbaka? vem vet, men detta är det bästa sättet för mig att hantera situationen.

vad flummar jag ens om? detta handlar ju förfan inte om mig, det är ju din underbara fanfic-tråd jag skriver i, skärp dig leo.

oh well, jag antar att det jag vill säga är att du ska ta din tid, komma tillbaka när du vill, att jag finns här och väntar och att du alltid kan skicka en uggla/spela sso/skicka på discord/skicka på instagram/skicka vart du vill så finns jag att prata ut med ♥

edit: jag lyckas aldrig skriva långa kommentarer....

Heja dig! Du tog dig upp ur svackan, eller är på väg iallafall! Jag fattar att det kanske inte betyder så mycket just nu men, jag tycker att dina fics här är superbra! Jag har saknat dina uppdateringar och ber innerligt om ursäkt för att jag inte ugglat och frågat!

Jag vill också tacka för att du följer min, att tumma och kommentera är inte alls nödvändigt, bara att veta att du finns där och läser värmer mitt skrivar-hjärta ♥

Ta det lugnt, stressa inte och om du vill skriva på engelska, gör det! Om det passar dig bättre och får dig att må bättre så tycker jag att du ska göra det. (Skit i mina tips om du inte håller med, du behöver inte alls tycka som jag ♥.)

Okej men jag ska sluta låtsas osmart jag förstår och bara säga att jag stöttar dig ♥

Styrkekramar till dig!

fina fina du!

du satte ord på mina tankar och känslor. känner ibland att allt jag gör blir alldeles för imperfekt. äckligt. slarvigt. dåligt. matt. tomt. särskilt när det kommer till saker jag älskar och som jag känner mig bekväm med. det känns som om jag inte lever upp till allt beröm jag får, någonsin. (speciellt med ridningen. ha)

nej men forreal,
du är värd att vänta på. sättet du skriver på är berörande och unikt och vackert (sitter vid brorsans speldator nu. mina fingrar värker. abstinens). ta all tid i världen - jag hoppas helhjärtat att du finner glädjen och självförtroendet med orden igen, men det är inget man kan stressa fram och det vet jag. jag önskar också att du själv kan inse hur fantastiska dina verk är. någon dag. inget du skriver är i närheten av vidrigt.
take care♥