The Woods Are Safe

Nu har jag läst! Oj, vad bra kapitlet var! Så spännande att Amber får ett brev från Noah!

Och Hermione använder lite smink. Ja, ja. Nån gång ska vara den första. Och en fin och slät knut är heller inte fy skam.

Oj, namnen Amber och Amy påminner om två karaktärer i min icke-magiska berättelse "Vandalen på ridskolan"! Huvudpersonen heter Amy och hennes mammas namn är amber! Vilket lustigt sammanträffande! Eller vad säger ni, Avis Fortunae och catradora?

Det ska bli skojigt att läsa vidare.

EDIT: jag glömde en sak! Det här med att vänta med att uppdatera: Det gör inget om man väntar. Som läsare får man en andningspaus, samt att man har något att längta till. Författaren får då tid på sig att redigera texten och läsa igenom den en extra gång för att se om något behöver ändras. Du vet vad man säger. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Varför tror du jag uppdaterar "Tårar från himlen" bara en gång i veckan?
Svaret är att jag gör det för allas skull. Jag kan läsa igenom varje kapitel under dagarna, samt redigera den. (Alltså att jag flyttar ner texten, delar upp den i stycken, etc.)

Ni läsare får då tid att kommentera en annan dag, om det är tidsbrist på fredagar! Då har ni dessutom något att längta till, varje vecka. Ni ser kapitlet som en belöning för att ni har jobbat under veckan, och när fredagen kommer, finns ett kapitel som en morot!

Lika bra som alltid, otroligt välskrivet med fina meningar och beskrivningar. Jag tycker mycket om att få bilder av smink och klänningar så det här kapitlet passar mig perfekt. Mycket kärlek och släktingar. Både på verklighetens släktträffar samt i kapitel om många människor samtidigt kan jag tycka att det är lite svårt att hålla reda på alla. Men det är för att jag är sådan; du beskriver tydligt och bra hur alla relationer hänger ihop

Amber verkar vara ensam Slytherin men släkten tar det bra. Är fortfarade galet nyfiken på hur hon har det i sitt elevhem. Och på hur Noah är.

Först och främst vill jag bara säga: Wow, du skriver fantastiskt och jag älskar hur varje person får sin egna berättelse uten att ta fokuset från Amber.


FRED! Jag älskar att tvillingarna gifter sig med Alicia och Angelina, det känns så rätt! Och att hon saknar Bill och Charlie! Klänningen låter fantastisk och blandningen av människor är strålande!

Förlåt för en rörig liten sektion av min röriga kommentar men jag är lite rörig så lev med det

HUSALFER, WINKY. Du är bara bäst. Och Hermione som såklart inte gillar att de finns men hon är så duktig att hon låter det passera ♥

De kom! Charlie och Bill kom! Och det verkar finnas en väldigt vänskaplig och trevlig relation mellan Amber och Bill! Vad trevligt!

Såklart är James nyfiken på spökena

TEDDY, han har fantastiskt blått hår och är försteprefekt den duktiga pojken!

Och så dansar dem, så vackert!
Och Hugo som är uttråkad medan de vuxna roar sig, vilken sexåring hade inte varit det? Han verkar så söt!

Lily kommer till undsättning! Så himla sött! Och de fyra dansar tillsammans! ♥ Albus för också vara med! Amber verkar vara så himla bra med barn!
Sen joinar alla! Vad kul!

Noah verkar vara en trevlig filur, han verkar också vara rolig vilket jag alltid uppskattar!

Lite kritik och förslag på ändringar:

Det står någonstans i övre delen av kapitlet:
”På grund av” och det var i ett sammanhang där jag inte tror att det är något negativt, testa ”Tack vare” istället!

Och sista delen tre dagar senare är ihopskrivas i delen med festen. Jag hade gjort ett nytt stycke där! Ett tips bara!

Annars var allt jättebra (enligt mig) och jag längtar redan efter nästa lördag ♥!

Okej, så jag har äntligen läst igenom kapitlen och oj vad duktig du är!

Jag blir varm i kroppen och dina beskrivningar ger en så mysig känsla. Man blir introducerad till alla karaktärer samtidigt som Amber behåller sin huvudpersonsroll. Jag ser verkligen jättemycket fram emot kommande kapitel, hur allt utvecklas, Noah och varför just hon är i Slytherin, av alla

Okej, min kommentar tog några dagar för jag ville skriva en respons som var lika lång, detaljrik, och otroligt fantastisk som kapitlet. För fantastiskt var det verkligen!



Jag har själv alltid svårt med att få med detaljer när jag skriver, antingen blir det för mycket eller för lite, men du är så otroligt duktig på detta. Lär mig!

Jag älskar också blandningen av dialog och beskrivande text, det är precis lagom mycket av varje så de kompletterar varandra jättebra.

Also, jag fattar precis vad du menar med att man bara vill ladda upp nästa kapitel direkt. Om jag får en fin kommentar på någon av mina fanfics räcker det typ för att jag nästan ska slänga ut mitt uppdateringsschema genom fönstret och bara publicera nästa direkt

Du får med alla olika karaktärer på ett hörn, och oavsett om de har många repliker eller nästan ingen alls så får jag en så tydlig bild av hur de är som person. Det är otroligt duktigt skrivet alltså!

Det är fint att Amber och Hermione har en så nära relation fast de är i olika ålder. Åldern spelar ju inte världens största roll när de kommer bra överens.

Personligen är jag en sucker for familjecontent, det är så fint när karaktärer har en bra relation till sin familj. Hela det här kapitlet är liksom så mysigt och fint att jag bara vill hoppa rakt in och vara en av familjemedlemmarna. Sen har jag ju alltid drömt om att vara en Weasley, hahhah.

Den sista delen som utspelar sig ett par dagar senare är ett perfekt slut på kapitlet. Noah och Amber verkar ha en trevlig relation och jag ser fram emot att få läsa mer om honom.

Jag skulle kunna skriva en essä om varje mening och vad jag tycker bäst om i just den, men det skulle ta lite väl lång tid. Men mitt absoluta favoritstycke är nog detta:
“Hur mår du, lilla sjuttonåring?” frågade Bill med ett leende och det långa, röda håret lätt flaxande i den svaga vinden.
“Lilla?” svarade jag retsamt. Charlie visslade till när han såg min klänning.
“Hur mycket kostade den?” frågade han och jag lade armarna i kors.
“Gissa”, sa jag och tillsammans gick vi tillbaka mot bordet. Charlie satte sig längre ner hos sina föräldrar, medan Bill tog platsen bredvid Ginny.
“Hur mår ni?” frågade han. “Ronnieponken?” Ron höjde på ögonbrynen.
“Fortfarande?” sa han och Ginny skrattade lite. Ron var yngst av alla bröderna, som totalt var sex stycken. Hans äldre bröder brukade retas med honom och hade gjort det sedan barnsben. Ginny var yngst och var den enda dottern, och därmed den tuffaste enligt mig. Vi småpratade lite, skämtade med varandra och stämningen var lättsam.
Alltså, du får ju med deras personligheter perfekt på bara de här raderna! Wow säger jag bara. WOW.

Jag kan knappt vänta tills jag får läsa nästa kapitel!

Mintygirl89


Avis Fortunae


Pixelow


boknörd_


catradora


Jag har insett att jag har gjort Amber väldigt lik mig själv… Förutom att hon är sjutton och jag är fjorton då. Det är sju år mellan James och Amber, det är sju år mellan mig och min lillebror. Amber är bra vän med sin mammas kusiner och sina nästkusiner, och jag är själv nästan identisk med min egen mammas kusin… Både utseendemässigt och intressemässigt!
Här är nästa kapitel, och kommentarer uppskattas alltid♥ (Håll er friska!!)

___________________________________

Kapitel 3
Noah
Jag drog på mig ett par mörka jeans och en lite tjockare tröja. Det verkade som om hösten var tidig i år, med tanke på den lite kyligare vinden som fick trädens grenar att svaja. Jag såg till att Amys bur var ordentligt stängd och hon kuttrade lite när jag, med magi som jag nu fick lov att använda, tog med mig henne och kofferten ner till spisen.
“Är du redo att ta dig an ditt sista år?” frågade pappa när jag såg till att allting var med.
“Jag har aldrig varit mer redo.” Jag log mot honom och efter varandra åkte vi, hela familjen, genom spisarna till Den Läckande Kitteln.
“Okej hörni, vi har fyrtiofem minuter på oss innan tåget går”, sa mamma stressat. Vanligtvis var hon världens lugnaste person, men när det gällde vår skolgång fanns det ingenting som kunde lugna henne.
“Lugna dig, mamma”, suckade Rylan och himlade med ögonen. Jag skrattade till, och pappa tryckte till min hand, till synes omedvetet. Han skulle sakna oss, det visste jag, och han verkade ha varit ännu mer uppjagad denna sommaren. Kanske för att jag aldrig skulle återvända till skolan efter detta året.
“Det tar en halvtimme och gå!” sa mamma och började gå i rask takt mot Kings Cross med det rödblonda håret svajande. Hon muttrade lite över att Rylan inte är gammal nog att transferera sig, men vi hade gått samma sträcka i sju år. Och varje gång hade det gått fortare.

När stationen kom inom synhåll andades mamma ut och började gå i ett långsammare tempo, som vi andra lyckades hålla. Väl framme mötte vi familjen Potter på perrongen mellan nio och tio och James gav mig genast en kram. Sedan kom hans syskon som också ville kramas. Jag log mot dem och tog James i handen. Jag sjönk ner på huk och tittade honom i ögonen.
“Vet du hur man gör?” frågade jag. James nickade.
“Jag tror det.” Jag reste mig igen och tog min bagagevagn, med kofferten och Amy på. Tillsammans sprang jag och James igenom spärrväggen mellan perrong nio och tio, och vi kom ut på perrong nio och trekvart. Vi hade fått upp farten och lyckades nästan springa in i en sjätteårselev från Slytherin, som jag inte visste vad han hette men kom ihåg honom som väldigt otrevlig. Nu fräste han någon om blodsförrädare innan han gick vidare med en sur min. Jag himlade med ögonen och vi flyttade oss från väggen, vi ville inte stå i vägen för våra familjer.
“Lyssna inte på den typen av människor”, sa jag till James. “Men försök att hålla dig god vän med folk från alla elevhemmen, det kommer hjälpa dig enormt.” Nästa sekund var resten av familjen Potter, förutom Harry, och min egen familj på den magiska perrongen, och med sig hade de Teddy Lupin och hans mormor, Andromeda Tonks.
“Teddy!” utbrast jag och gav honom en kram. Vi hade inte haft tillfälle att prata på festen och förutom då var det längesedan jag sett honom senast.
“Hej!” sa han, glatt överraskad, med ett leende i hela ansiktet. Det blåa håret som han brukade ha hängde ner och skymde det ena för dagen mörkbruna ögat. Han var, precis som sin mamma, en så kallad metarmorfagus och kunde byta utseende när han ville. Oftast hade han dock det blåa håret och sina bruna ögon.
“Hur mår du?” frågade jag.
“Bra, hur är det sjä…” började Teddy, men avbröts av Ginny som schasade på oss lite. En flicka med blont hår kom genom spärrväggen, och efter det kom äntligen Harry. Vi undrade varför det hade tagit det för honom, och svaret var att den blonda flickan var mugglarfödd och hade behövt hjälp.
Jag krokade i Teddys arm och med James i min andra hand började vi gå mot tåget. Det röda ångloket stod och puffade ut moln med jämna mellanrum, och var inte alls likt de moderna tågen som gick från de vanliga perrongerna på Kings Cross. Jag kollade klockan på min arm, den var fem i elva. Fem minuter innan det var dags för sista turen till Hogwarts.

James tryckte min hand och pekade på olika saker med upphetsad röst. Han hade bara sett tåget som liten, vilket han inte kom ihåg. Längst fram på tåget satt en lite böjd skylt med texten Hogwartsexpressen, och ovanför det en liten Hogwartssköld, med alla fyra elevhemmen på.
“Nervös?” frågade jag och tittade på James. Teddy knuffade mig lite i sidan innan James hann svara. Jag tittade på honom.
“Jättenervös”, flinade Teddy och jag skrattade.
“Det var inte dig jag frågade, dummer”, sa jag med spelad irritation och James skrattade åt oss. Sedan nickade han åt min fråga och vi gick en liten bit längs tåget, vi ville inte sitta absolut längst fram. Våra föräldrar och Rylan gick bakom oss och sköt på våra bagagevagnar för att vi skulle kunna hälsa på alla våra vänner.
“Am!” Jag vände mig om. Det fanns bara en person som kallade mig Am. Vart var han…?

Så fick jag syn på honom, med en bagagevagn framför sig och inga föräldrar, eftersom mugglare inte kommer in på perrongen. Jag släppte både Teddy och James och sprang förbi mina föräldrar, som log åt min lycka. Det var tio långa veckor sedan jag sist hade sett honom. Han släppte sin bagagevagn och jag kastade mig runt halsen på honom. Jag hade inte varit så glad på hela lovet.
“Noah!” sa jag lyckligt och han skrattade och kramade mig.
“Jag har saknat dig”, sa han med grumlig röst. Jag kramade honom ännu hårdare.
“Jag har saknat dig med!” viskade jag och släppte honom sedan. Jag tog honom i armen och drog med honom bort till min familj, som nu också stod med Bill, hans fru Fleur och deras barn, Victoire, Dominique och Louis. Jag kramade om Victoire, och log mot Dominique och Louis, som skulle börja tredje och andra året.
“Hur mår ni?” frågade jag, och alla gav positiva svar. Vi tog med oss koffertarna upp på tåget, innan vi klev av igen och sa hejdå till våra föräldrar. James kramade om både Harry och Ginny länge, och sedan sa han hejdå till Lily och Albus. Sedan klättrade Lily upp i min famn. Hennes ögon var lite blanka, som att hon skulle börja gråta.
“Jag vill också åka!” snyftade hon, och jag skrattade lite och tröstade henne med att jag kunde vara med henne hela jullovet sen.
“Då kommer vi inte se mycket av er två”, skämtade Harry och jag skrattade igen. Sedan sa vi hejdå och klev på tåget, James höll Teddy i ena handen och mig i andra, och på min andra sida fanns Noah. Där han hade varit i sju år.

Vi satte oss i den kupé som vi alltid hade suttit i, dock tillsammans med James detta året. Mittemot mig satt Teddy, och bredvid mig satt Noah. James satte sig bredvid Teddy, men studsade upp varannan sekund för att titta på alla olika människor och djur som kom förbi i korridoren utanför. Jag lutade huvudet mot Noahs axel och suckade belåtet. Jag var glad att det bara var killar i kupén, eftersom jag alltid hade föredragit att umgås med killar framför tjejer. Jag var självklart god vän med de flesta av tjejerna i min årskurs, men jag umgicks hellre med Noah och Teddy.

James pladdrade på som vanligt, och Teddy pratade glatt på han med. Jag hade slumrat till då och då mot Noahs axel - jag var van vid resan vid det här laget. Men då och då hade jag och Teddy fått gå ut och kolla läget i kupéerna, eftersom vi hade uppgifter som försteprefekter. Det förvånade mig dock att det var jag som hade blivit försteprefekt och inte Noah, eftersom han var vän med alla på hela Hogwarts. Han hade aldrig hamnat i bråk med någon vad jag visste, och vi pratade varje dag om vad som hände. Jag däremot kunde ha ett ganska hett temperament när jag väl gick igång. Det hände inte ofta, men det hade hänt.

Jag gick nerför korridoren i tåget, och inte många kupéer bakom vår fanns en liten grupp elever. På golvet låg en förstaårselev och skakade, med lite rufsigt, blont hår.
“Vad händer här?” frågade jag myndigt. Jag fick svaret att en tjej hade svimmat, och jag bad om att få komma fram.
“Jag är försteprefekt, var snälla och flytta på er.” Eleverna flyttade tyst på sig och jag kom fram till flickan på golvet. Det var den flickan som Harry hade hjälpt genom spärrväggen.
“Vad hände?” frågade jag igen. Flickan svarade skakigt att hon inte visste, och de runt omkring började prata i mun på varandra. Jag höjde handen för att de skulle lugna sig. Effekten kom omedelbart - de hade respekt för de äldre. Ingen av dem verkade gå över tredje året.
“Hon började frysa”, sa en brunhårig tjej, som såg ut att gå andra eller tredje året. “Hon låg på golvet och skakade i säkert mer än tio minuter”, fortsatte hon sedan. Tjejen på golvet spärrade skräckslaget upp ögonen.
“Har jag varit medvetslös i mer än tio minuter?” utbrast hon skakigt.
“Ja”, svarade en pojke. “Men stressa inte upp dig, ta det lugnt.” Den blonda tjejen andades djupt och berättade för mig att det hade hänt innan, men inte varit medvetslös i mer än några sekunder. Jag nickade förstående och gav henne henne bit choklad, det brukade hjälpa mot yrsel.
“Vet du vad du heter?” frågade jag, för att se till att hon mådde bra.
“Amelia. Amelia Hansson.” Jag nickade igen, och hjälpte henne upp. Hon försvann sedan, och jag gick tillbaka till vår kupé.

“Vill ni ha något från vagnen, kära vänner?” Ännu en gång väcktes jag ur mina funderingar, denna gång av den lilla häxan som drog en vagn genom tåget med pumpajuice och godbitar. Jag köpte några chokladgrodor till oss alla och en påse Bertie Botts bönor i alla smaker. Noah köpte lite av Droobles bästa bubbelgum, men precis när vi hade satt oss ner kom Rylan inrusandes i vår kupé.
“Ber, Teddy, kom, det är bråk nere vid oss. Jag har inte en aning om mellan vem”, sa han andfått. Jag och Teddy reste oss snabbt, men vi utväxlade några undrande blickar. Så här mycket händelser brukade det inte vara på tåget.
“Kommer snart”, sa vi till Noah och James och gick snabbt genom tåget, efter Rylan. Efter knappt femton sekunder hörde vi gråt och en ilsken röst.
“Stopp, stopp, stopp, jag är försteprefekt, vad händer?” sa Teddy och tog täten. Så fort vi kommit närmare såg jag att det var den otrevliga sjätteårseleven från Slytherin som stod med upprörd min framför en flicka som såg ut att gå sjunde året, men jag hade aldrig sett henne förut. Hon hade halmblonda flätor och grät tyst. Jag lade märke till att hon inte hade något av elevhemmens färger på sin mantel - den var helt svart.
“Den äckliga smutsskallen pratar inte ens engelska, men hon påstår att hon ska med till Hogwarts!” fräste killen och pekade på tjejen med flätor. Jag grep in.
“Inga sådana ord, hade terminen börjat hade du fått fem poängs avdrag”, sa jag. Killen bara stirrade på mig, innan han stegade iväg med några andra elever efter sig. Jag himlade med ögonen och vände mig mot tjejen.
“Hur mår du?” frågade jag. Hon tittade på mig med stora, blå ögon. Hennes haka darrade.
“J-jag ljuger inte”, snyftade hon med en annorlunda brytning. “Jag ska till Hogwarts!” Jag lugnade henne, innan jag skickade tillbaka alla som hade samlats till deras egna kupéer. Tjejen, som nu hade torkat tårarna men fortfarande hade rödflammiga kinder, gick iväg med några flickor från Hufflepuff. Jag suckade.
“Gå du tillbaks, så kan jag ta några minuter här ute nu”, sa jag och Teddy nickade innan han försvann och jag började gå längs korridoren, som nu var lugn och tyst.

Tåget dunsade hemtrevligt i en obrytbar takt och lugna, men upphetsade, röster hördes genom de både stängda och öppna kupédörrarna. Jag kikade ut genom fönstret och andades djupt. Jag var på väg hem igen. Jag ställde mig i korridoren och lutade mig lite mot väggen där jag stod några minuter. Det var inte många som passerade, de flesta satt med sina vänner och berättade om sina lov. När det hade gått tio minuter började jag gå tillbaka, men precis när jag gick förbi en dörr öppnades den och en kille i min ålder gick rakt in i mig. Jag knuffades in i väggen och backade ett steg. Jag masserade min axel, och tittade på killen. Han var klädd i en helsvart mantel, precis som tjejen utan några elevhemsfärger. Det var annorlunda, från och med första året visste man vilken färg man skulle ha.
“Men för i helvete”, muttrade killen på ett språk jag inte förstod. Någon annan som inte var brittisk skulle till Hogwarts?
“Ursäkta mig?” frågade jag på engelska. Killen tittade förvirrat på mig, men fräste sedan med ännu en annorlunda brytning:
“Se dig för!” Sedan knuffade han sig förbi mig och jag gick fundersamt vidare. Jag funderade på en massa olika anledningar till varför någon som inte var brittisk hade hamnat på Hogwartsexpressen. Jag gick så djupt i mina tankar att jag upptäckte att jag hade gått några kupéer för långt. Jag satte mig tyst bredvid Noah igen, som tittade bekymrat på mig. Han visste inte hur han skulle tolka mitt ansiktsuttryck. Jag berättade för honom, och när jag var klar verkade han lika förvirrad som mig.
“Så, han pratade ett annat språk?” frågade Noah och jag nickade. “Jag trodde Hogwarts bara tog in från Storbritannien?” Trots att han var mugglarfödd, kunde han mer om Hogwarts än mig. Jag nickade, och sedan bestämde vi oss för att släppa det. Vi skulle kanske få veta mer på skolan. James och Teddy hade inte lyssnat, utan sov nu båda två. Teddy hade troligtvis ändrat utseende (jag drog den slutsatsen eftersom han hade ett rött ögonbryn med matchande slingor i håret) och visat James vilket kunde ta mycket energi för yngre människor.
“Haha, kommer du ihåg vår första tågresa?” frågade jag och Noah skrattade.
“Vi såg väl typ likadana ut?” Han nickade mot de två mittemot oss. Jag knuffade till honom.
“Åtminstone du iallafall”, sa jag och la mig ner över sätena, med fötterna i Noahs knä. Jag sträckte på mig och de mörka håret låg som en solfjäder runt mitt huvud. Noahs mörkblonda, lockiga kalufs glänste i eftermiddagssolen, som också gav hans blågrå ögon en särskild glimt. Han satt rak i ryggen, vilket fick honom att se väldigt stel ut, och pillade med mina skosnören. Var och varannan minut kastade han blickar ut genom fönstret, som om han höll utkik efter något.
“Slappna av”, fnissade jag. “Det är flera timmar kvar innan vi är framme.” Han lutade sig tillbaka med ett snett leende och sjönk snabbt ihop som en säck potatis. En lång stund satt vi så, i tystnad med det enda ljudet som fanns kom från tåget. Utanför fönsterna blixtrade olika miljöer förbi. Långsamt sjönk solen på himlen och den första september började närma sig sitt slut. Noah fortsatte knyta och knyta upp mina skosnören, men efter en blick på klockan reste jag mig upp och puffade på Teddy. Han slog upp ögonen och såg sig förvirrat omkring. Jag sa åt honom att det var hans tur att kolla läget och väckte sedan James, som kurat ihop sig till en liten boll på sätet.
“Vakna nu, J”, sa jag och ruskade lite på hans axel. “Vi måste byta om, vi är framme snart.” James gnuggade sig i ögonen och satte sig upp. Han såg mycket besviken ut över att ha missat hela tågresan.
“Varför väckte du inte mig tidigare”, stönade han och tittade anklagande på mig och jag skrattade.
“Du har flera år på dig att memorera hela resan, om du vill”, sa jag och öppnade sedan min koffert. Under tiden hade Noah snabbt bytt om och gick nu ut korridoren för att vi skulle kunna byta om själva. Jag drog på mig min mantel med Slytherins emblem över vänstra bröstet. James tittade på det.
“Kommer jag också få ett sånt?” Hans mantel var, precis som de två med brytning, helsvart, men det var förståeligt i James situation. Jag nickade och sekunden senare kom både Noah och Teddy in i kupén igen.
“Vi anländer vid Hogwarts om tio minuter, var snälla och lämna ert bagage på tåget. Det tas upp till slottet separat”, hördes lokförarens röst en liten stund senare. Vi hade förklarat för James att han skulle få åka med halvjätten Hagrid över sjön, och att vi skulle ses senare. Han skulle inte oroa sig.

När vi klev av tåget tio minuter senare mötte jag några av mina klasskamrater, den pratglada Abigail och den tysta Madison. Abigail kastade sig om halsen på mig och började genast prata om hennes nya kille och om allt som hade hänt under lovet. Jag avbröt henne och såg till att James kom fram till vår stora vän Hagrid ordentligt, innan jag krokade arm med Teddy och Noah. Vi satte oss i en av de svarta, hästlösa vagnarna och Abigail lyckades precis klämma sig in mellan mig och Noah. Hon tittade flörtigt mot honom, och Noah vände ansiktet bort från henne. Under hela vår skolgång hade Abigail försökt få Noah att tycka om henne, trots att hon skaffade andra killar åt höger och vänster, men han hade bara viftat bort henne. Av alla som fanns på skolan, tyckte han nog att Abigail var jobbigast. Madison hade tyst satt sig bredvid Teddy och stirrade nu ut i septemberkvällen.

Lika bra som alltid och jag gillar verkligen den lilla kvartetten Amber-Noah-Teddy-James. Förstår att det kan vara vilsamt att umgås mycket med killar. Mystiskt med de två eleverna utan elevhemstillhörighet! Gissar att vi kommer att få reda på mer om dem ... ser fram emot det!

EDIT: och Amelia ... Amelia Hansson ... skulle det kunna vara samma Amelia som i en viss annan story?

No comment...

Gud, vilket bra kapitel! När jag läser om de kalla vindarna, kan jag nästan känna kylan genom dataskärmen!

Roligt att hon mötte sina vänner. Och vad kul att du har kikat på "Vandalen på ridskolan"! Men ta dig tid att läsa den. Detsamma gäller "Tårar från himlen". Ta god tid på dig, med den också.

Jag gillar att Amber ingriper när den andra flickan svimmar! Det är bra att hon finns till hands. Amelia verkar för övrigt lite mystisk. Vi får se hur det går.

Tips:

När vi klev av tåget tio minuter senare mötte jag några av mina klasskamrater, den pratglada Abigail och den tysta Madison. Abigail kastade sig om halsen om mig

Byt ut ett "om", så det blir synonymer.

När vi klev av tåget tio minuter senare mötte jag några av mina klasskamrater, den pratglada Abigail och den tysta Madison. Abigail kastade sig om halsen på mig

Det är bra att det redan finns något mystiskt, något som får en att undra, med de (typ) nya eleverna. Det gör det hela mycket mer faschinerande (jag menar typ intriguing, detta var den bästa översättning jag kom på) och man ser fram emot nästa kapitel.

Nice!