Prinsen (sjätte året)

Hjälp! Nu är jag här igen och har halkat efter på läsandet… helt mot min egen vilja så klart men jag har varit tvungen att prioritera pluggande och tentaskrivande… egentligen borde jag ha gjort det ikväll också men nu kunde jag inte hålla mig borta längre… så utan vidare tänker jag dyka rätt ner i denna otroliga historia…


“Den som hade haft hälften av er självdisciplin, miss Silver.”
Sirius slängde ett öga på mina olika högar av skrifter och böcker på köksbordet,

Aj… satte mig nyss ner här och försökte ignorera högen med skolböcker bredvid mig och så fick man genast känna lite skam över att sakna den egenskapen Miriam besitter… självdiciplin var det ja… Å andra sidan är hon fast där och har kanske inte något roligare som distraherar henne

När jag kom till sans igen låg jag på bordet omgiven av papper som spriddes ut över ytan medan Severus utforskade varje del av mig med sina läppar och…

Ändå skönt att Miriam inte är helt omänsklig och också tappar koncentrationen och låter tankarna fara iväg när man sitter och försöker arbeta/plugga.

Precis som i min fantasi hängde han resmanteln över en stol, men det var den enda likhet som fanns med drömmen och stämningen kunde inte ha utgjort en djupare kontrast.

Detta känns så sorgligt på något vis, att ibland kan drömmar och verkligheten ligga så nära men ändå miltals iväg från varandra. Att vi bär på så många tankar och så mycket ångest över stort och lite och distanserar oss i sådana stunder från de vi älskar mest. Hoppas att Miriam kan dra ut Snape ur skalet och ge honom lite balsam för själen.


Sedan rämnade fasaden och vi störtade in i varandras armar.

Jag grät. För att sådana saker är så fina och ömma men också kanske för att jag är lite stressad just nu och vem kan jag luta mig mot…?

Han var iskall.

Det här fick mig att tänka att det var exakt sådan han beskrevs när han kom in i rummet – iskall. Tyckte det var häftigt att du sammanförde det med själva orden nu. Både liksom fysiskt och mentalt iskall.

han höll mig ännu hårdare och mumlade med förtvivlan i rösten: “Din värme … bara din.”

Alltså… detta. Detta är allt. När ångest bränner i bröstet och man känner det som om man ska gå under och som att livet sakta glider ur en, att någon då som man älskar håller om en och sakta drar en tillbaka ner mot jorden och sin egen kropp. Som med sin blotta värme och närvaro lugnar en och som genom sin andning hjälper ens andningen hitta sitt normala tempo igen.
Gud hjälpe oss, Miriam …”

Detta var ju ändå lite intressant… Det där med Gud, just eftersom man aldrig hör någon nämna honom i Harry Potter böckerna (Förutom då Rowlings subtila hintar genom hela berättelsen, med symbolik etc. men det är en annan utläggning).
Vet inte om du bara har skrivit det för det är så djupt rotat i vårat eget språk eller om det är för att hinta om Snapes bakgrund, det att han är halvblod…

“Alldeles riktigt antaget”, sa Severus entonigt

…Förutom mot sig själv… det måste vara svårt att leverera dödsstöten mot någon som betyder något, en vän, en kollega, någon som såg en för vad man var och gav den där andra chansen. Fast att Dumbledore är med på det. Tänk att behöva kasta den där avgörande förbannelsen och bevittna när döden får sitt grepp och hur mitt framför ögonen glider livet ur den man träffat och plötsligt är det över men bilderna försvinner aldrig ur minnet. Jag tänker på ångesten över att behöva slutföra det uppdraget. Särskilt med tanke på hur svårt vanliga människor ändå har att döda andra människor i fall där man ställs fiende mot fiende (vill minnas att det bara var kring 25% som faktiskt sköt dödliga skott under andra världskriget när de ställdes mot sin fiende).
Tanken då när man ställs inför någon man tycker om, någon som man kanske rentav älskar som medmänniska. Snape står framför något som är otroligt jobbigt och ångestframkallande.
Kapitel 4 - Födelsedag

“Se där, nog kommer du att gifta dig, lilla vän!” sa hon nöjt

Trodde jag missat något väldigt avgörande och fantastiskt kapitel och satte kaffet i halsen… men sedan kom jag på vad hon syftade till och tårarna som välde upp i och med kaffet i halsen kändes plötsligt äkta.

“På tal om Diagongränden är både Ollivander och Florean Fortescue försvunna”, sa mr Weasley dystert.

Är jag tramsig nu? – För det första jag tänkte på var att de äntligen erkänt sin kärlek till varandra och rymt iväg för att leva livet tillsammans utan skvallrande häxor och trollkarlar… Jag menar Ollivander tycker väl om glass?

Ginny himlade med ögonen åt kärleksparet bakom ryggen på dem, vilket fick Harry att flina till.

Jag älskar det här, mest för att kapitel fem var ett av mina favoritkapitel när jag var 14 och läste halvblodsprinsen… tyckte det var så underhållande hur alla störde sig på Fleurs lite självupptagna sätt (sen visade det ju sig att hon ändå var ganska decent ).

Fleur var redan uppstigen och kvittrade som en morgonfågel när hon flög hit och dit i rummet, ivrigt dragande i rullgardiner och överkast.

Okej, kan ändå förstå att hon inte genast var populär. Jag skulle inte uppskatta det om mina sällsynta sovmorgnar blev hastigt avbrutna av någon som sprang runt och kasta in brännande solljus och sjöng morgonskärande toner…
Däremot runt tio snåret är det varmt välkomnat!

“Varför måste mamma vara så 1800-tal och inte låta henne sova i Bills rum?” stönade hon. “Som om de inte redan …”

Skrattade gott åt detta. Kanske det är för att de just redan gett sig till varandra som Molly håller de isär… väggarna är kanske inte så tjocka och det är inte alltid man minns att bruka silencio…


En vacker, mörkhårig kvinna som såg ut att vara jämnårig med Severus såg hemlighetsfullt på mig från dörren till madam Malkins butik. Jessica Raven

Det var väl den kvinnan som Sirius träffade? – Spännande!!!

Sagt och gjort. Vi steg in i butiken för klädnader och jag såg mig andäktigt omkring på paljettprydd prakt och mjukt pälskantade resmantlar. Det var här Severus hade skaffat de ljuvliga, silverskimrande festkläder som jag, med magiskt modifierat utseende, burit nyåret mellan 94 och 95 hos familjen Malfoy. Det var första gången jag stiftade närmare bekantskap med Draco och fortfarande gick det att minnas den häftiga, återhållna vreden hans beteende hade väckt hos mig.

Jag hade dock en bestämd känsla av att det inte hade speciellt mycket med Draco att göra.

Jag antar att Miriam likt jag syftar till den där flickan som var med Draco inne i affären. Jag måste säga att du väckt mitt intresse och jag är mer än nyfiken på att ta reda på vem detta är!

Fantastiska kapitel som vanligt! Du överträffar dig själv varje gång och har stor anledning att känna dig stolt. Oavsett vad så kan din story alltid skänka mig lite sinnesro och lugn en stund. Tack ännu en gång för så fantastiskt skriveri och för en så underbart härlig story!

Om ni blev lästa fanfiction - på goda grunder!

Snart, snart snart!!! Hoppas jag att jag får tid att läsa. Saknar denna berättelse så mycket. Men du vet hur livet är. ♥

Jättebra kapitel som vanligt. Oj, det blev nästan som ett eldhav i butiken när gänget möter Malfoy! Ja, vi får se hur det går när de anländer till Hogwarts. Så bra att du förstod vem jag menade. Men jag lovar att vara mer tydlig, för det var som sagt inte min mening att göra dig förvirrad.

Ja när det gäller Quirinus: (Spoiler från våra ugglor)



Jag gillar att få långa kommentarer, så därför försöker jag skriva så långt som möjligt, för att få läsaren att känna sig peppad.

Tips på språng!

Fleur var redan uppstigen och kvittrade som en morgonfågel när hon flög hit och dit i rummet, ivrigt dragande i rullgardiner och överkast.

Meningen låter lite konstig i mina öron. Kolla hur jag hade skrivit.


Fleur hade redan stigit upp och som en kvittrande morgonfågel flög hon hit och dit i rummet, ivrigt dragande i rullgardiner och överkast.


“Låt gå då, för Merlins skull, men ni kommer direkt över gatan in till mig i butiken när ni har provat färdigt.”


Om du ser den röda delen, låter texten lite märklig i mina öron när jag läser den högt. Tror det skulle se, och låta, bättre om du tar bort några ord. Läsaren förstår Narcissas budskap ändå.

“Låt gå då, för Merlins skull, men så fort ni är klara, kommer ni till mig.”

I övrigt var det spännande! Det ska bli kul när hon möter Snape igen.

Jättebra, har läst ikapp nu, och gillar den verkligen. Jag rycker verkligen att du fångar karaktärernas personligheter, och längtar till nästa kapitel

Ginerva2003


SweeneyTodd


Trezzan


Mintygirl89


Jupiter




Kapitel 6 - Patronus

Ständigt denna dimma. Jag hade trott, att Hogwarts närområden skulle vara förskonade, men det mörka diset som låg över Hogsmeades perrong var lika tjockt som röken från ångloket brukade vara. Snart skulle tåget komma glidande och med ett omständigt gnisslande bromsa in på den öde stationen, för att fylla den med förväntansfulla elever. Tonks spanade ivrigt mot de tomma spåren.
“Du klarade medtransferensen bra”, sa hon uppskattande.
“Jag är mätt och utvilad”, konstaterade jag sakligt. “Då brukar det gå fint.”
“Utvilad? Du har arbetat hela helgen, tjejen. Jag fick nästan ta böckerna ifrån dig till slut!”
Det var sant. In i det sista hade jag förberett skolstarten och bett Tonks transferera mig sent på söndagskvällen så att jag skulle spara in tiden för tågresan. Visst hade det varit vemodigt att se mina yngre vänner resa iväg till Kings cross station, men det hade behövts en dag i tystnad för att allt skulle falla på plats med planeringen - och kanske även med övriga tankar.



Ungdomarna hade varit oroliga den sista veckan på lovet och haft delade meningar om en hel del saker. Framförallt gällde det Malfoy, inte bara incidenten i klädbutiken utan även hur Harry, Ron och Hermione senare sett honom smita in i den illa beryktade Svartvändargränden. De hade själva lyckats ta sig ut ur affären - tvillingarnas nyöppnade butik för skämtartiklar - där vi då befann oss tillsammans med hela Rons familj, och sedan hade trion smugit sig efter Draco. Han hade varit ensam, utan både sin mamma och flickan, och uppträtt hotfullt mot butiksbiträdet inne på Borgin and Burkes. De hade lyckats tjuvlyssna och saker Malfoy sagt och gjort där inne hade nu fått Harry att envist hävda en riktigt kuslig teori.
“Han visade Borgin något riktigt skrämmande”, sa han. “Något som fick Borgin att gå med på alla hans krav. Och i klädaffären såg jag att han ryckte undan vänsterarmen från madam Malkin när hon skulle rulla upp ärmen. Han har fått Mörkrets märke inbränt och ersatt sin pappa som Dödsätare!”
Ron och Hermione vägrade tro att Voldemort skulle rekrytera en sextonåring och själv var jag också skeptisk, men inte fullt så tvivlande som de. När vi kom till Hogwarts skulle jag definitivt be Severus hålla ett öga på den unge Slytherineleven.

Förutom att gräla om Harrys Dödsätarteori hade ungdomarna livligt diskuterat flickan som, enligt egen utsago, bodde hos Malfoy. Både Harry och Ron ondgjorde sig inlevelsefullt över hur hemskt det måste vara att tvingas dela bostad med en sådan läskig typ, medan Hermione och jag var mer eftertänksamma. Hermione hade träffat henne i bokhandeln en kort stund efter incidenten i klädaffären och då fått reda på att hon hette Eleonora Jacobsson och kom från Sverige. Hon skulle också börja på Hogwarts men hade enligt Hermione varit en aning färgad av Dracos perspektiv på skolan, bland annat ivrigt frågat Hermione om hon tillhörde Slytherin. Jag kunde dock inte glömma flickans ögon när hon stått i försvarsställning framför sin följeslagare och åter trädde ordet Gryffindor fram på min näthinna. Nog för att hon verkade vara den sortens person som alltid hjälpte den som behövde, även om det råkade vara någon som inte själv uppträdde speciellt behagligt, men jag fick en känsla av att hon på något sätt måste känna sympati för Malfoy. Kanske hade hon sett sidor av honom som vi inte hade en aning om.



Jag kom på mig själv med att undra om Malfoy skulle ha sällskap med flickan på tågstationen också och spanade nyfiket efter dem när tåget bromsade in. Dimman och det tilltagande mörkret gjorde det svårare än vanligt att urskilja elevernas ansikten, men snart fick jag faktiskt syn på henne mitt bland mina egna vänner. Hermione och Ron nickade glatt åt mig och Tonks när de skyndade förbi för att ta plats i vagnarna som, dragna av testraler, skulle ta dem upp till slottet, och flickan gav oss en vänligt nyfiken blick.

Vi stod kvar på perrongen ända tills folkmassan började tunna ut. Tonks, som var stationerad i Hogsmeade som en del av den ökade säkerheten, såg mycket fokuserad ut när hennes blick löpte över tågvagnarna. Plötsligt fick vi syn på Malfoy, en av de sista som lämnade tåget. Han var ensam och hade ett nöjt flin på läpparna.
“Vilka vagnar är lediga?” frågade han Tonks liksom i förbigående och fällde upp kragen som skydd mot den fuktiga luften. Det ljusa, nonchalant rufsiga håret lyste i mörkret.
“Du får själv se efter”, svarade Tonks korthugget. “Jag har ansvar för säkerheten på själva stationen.”
“Aha”, sa han och såg menande på mig, medan det nöjda flinet blev bredare. “Så bra att det ansvaras för ... säkerheten.” Kommentaren tycktes oskyldig men jag visste precis vad han syftade på: att jag borde vara fängslad och övervakad, så som jag också hade varit en kort tid under Umbridges styre, när mitt ursprung och min kraft blivit avslöjade.
“Bäst att du skyndar dig nu, grabben.” Tonks såg bistert på honom när han gav sig av mot de sista vagnarna och sedan vände hon åter sin uppmärksamhet mot tåget: “Kom, Miriam, vi måste söka igenom kupéerna. Harry kom aldrig ut.”
“Vad säger du?” utbrast jag häpet. “De var ju bland de första som …”
“Harry var inte med dem. Kom nu, du tar de första så går jag lite längre fram.”
Det slog mig att hon hade rätt; jag kunde inte minnas Harrys ansikte bland de andra. Mitt hjärta bultade av oro när jag tittade in i den ena kupén efter den andra, alla hopplöst tomma och upplysta av naket lysrörsljus, men snart hörde jag Tonks tala med någon och när jag kom ut stod hon där i gången med Harry. Jag flämtade till när jag fick syn på hans ansikte, täckt av blod och med näsan krossad.
“Merlin, Harry!” kved jag. “Vem?”
“Draco Malfoy”, svarade Tonks bistert i hans ställe och tillade: “Skynda er, vi måste hoppa av! Tåget börjar röra på sig!”
När vi med en duns hade landat på perrongen, pekade Tonks på Harrys ansikte med trollstaven.
“Episkey”, sa hon och skadan i hans ansikte läkte omedelbart ihop. “Bäst du tar på dig din osynlighetsmantel, Harry. Jag ska skicka ett meddelande till slottet att vi är på väg, så att någon kan möta oss.”
Hon började göra de omständliga rörelser som framkallar en patronus, men just som något mycket ljust och lätt frigjorde sig ur hennes trollstav tog Harry ett bryskt tag om min arm och vände mig mot sig: “Kom in under manteln du också, Miriam. Du behöver skyddet minst lika mycket som jag!”



Vi sa inte mycket på vägen upp mot slottet. Det var ganska bökigt att få plats under manteln tillsammans med Harry, som hade växt ytterligare under sommaren. Jag ville fråga honom om vad som hänt med Malfoy, men tänkte att vi fick ta det när det blev tillfälle. Draco hade gjort sig skyldig till misshandel och det borde få kännbara konsekvenser, tänkte jag bittert, men insåg att Harry förmodligen aldrig skulle gå med på att rapportera händelsen. Han stirrade envist i marken med ett tafatt grepp om min arm för att vi inte skulle snubbla på den fuktiga vägen, och hans ansikte var lika låst som Hogwarts grindar när vi kom fram till dem. Tjocka kedjor av järn slingrade sig som ormar mellan metallstängerna.
“Det var därför jag sände bud”, sa Tonks. “Dumbledore har själv förhäxat låsen och murarna, men nu är någon på väg ner för att hämta er.”
Mycket riktigt kom en lykta guppande från slottet på väg mot oss och mitt hjärta började bulta dubbelt så hårt när jag såg vem det var. Ett enda lätt slag från Severus trollstav fick kedjorna att rasslande ge efter och de stora grindarna gled upp för oss. Harry drog av osynlighetsmanteln och stoppade den i klädnaden medan han prövande såg på sin lärare, som dock hade hela sin uppmärksamhet riktad mot Tonks.
“Du har en ny patronus, Nymphadora”, sa Severus sakta.
“Ja.” Tonks såg avvaktande på honom i lyktskenet och han tog ytterligare ett steg fram mot henne.
“Tack för ett gott utfört arbete”, sa han och såg mot oss en sekund innan hans allvarliga ögon åter sökte hennes. “Du har fört dem i säkerhet och behöver inte vänta. Jag lovar dig att de är alldeles trygga i mina händer.”
“Det vet jag, Severus.” Hon lät vemodig och när vi tagit farväl av henne funderade jag åter över vad hennes nedstämdhet kunde bero på. Snart tog emellertid upprymdheten över, lyckokänslan över att åter få vara så nära Severus och vandra bredvid honom mot det upplysta slottet.
“Sir”, sa Harry och bröt tystnaden, “jag tar på mig manteln igen om det är okej.”
“Gör så om du önskar, Potter. Festmåltiden har redan inletts”, svarade Severus som säkert förstod att Harry inte ville dra till sig uppmärksamhet vid sin entré i stora salen. “Låt mig få ledsaga er till er plats där inne, miss Silver”, fortsatte han och bjöd mig försiktigt armen.



Och så kom det sig att jag fick inleda året på Hogwarts med att träda in i stora salen vid Severus sida. Kanske var det enda gången någonsin som det skulle ske och jag var inte sen att ta vara på nuet och njuta. Den förmågan hade verkligen blommat ut i de svåra tiderna och nu insöp jag varje sekund av förbiglidande fest på den plats jag kommit att älska, samtidigt som jag tydligt kände värmen från den jag alltid ville vara nära. När det dessutom visade sig att min plats vid lärarbordet detta år befann sig bredvid hans, längst ut vid bordet, kändes glädjen fullständig.

Aldrig hade en festmåltid på Hogwarts varit vackrare.

Jag såg Harry bli varmt välkomnad av vännerna, som ivrigt diskuterade med honom över gyllene tallrikar. Mitt ibland dem, vid Gryffindorbordet, satt Malfoys inneboende Eleonora och deltog vänligt i diskussionen. Hon måste alltså ha blivit sorterad till det röda elevhemmet och mottagits med öppna armar. Förmodligen skulle hon förbli lyckligt ovetande om vad Malfoy hade gjort mot Harry. Men inte ens tankarna på Draco kunde förstöra den fröjd jag kände över att sitta vid Severus sida i detta sagoslott, med de hundratals svävande ljusen och doften av utsökt mat. Dumbledore talade efter middagen och underströk att vänskapen var viktigare än någonsin, och jag tänkte varmt på Eleonora som med all säkerhet skulle komma att korsa gränserna för elevhemmen. Hon sneglade mot Slytherinbordet ibland och Draco var inte oberörd.

Dessutom, som grädde på moset, kom beskedet att Severus skulle tillträda den tjänst han hade velat ha i så många år: lärare i försvar mot svartkonster. Jag strålade mot honom när han satte sig ner efter Dumbledores tillkännagivande:
“Någon bättre kan de inte få.”
“Så, så”, sa han och såg försiktigt på mig, som vanligt mån om att inte visa för mycket - för min säkerhets skull. Jag försökte se formell ut, höjde den glittrande bägaren och skålade med honom. Han var så vacker att mitt hjärta fullkomligt värkte. Tänk om vi en dag skulle kunna sitta här tillsammans och visa hela världen vad vi kände?

De sammetssvarta ögonen såg på mig över bägarens kant och han frågade lågmält:
“Är du mycket trött efter medtransferensen?” Jag skakade på huvudet:
“Det har gått väldigt bra. Omtänksamt av Tonks att ta sig tiden.” Jag satte tankfullt ner glaset och fortsatte: “Men jag undrar hur hon egentligen mår. Hon har inte sett så glad ut … något måste ha hänt ...” Så slog mig tanken: “Du sa att hon har en ny patronus också? Jag såg den aldrig.”
Han nickade allvarsamt, medan de smidiga fingrarna lekte med den tomma bägarens fot, och han svarade inte på min fråga. Så såg han plötsligt upp på mig och sa sorgset:
“Lova mig att vara rädd om Nymphadora, Miriam.”
“Självklart”, sa jag utan att tveka, “hon är otrolig. En förebild.” Vi såg båda ut mot ljuset och festen framför oss när han tyst tillade:
“Hon skulle ge sitt liv för dig.”

Vilket bra kapitel! Oj, Malfoy slog till igen. Gud, jag undrar hur det ska gå.
Och Tonks verkar dyster. Vi vet ju varför, men frågan är om det stämmer in med det du har bestämt.
Spoiler från "Kraften": (OBS! Jag kan ha glömt bort några detaljer!)


Angående Quirrell:



Men inte ens tankarna på Draco kunde grumla den fröjd jag kände över att sitta vid Severus sida i detta sagoslott,

Byt ut det röda ordet mot något annat som låter lite bättre.

Men inte ens tankarna på Draco kunde förstöra den fröjd jag kände över att sitta vid Severus sida i detta sagoslott,

I övrigt gillade jag kapitlet! Nu har hon fått möta Snape och de har haft en stund ensamma.

Spoiler från våra ugglor:



En grej till:

Åh nej jag har missat så mycket Idag ska jag ta min tid att läsa allt jag har missat! Du är så bra på att skriva att jag inte vill missa något ♥

Åh ledsen för jag inte hunnit läsa!!!!!! Men ska snart läsa ikapp, du är bäst♥♥!

Jätte bra som alltid, har börjat undra hur populära dina noveller här med Miriam och Snape hade sett ut om man hade gjort film av det hela.
Jag skulle absolut ha sett alla.

Det kanske är för tidigt för dig att säga nu, men kommer det bli en sjunde, alltså om sjunde året, krigsåret?

så bra!!!