Ljuset kan orsaka ärr

Hej igen! Förlåt för min absents.

Kapitel åtta:

Jag drog filten närmare mig och blundade hårt. Det var kallt och jag visste inte vart jag var. Det var mörkt och jag kunde inte se något.
“lumos.” viskade jag och ett litet klot av ljus tändes på änden av min trollstav. I ljusets sken kunde jag uppfatta vad som såg ut som hyllor.
“hyllor?” att få somna om var en frestande tanke, men vart var jag egentligen? Jag ställde mig upp och filten gled ner för mina axlar. Det var ett kolsvart mörker där ljuset inte nådde. DUNS! Jag vände mig snabbt och sträckte fram trollstaven. På marken en bunt mörkgrönt sammetstyg. Förvirrat plockade jag upp tyget, tyget rullades ut och med en dov duns trillade en bok ut ur tyget. Var jag i biblioteket. Då när jag var klarvaken smög rädslan sig fram. Hennes tysta steg över stengolvet verkade för realistiska. Men jag måste ha inbillat mig? Rädsla är inte något man kan ta på, det är en känsla. Eller?
“Veronica?” jag skrek till, rösten hade varit precis intill mitt öra. Jag tappade tyget och boken. En hand runt min hals och en arm runt min midja, jag kunde inte röra mig eller kolla bakåt.
“Lugna ner dig.” rösten lät bekant, men vems var det? Det var precis som i klassrummet, alla ansikten var suddiga.
“Veronica, jag behöver att du slutar med ljuset.” sa rösten lugnt. Jag vet inte vad som flög i mig. Men jag andades långsammare och kollade på min trollstav, den enda ljuskällan i hela rummet.
“Nox.” mörkret steg fram ur kanten och allt blev bäck svart. Personens grepp lossnade oc jag svalde, det sved till i halsen.
“Du borde gå tillbaka till ditt uppehållsrum.” sa personen bakom mig. Var hen riktigt klok?
“Men hur ska jag komma dit utan ljus?” frågade jag lite upprört.

(Hemlig persons perspektiv)

“Men hur ska jag komma dit utan ljus?” frågade Veronica, jag kunde inte se henne men jag förstod att hon stod framför mig. Hennes fråga eller mer konstaterande fick mig att känna mig dum. Hur hade jag tänkt egentligen? Jag hade bara inte velat att hon skulle fått syn på mig. Men hon hade ett poäng. Jag harklade mig och tog ett djupt andetag.
“Blunda, räkna till tjugo och sen kan du uhm.. sen kan du använda lumos eller något och gå.” jag skämdes över hur jag inte tänkt igenom allt.
“Okej?” Veronica lät frågande men så började hon räkna, “ett. två. tre. fyra. fem..”
“lumos.” viskade jag och hoppades att hon inte hörde något. Snabbt försvann jag ut ur biblioteket och upp till mitt uppehållsrum.

När jag satte mig på min säng gav Noah mig en sträng blick.
“Du borde inte utnyttja din position som prefekt för din egen skull, bara för att du får gå runt på natten.” sa Noah strängt. Men log efteråt, hon visste att jag ville hjälpa Veronica, men också att jag hade problem med annat.

(end of chapter)

En fråga till er/dig hur tror du att vissa karaktärer ser ut? Hur tror ni att den hemliga personen eller Noah är? Reflektera gärna och berätta! Blir bara glad att veta hur andra ser på historien♥

//JJC

Bra skrivet, som alltid. Jag har ännu inte någon klar bild av hur Noah eller den hemliga ser ut; det dröjer ofta lång tid innan jag får sådana bilder. I detta kapitel kändes det som om man kanske fick en ledtråd till titeln "Ljuset kan orsaka ärr." Spännande.

Kapitel nio:


Jarl Cooper
Jag satte mig på huk och la ner den röda ensamma rosen. Jag torkade bort en tår med tröjärmen och försökte andas normalt.
“M-Morfar…” Jag svalde och tog ett till andetag, “Jag vet att du inte ligger där i kistan... Men jag ville bara-” jag bröt ut i gråt. Hela jag skakade av kylan och regnet for ner. Jag begravde mitt ansikte i mina händer. Det hade gått flera veckor efter det konstiga besöket i biblioteket och jag behövde min mamma mer än någonsin.
“Morfar, vet du vart m-mamma är?” jag satte mig på den blöta marken och lutade mig mot gravstenen.
“Vet du vart som hänt henne?” det blåste och jag hörde knappt min egna röst.
“Huwag kumalat ang mga alingawngaw na hindi totoo, dahil ang karma ay walang likod. Karma ay hindi naglalagay ng bato, ang karma ay ang bato. Minns du när jag sa det på tåget?.. Tja det verkar som att det inte var det rätta ordspråket.” jag tittade upp och fick syn på.. Rachel?
“Rachel?.. Vad i-” Rachel avbröt mig med en kram. Hon kollade mig i ögonen och suckade. Hon var lika blöt som jag.
“Sprid inte rykten som inte är sanna, för karma har ingen rygg. Karma kastar inte sten, karma är klippan.” jag fick en rysning ner för ryggraden.
“Är det vad det betyder?” frågade jag skrämt, Rachel skrattade.
“Tja, mer eller mindre. Men jag antar att du inte är den som sprider rykten.” Rachel såg ut som att hon skulle säga något mer när det lät som en gren som knäcktes. Rachel ställde sig upp i panik och sprang iväg. Kvar lämnade hon mig skrämd och med en ny nyfikenhet som omringade henne. Vad hade nyss hänt? Varför hade hon kramat mig?

(end of chapter)

//JJC