Fanfiction

Tack Avis Fortunae! Här kommer femte kapitlet i berättelsen. Den utspelar sig både ur Harrys och Sirius perspektiv.
Allting sköljde över mig likt en vild våg: saknaden av mitt tidigare, obotligt avlägsna, men inte desto mindre oförglömliga liv, ilskan över att i tretton år felaktigt associerats med den-som-inte-får-nämnas-vid-namn – ondskan personifierad - och raseriet över råttan som jag en gång i tiden kallat för vän. Namnet som i vissa fall kunde betraktas som bokstavligt var ändå så överensstämmande. Det var dock inte något som för närvarande skänkte mig någon frid.
Jag befann mig i korridoren utanför Gryffindors uppehållsrum, något som fick mig att inse att jag underskattad min navigeringsförmåga grundligt. Om jag kunde konstatera mina ögon som likvärdiga hade det redan blivit en aning ljusare. Det innebar att jag var tvungen att skynda mig.
För andra gången den natten slöt jag ögonen. Jag behövde bara tänka ut hur jag skulle gå till väga. En sak var säker: jag behövde på ett effektivt sätt ta mig in i pojkarnas sovsal, ta med mig råttan och ta mig ut från Hogwarts område. Jag skulle inför ministeriets åsyn förvandla honom tillbaka till sin ursprungliga form – inte mycket bättre än den andra.
Men innan jag hunnit tänka en tanke var det någonting som fångade min uppmärksamhet: återigen tog mina djuriska instinkter överhanden. Den här gången, liksom tidigare, var det endast förnimmelsen av blotta närvaron som fick mina sinnen på helspänn. Någon tycktes befinna sig i avvikande korridor till vänster. Inom loppet av ett fåtal sekunder, utan att ha avgett antydan till ljud, befann jag mig tryckt mot väggen med återhållen anda.
Personen uppenbarade sig utan någon vidare förvarning framför ögonen på mig. Jag kunde liksom föregående fall uteslutande urskilja grova konturer, men det räckte för att göra mig medveten om att det inte var första gången den ifrågasatta personen gestaltats framför mig. Det kunde inte vara någon annan än samma som innan. Nu gällde det bara att hoppas på det bästa och försöka smälta in i det omgivande mörkret.
Jag hörde en röst uttala orden som skulle komma att vittna om min närvaro. Rösten var sannerligen välbekant, men jag önskade bara att det var under andra förhållanden. Jag hörde James röst.
”Lumos”. Ljuset slog emot mig och förblindade mig tillfälligt.

Sirius hade återigen lyckats överrumpla Harry. Förvisso med den avgörande skillnaden att Harry tidigare panikslaget försökt sig på en avväpningsbesvärjels i tron om att han blev bemött av en ökänd massmördare, medan han för närvarande samlade sig i skenet från trollstaven i vetskapen om att han blev bemött av en minst sagt oväntad person, felaktigt anklagad för massmord. När allt kom till kritan var han inte så oväntad, för Harry visste att den här stunden förr eller senare skulle komma. Men han var övertygad att expeditionen skulle kräva mycket mer tid och planering, trots att han i egenskap av animagus var kapabel att ta sig ut ur det säkrast bevakade fängelset genom tiderna. Han antog att man kunde säga att oddsen hade varit dem gynnsamma: sannolikheten att de skulle träffa på varandra i korridoren utanför Gryffindors uppehållsrum var… mikroskopisk. Det var som att ödet förde dem samman.
Det plötsliga uppdykandet förklarade dessutom en hel del. Varför han inte svarat på Harrys brev och den obehagliga förnimmelsen av att vara iakttagen tidigare kvarstod inte längre som ett olöst mysterium. Sirius såg tillfälligtvis överrumplad ut, även om han lyckades samla sig relativt snabbt.
”Harry, lyssna på mig. Du får inte under några tänkbara omständigheter nämna något om det här. Det är vår privata angelägenhet. Okej?”
Harry nickade stumt, ur stånd att göra något annat även om han inte varit medveten om att den stundande situationen krävde ljudlöshet till varje pris. Han noterade tankspritt att han inte ifrågasatte det obetänksamma i att ströva omkring i korridorerna mitt i natten. Men om deras roller varit ombytta var han övertygad om att Sirius hade handlat likadant.
När Harry återfått talförmågan krävdes det ett stort mått av självbehärskning för att inte falla för frestelsen att ge utlopp för sina känslor, som i huvudsak bestod av häpnad och beundran. ”Du tog dig hit”, konstaterade Harry imponerat. Dock kunde inte en viss underton av oro som passera obemärkt förbi.
”Jag tog mig hit”, ekade Sirius triumferande. ”Harry, du utsätter dig för en enorm risk genom att bara vistas i samma rum som mig, med tanke på mig och din fars starka band. Du får absolut inte utbyta ord med mig på ett så öppet område. I synnerhet inte innanför Hogwarts område. Jag beordrar dig, av säkerhetsskäl, att gå in i pojkarnas sovsal omedelbart. Du svävar redan i alldeles för stor fara.”
”Glöm inte dig själv. Du befinner dig i alldeles för stor fara. Jag kan hålla vakt”, sa Harry. Han undvek att nämna att hans huvudsakliga mening var att han inte stod ut med tanken på att bara se på, men trodde att det skulle minska chanserna avsevärt att få sin vilja genom. Men det kändes konstigt att komma med ett sådant alternativ inför Sirius. Ända sedan de träffades hade han både betett sig och känt sig som en far för Harry.
”Nej. Lita på mig. Risken för upptäck är mycket mindre i mitt fall. Jag har, till skillnad från dig, min animagusskepnad. Dessutom skulle konturen av ett barn dra mycket större uppmärksamhet än en vuxen.” Det låg en viss sanning i det han sa, även om det föreföll som att han med de orden mest försökte övertyga sig själv. Men han kunde inte förneka att han kände igen det slutgiltiga tonfallet – i synnerhet från Hermione – och visste därmed att det var slutdiskuterad. Dock kvarstod det faktum att Harry aldrig tänkte nedlåta sig till att inte göra någonting, för att inte tala om den outhärdliga känslan. Men istället nickade han och gick med nerböjt huvud genom öppningen till Gryffindors uppehållsrum.
Lyckligtvis var det tomt i rummet. Till och med Fred och George hade slutligen gett efter för sömnens lockelse. Han smög till andra änden av rummet till foten av trappan. Sedan blev han villrådig. Vart skulle han ta vägen. Tiden var knapp, så han skyndade sig till soffgruppen där han, Ron och Hermione tillbringat åtskilliga kvällar med läxor. Han gömde sig bakom en av de röda fåtöljerna av sammet… för att få reda på att han hunnit ditt i sista sekunden att döma efter de dämpade stegen från andra sidan av rummet. Då var det bara att invänta rätt tillfälle. Han satt, med tillbakahållen andan och sinnena på helspänn, medan han lyssnade på det tilltagande ljudet av hans gudfars steg, tills det vände om och blev avtagande. Harry väntade lite extra, för att försäkra sig om att kusten var klar innan han reste sig.
Han växlade mellan att springa och smyga till öppningen i väggen, och kravlade sig (med viss möda) ut. Väl ute kunde han äntligen slappna av. Eller givetvis kunde han inte tillåta sig att slappna av. Det var mitt i natten och därmed trängt förbjudet att vistas någon annanstans än i sovsalarna.

Det hade varit mörkt i korridoren, men skillnaden mellan det och det här var slående. Han hade inget annat val än att tända sin trollstav.
”Lumos”, viskade han. Han kupade handen över spetsen på trollstaven, för att dämpa ljuset. Han spanade i det som var kvar av det kyliga ljuset. Då såg han det. Det var bara en skymt, men det räckte för att göra honom tvärsäker på att besväret att ta sig hit inte hade varit förgäves. Det var samma hår som på det svartvita fotografiet i The Daily Prophet.
Han närmade sig försiktigt, avvaktande. Han hade inget att förlora. När han hade kommit så nära att han kunde urskilja varenda fräkne på den rödhåriges ansikte såg han inte råttan. Han såg letade efter minsta lilla tecken, som en utbuktning i täcket, men hittade till sin besvikelse inget. Vad skulle han inte ha gjort för James osynlighetsmantel i det här tillfället? Men, försiktigt och tvekande, lossade han på täcke. En handling som han skulle komma att ångra djupt efteråt: det var ett sorgligt misstag.
Pojken slog upp ögonen och började fäkta med armarna i vild panik. Tills… han fick ögonen på mig. Inom en bråkdels sekund lyste förvirringen i hans ansikte. Innan han började skrika, ett skrik som uppenbarligen väckte alla i vår närvaro.

Oj, undrar hur det kommer att gå nu när Ron vaknade ... Är råttan, som Sirius en gång i tiden kallade för sin vän, där?

Apropå den formuleringen så är inledningen fantastisk:

Allting sköljde över mig likt en vild våg: saknaden av mitt tidigare, obotligt avlägsna, men inte desto mindre oförglömliga liv, ilskan över att i tretton år felaktigt associerats med den-som-inte-får-nämnas-vid-namn – ondskan personifierad - och raseriet över råttan som jag en gång i tiden kallat för vän.

Språket är en fröjd som alltid. Jag funderar på om man ibland skulle kunna använda det för att skapa lite gåtfullhet. Till exempel:

Jag hörde en röst uttala orden som skulle komma att vittna om min närvaro. Rösten var sannerligen välbekant, men jag önskade bara att det var under andra förhållanden. Jag hörde James röst.
”Lumos”. Ljuset slog emot mig och förblindade mig tillfälligt.

Antingen skulle man kunna ta bort en del för att sedan avslöja det på ett annat sätt i nästa stycke:

Jag hörde en röst uttala orden som skulle komma att vittna om min närvaro. Rösten var sannerligen välbekant, men jag önskade bara att det var under andra förhållanden.

Eller göra en omskrivning:

Jag hörde en röst uttala orden som skulle komma att vittna om min närvaro. Rösten var sannerligen välbekant, men jag önskade bara att det var under andra förhållanden. När James röst ropade
”Lumos” slog ljuset emot mig och förblindade mig tillfälligt.

Detta var bara lite tankar, eftersom du formulerar dig så väl och förmodligen är intresserad av språk.

Mycket bra som alltid!

Moony7799, riktigt bra

Tack så mycket för all respons PansyMalfoyParkinson, Pride Potter, Avis Fortunae och Ginny Elzer! Jag blev glad när ni skrev att ni tyckte om den och det är kul att höra er respons. Men jag tror att det var sista delen, det får bli ett öppet slut.

Tack för läsningen!

Slutet fungerar både som öppet och om du någon gång skulle skriva en fortsättning.