Bellatrix: från barndom till död!

Grymt bra beskrivet och spännande, jag ser dem verkligen framför mig och kunde inte släppa texten!

Super!

När märket var mörkt och syntes tydligt på min handled släppte han min handled och jag drog den till mig och granskade min nya tatuering.
- Du kommer märka när jag vill tala med dig, Det kommer kännas i märket och brännas och du kommer automatiskt veta vart du ska ta dig sa han och jag nickade ivrigt, längtade redan efter det första mötet.
- Tack så hemskt mycket herre. Jag ska göra allt för dig sa jag ivrigt och jag tyckte mig nästan skymta ett litet leende innan jag vände ryggen mot honom och blev ledd ut från byggnaden ut i solskenet. Eftersom jag varit i mörker så pass länge stack solen i mina ögon och det tog några sekunder för mig att vänja mig. Jag var verkligen märkt och hade träffat mörkrets herre. Tänk vad mina vänner skulle säga, så avundsjuka de skulle bli.


Känslan av lättnad kom när jag äntligen var tillbaka på Hogwarts. Jag hade blivit tagen dit direkt efter mötet och mina vänner samlades direkt runt mig eftersom de märkt att Narcissa kommit ett par dagar innan mig och jag berättade tyst så att ingen annan skulle höra om allt som hänt i minsta detalj. Deras miner var obetalbara, Alla ville se märket men jag vågade inte visa det, Inte ute bland alla elever utan Det fick bli när jag kom in där det bara fanns slytherinelever. Detta var verkligen början på mitt nya liv och att se mina vänners avundsjuka miner gjorde mig bara ännu gladare.

Och hon går bara tredje året när allt detta händer ... Detta kan bli komplicerat ... och spännande!

Efter hand blev en och en av mina vänner blev dödsätare och vi började roa oss med att kasta små förbannelser på yngre elever, men de fick bara vara små så att vi inte fick straffkommendering. Som jag trodde så började Lucius och Narcissa träffas mer och de blev ett par under slutet av tredje året även om Narcissa var emot det här med dödsätare. Hon hade alltid varit rädd för döden och ville inte utsätta sig själv för fara, men jag var säker på att Lucius skulle övertala henne om att följa oss, han hade nämligen en speciell talang med att övertala folk. Det hände egentligen inte speciellt med mörkrets märke under året, vi dödsätare blev kallade vid ett par tillfälle där mörkrets herre pratade om sina planer och att vi måste ha tålamod men att saker var på gång. Vid ett par möten fick vi även se några av Naginis offer ligga på golvet döda, såklart var alla mugglarfödda eller mugglare och jag misstänkte att han hade låtit dem ligga där för att vi skulle förstå att han verkligen menade allvar. I början hade jag tyckt det var lite obehagligt med alla döda men ju mer tiden gick desto mer blev jag bara fascinerad av dem.

Åren gick och efter något som bara kändes som ett par veckor så gick jag sista året på Hogwarts och jag var myndig och fri att utöva magi själv. Märket hade knappt ens bränt överhuvudtaget vilket gjort mig ganska irriterad. Hade han ångrat sig? Ville han inte ha mig längre? Isåfall hade han gått miste om en rejält lojal följare. Mina vänners märke hade inte heller bränt och vi försökte komma på förklaringar till varför inget hände. Det var inte förrän när det började närma sig höst som märket började värka rejält. De flesta andra av mina vänner hade också fått märket och vi pratade lite om vad vi trodde skulle hända och om det äntligen var något stort som höll på att hända. När ärret började bränna mer förstod jag att det var dags att träffa mörkrets herre och så snabbt jag fick möjlighet tog jag mig från skolan mot stället jag fått veta att han befann sig. Först var jag tvungen att gå utanför Hogwarts område för att sedan transferera mig. Jag var myndig och fick utöva magin, Då var skolan inte längre viktig.

Nu var det min herre som gällde. Hur jag visste vart vi skulle ha hade jag inte någon aning om men det kändes så naturligt att det var här, Som att det var en magnet som ledde mig till rätt plats. Jag gick in i ett rum där det satt många trollkarlar och häxor runt ett stort bord. De allra flesta var mycket äldre och kollade på mig med nyfikna blickar. På kortsidan såg jag mörkrets herre sitta med ormen bredvid. Jag letade med blicken efter en ledig stol och såg att den enda lediga stolen var bredvid min herre så Jag gick försiktigt fram till stolen och satte mig på den och mörkrets herre började tala.
- jag har samlat er idag för att jag har en viktig uppgift. Vi måste hitta Lily och James Potter sa han och Vände blicken mot en man som började tala.

- varför Behöver vi det? Sa han ivrigt men när han mötte vår herres blick vände han genast blicken ner i bordet.
- Varför är inte er ensak. Det viktigaste är att vi hittar dem. Jag vill att ni där frågar ut deras vänner. Både Lupin, Black och Pettigrew. Sa han och pekade mot ett gäng dödsätare jag inte kände igen.

- Sen vill jag att ni tre. Våra nytillskott Bellatrix, rudolpho och Barty crouch junior ska försöka få ut så mycket information ni kan från aurorerna Alice och Frank Longbottom om vart de kan befinna sig. Ta till vilka medel som helst för Jag är säker på att de vet vart Potter befinner sig sa han och jag nickade ivrigt. Det skulle väl inte bli så svårt att få ur två personer vart en familj befann sig. Man behövde väl bara använda crucio en gång och sen skulle de avslöja allt. Man ville väl bara skydda sig själv eller? Sen om någon annan dog var väl inte ett jättestort problem.

Super som vanligt!

Tack för alla fina kommentarer ♥
~~~
- Jag vill att ni ser till att göra detta så snabbt ni kan. Jag behöver få tag i familjen för att min makt ska nå till toppen och för att ni, mina dödsätare och era familjer ska få högre status och makt. Jag gör det för er skull också hörde jag honom säga innan han berättade att mötet var avslutat och alla skulle ge sig iväg mot sina nya uppgifter. Jag reste mig upp och vi bestämde oss att ta oss direkt till Alice och Frank för att kunna göra det så snabbt som möjligt, Jag kände dock Rudolphos hans på min axel och han och jag gick undan en stund. Han såg verkligen nervös ut och jag anade nästan vad som pågick.

- Jo Bellatrix. Under senaste tiden har vi ju umgåtts mycket och jag har verkligen fattat känslor för dig och jag undrar om du skulle vilja gifta dig med mig? Sa han och tog fram en liten nätt guldring ur fickan. Jag nickade direkt, Jag kände inte något alls för honom men våra gener måste gå vidare och han var ganska tystlåten och lät mig ta plats så han var väl det bästa alternativet. Jag fick på mig ringen och granskade den lite.
- Ska vi åka? Sa jag lågt och han nickade, jag ville inte prata om bröllop eller sådana fåniga romantiska saker. Vi alla tre transfererade Oss mot Longbottoms, jag hade läst om dem ett par gånger i the daily prophet och de var tydligen väldigt duktiga aurorer.

Jag kollade upp mot den upplysta villan. Han hade sagt att vi skulle ta till vilka medel som helst så Jag tog upp min stav och sprängde upp dörren, Inte för att det var någon mening utan mer för att det var kul. Jag hörde flämtningar inneifrån huset medan jag och de andra två gick in i huset och kollade runt, jag fick syn på paret som tydligen suttit i soffan men som rest sig upp av smällen. De hade inte ens trollstavarna på sig, vilka nybörjare, jag hade aldrig gått utan min trollstav.
- Vart bor Lily och James Potter? Sa jag med hög röst med staven riktad mot dem och kollade rakt in i kvinnans ögon De andra stod lite bakom mig med stavarna mot paret. Det var mannen som talade.

- Vi vet inte vart de bor sa han med ostadig röst. Det fanns leksaker runt om i huset, De hade tydligen ett barn, jag hade aldrig förstått grejen med att skaffa barn, att behöva byta blöjor och ta hand om skrikiga barn och inte kunna göra vad man ville, för mig var det bara ett måste.
- Jag frågar en gång till, annars får vi ta den svåra vägen. Vart bor Lily och James Potter? sa jag högt. Kvinnan jämrade sig som att hon anade vad som skulle hända.
- Jag vet inte. De har en hemlighetsväktare och ingen annan vet Sa hon tydligt.

Jag riktade staven mot kvinnan och sa med tydlig röst "crucio" hon flög upp och skrek av smärta medan vi försökte få ur både henne och hennes man information. Något vi inte lyckades med. Genom olika formler försökte vi genom våld få ur dem något svar men när det gått ett par timmar och de tillslut inte ens fick fram några ord utan såg halvt medvetslösa ut och bara mumlade något som inte ens var ord bestämde jag att vi inte skulle få någon information.

Jag vände mig mot dörren och där stod flera aurorer med stavarna riktade mot oss, detta hade tydligen spridit sig snabbt.

Bra skildrat, det här med vad hon tycker om äktenskap och barn, att det bara är ett måste. Nu får vi se vad som händer. Nyfiken på hur du beskriver .

- Släpp stavarna sa den ena kyligt och Jag svalde hårt och Skakade sakta på huvudet, jag tänkte inte släppa min trollstav i första taget. Det var då jag kände kylan som spred sig runt om mig och Det kändes som om allt frös till is och de få lyckliga minnen jag hade försvann, jag såg mörka skepnader i huvor komma in genom huset men Man såg inte deras ansikte och de enda ljuden de gav ut var något som lät som rosslande andetag medan de svävade närmre. När de kommit närmre så mörknade det framför ögonen och jag svimmade av.

När jag vaknade igen satt jag i en stol med händerna fast. Runt om mig satt massor med häxor och trollkarlar och trolldomsministern satt i mitten och jag visste att jag var på min egen rättegång. Jag satt bredvid de andra två som hade varit med den natten. Barty såg livrädd ut eftersom han satt framför sin pappa och sin mamma, han gnydde och bad sin pappa att han var oskyldig och inte hade gjort något men hans pappa hade ett stenhårt ansikte. Jag kände ingen rädsla för Jag visste att jag skulle hamna i azkaban men vår herre skulle ta oss därifrån, när han dödat Potters så skulle han få ut oss. Jag lyssnade knappt ens på rättegången och när domen kom vände jag mig upp mot trolldomsministern, jag visste redan vad straffet skulle bli så varför slösa tid med att försöka försvara sig.

- Mörkrets herre kommer få ut oss och han kommer belöna oss för att vi varit honom trogna sa jag med hög röst och jag fördes genom transferens till ett stort kalt fort mitt ute i havet medan två aurorer hade ett hårt grepp om mina armar och trollstavarna riktade mot min rygg. Trollstaven hade de såklart tagit ifrån mig. Jag kollade runt och kollade på alla dementorer som svävade runt mig medan en auror förde in mig i en cell där det inte fanns något annat än ett minimalt fönster med galler och en toalett och ett litet bord. Kylan från dementorerna som svävade runt om för att vakta fängelset påverkade mig mindre och mindre.

Jag satte mig i cellen och kollade ut genom fönstret. Snart, när mörkrets herre dödat Potters så skulle han komma och hämta mig. Jag somnade med huvudet mot den kalla stenväggen. Minnena från azkaban är ganska suddiga. Jag minns att jag efter några dagar tappade hoppet om att komma ut. Jag hade hört ett par aurorer som kommit med ännu en dödsätare att Lily och James Potter var dödad och att min herre hade förintats. Det gjorde mig Arg, Han hade lovat att hjälpa oss och ta oss ut från azkaban. Dagarna i azkaban förflöt, Man tappade tidsuppfattningen och där fanns inget att göra, dessutom gjorde dementorernas närvaro att man alltid kände sig kall och ganska nere.

Något inte många vet är nog att dementorerna kan kommunicera. De gör det inte jätteofta men hände något speciellt i trollkarlsvärlden kunde man höra dem prata om det, eller prata är väl en överdrift eftersom det endast var som väsande viskningar, men ändå. När jag en dag började känna märket bränna och bli mörkare så blev jag förvånad, Var inte min herre besegrad ändå?

Verkligen superbra skrivit!!