En värld utan Voldemort (Remake)

♥♥ Åh, vad glad jag blir ♥♥

Har ändrat det där. När jag skrev den här historien hade jag inte riktigt lärt mig det än, men har i alla fall fixat det.

Onsdagar låter bra! Då kan jag uppdatera på morgonen eftersom jag har sovmorgon.

Nu, kära vänner, får ni njuta av dagens kapitel. Ni får det lite i förväg eftersom jag inte vet om jag kommer ha tid på söndag!






Kapitel 9
Juldagen
December 1999
Men senare på dagen kunde även jag skratta åt det. Fred och George utförde någon sorts teater för Harry och Ron, som vred sig av skratt.
“Snyggt gjort, Lucy”, sa Harry mellan skrattattackerna.
“Tack”, sa jag. “Det verkar ha blivit en av mina specialiteter att blöda näsblod. Men den här gången var det inte du.”
“Nej, det var jag”, sa Fred nöjt och slängde sig ner i soffan bredvid mig.
“Grattis”, sa Harry. “Ska vi buga för dig?”
Vi brast ut i gapskratt allihopa.


På julmorgonen vaknade jag av att en ganska lätt person hoppade ner i min säng. Efter att ha bott med den här personen varje jullov och ibland över jullovet i sju år visste jag vem det var. Ginny.
“Gå”, mumlade jag i kudden.
“Nej, du ska gå upp nu”, sa Ginny och puffade på mig.
“Men…”, stönade jag.
Ginny svarade med att dra bort både täcket och kudden. Då släpade jag mig upp ur sängen, men bytte inte om. Jag drog en borste genom håret och satte på mig den ljusblå morgonrocken jag hade fått av min mamma.

“Godmorgon, skönheten.” Det var pappa som hälsade mig välkommen in i vardagsrummet.
“Mmm, godmorgon”, mumlade jag.
Jag satte mig i soffan bredvid Ron. Mamma räckte mig ett litet paket. Jag tog emot det och läste att det var från henne och pappa. Jag öppnade det och fann ett litet guldarmband.
“Det är jättefint, tack”, sa jag och gav dem varsin kram.
Jag öppnade nästa, som visade sig vara en djupblå stickad tröja med bokstaven L på.
“Tack så mycket”, sa jag.

Vi fortsatte öppna julklappar, och satte oss sedan vid bordet för att äta frukost. Jag var klädd i min nya Weasleytröja, precis som resten av familjerna (Ron hade blivit tvingad). Jag drack min varma choklad i djupa klunkar och vandrade med blicken över personerna runt mig. Min blick fastnade på Fred, som tittade upp. Han såg min blick och blinkade, och utan att jag visste varför rodnade jag och tittade ner.
“Du verkade inte få några julklappar av Scott”, sa Ginny trevande.
“Vi har gjort slut”, sa jag tyst.
“Åh. Varför… varför det?”
“Det visade sig att han bara… lekte runt med mig.”
“Åh. Känns det… jobbigt?”
“Nej, jag känner ingenting för honom längre.”

Ginny och jag fick vår revansch mot tvillingarna. Vi kastade snöbollar i en hel timme innan de kastade sig ner på marken och ropade:
“Okej! Vi erkänner oss besegrade!”
Jag skrattade.

Senare på eftermiddagen mötte jag Fred i trappen. Han var helt ensam: George var där nere, och hade tydligen gått i förväg.
“Hej”, sa han.
“Hej”, sa jag.
Han tog ett steg närmare. Vi var bara några centimeter ifrån varandra. Jag kunde känna lukten av hans andedräkt - svagt mint - och hans andetag, lätt mot ansiktet. Och sedan insåg jag något.
“Fred, jag…”
Fred avbröt mig, inte genom att säga något, utan genom att ta ännu ett steg framåt. Och sedan exploderade hela min kropp.

En av mina händer flög upp till hans ansikte och jag kände hans armar runt min midja. Handen las försiktigt på hans kind. Min andra hand flög upp till den andra. Och sedan insåg jag vad som hände.

Fred Weasley kysste mig, Lucy Potter, och jag besvarade den. Endast ett ord fanns i mitt huvud.

Helvete.
---
Skriv gärna ett litet "bra", så jag vet att ni läser.

Mycket bra som vanligt! Den snöiga julstämningen fortsätter, samt den glada leken och buset med tvillingarna.

Hittade en minigrej igen: någon slags teater
Jag har fått lära mig att det är antingen "någon sorts" eller "något slags".

På julmorgonen vaknade jag av att en ganska lätt person hoppade ner i min säng. Efter att ha bott med den här personen varje jullov och ibland över jullovet i sju år visste jag vem det var. Ginny. Gillar att du lägger upp det så här och får in dels ett litet överraskningsmoment och dels att man får reda på lite om deras historia tillsammans. Som vanligt lyckas du sedan skapa världens mysstämning med varm choklad och påtvingade jultröjor.

Men vänta nu.

Min blick fastnade på Fred, som tittade upp. Han såg min blick och blinkade, och utan att jag visste varför rodnade jag och tittade ner.

OMG! HOPPSAN! Vad händer? Spännande !!!

Och ... sen kommer SLUTET! OMG !!! Vad ska hända nu? Spänning är bara förnamnet!

Superbra!!
När kommer nästa?

Kul att du gillar den! Den kommer nu.



Man tackar. Har ändrat felet nu, tack för påminnelsen! Nämen tacktacktack Ja, vi alla (tror jag) vet vad Ronnie tycker om sin jultröja hehe... JOMEN JAAA VAD HÄNDER NU?

Här kommer det efterlängtade kapitlet. Ber om ursäkt för att jag har varit så dålig på att uppdatera MEN till mitt försvar har jag en ny bok som jag håller på att skriva. I alla fall, läs och njut[.

Kapitel 10
Ett trassligt förhållande
December 1999
Helvete.

Helvete, för hur fantastiskt det var. Helvete, för att det kändes så fantastiskt. Skulle det verkligen göra det?

Jag tog ett steg bakåt, slet mig från Fred, trots att hela jag protesterade.
“Fred, jag… jag…” Jag visste inte vad jag skulle säga. “Jag vet inte.”
“Vad är det du inte vet?” frågade Fred.
“Jag vet inte”, sa jag.
Jag satte mig i trappen, och fick sällskap av Fred.
“Du kan bara säga att du inte… känner samma sak”, sa han.
“Det är inte det, jag bara… jag vet inte”, sa jag.
Fred tog min hand och flätade samman våra fingrar.
“Känner du något?” frågade han. Och visst kände jag något. Jag nickade långsamt. “Känns det fel?” Nej, känslan var bara… helt rätt. Jag skakade på huvudet. “Vad är det som du är osäker på då?”
Jag bet mig i läppen. “Jag… det känns fel att börja… jag vet inte, kan man kalla det dejta?... någon när jag precis har gjort slut med Scott”, suckade jag.
“Lucy, du ska inte låta honom hindra dig från att följa ditt hjärta”, sa han och tog min andra hand, och flätade samman våra fingrar där också.
“Jag vet, men…” Jag avbröt mig.
Fred strök en hårslinga ur mitt ansikte och satte den bakom mitt öra.
“Jag vill inte tvinga dig till att göra något du inte vill, men…”, började han.
“Nej, jag vill jättegärna, men…” Jag suckade. “Du förstår inte.”
“Nej, det gör jag inte”, sa Fred. “Så kan du förklara för mig?”
Innan jag hann säga någonting avbröts vi av steg i trappen. Jag tittade upp och fick se George.
“Hej, hörni, vad händer?” frågade han glatt. Fred skakade på huvudet och gav honom en ursäktande blick. Med en nick och ett kort leende försvann han ner för trappen igen.

“Nej, jag kan inte förklara något”, suckade jag som om inget hade hänt.
“Då kan jag inte hjälpa.”
“Jo, en sak kan du faktiskt hjälpa mig med”, sa jag och log.
“Vad…”, började Fred, men jag avbröt honom.
Han besvarade kyssen, och det kändes så, så rätt. En behaglig värme spred sig i kroppen. Där och då fanns det bara en sak - Fred.

“Var det ett ja?” sa Fred med sitt vanliga leende på läpparna.
“Vad skulle det annars vara, dummer?” log jag. “Men det är bäst vi går ner, de undrar säkert var vi tog vägen.”
“Jag önskar att vi kunde göra det här hela natten”, sa Fred.
“Spara den idén”, sa jag med busigt leende. “Kom nu.”

“Vad har ni gjort?” frågade Ron nyfiket så fort vi kom ner, med så oskyldiga miner som möjligt.
“Inget särskilt”, sa jag drömmande och satte mig på den tomma stolen.
“Om du säger det så”, sa Ron med ett flin. “Bara ni inte har… aj, Hermione!”
Hermione hade sparkat till honom på smalbenet under bordet.
“Jag orkar inte med ditt babbel”, suckade hon.
“Har jag sagt att ditt hår ser fantastiskt ut idag, ‘Mione?” sa Ron.
Hermione riktade ett slag mot honom, men han hann undan. “Det ser ut precis som vanligt.”
“Lika fantastiskt som van…” En mördande blick från Hermione fick honom att tystna.

Fred och jag satt på mitt rum. Vi hade kommit på någonting om en överraskning till George, som han ville ha hjälp av mig med. Det var såklart inte vad vi egentligen gjorde.
“Vi måste berätta”, sa jag. “Och hur som helst är det ju inte så att våra föräldrar förbjuder oss att ses.”
“Nej”, sa Fred och flinade. “Hur skulle vi annars kunna sitta här tillsammans?”
“Fred, jag är allvarlig”, sa jag.
“Jag med”, sa Fred. “Jag suger bara på att visa det.”
“Ja, det märks”, suckade jag. “Men hur och när ska vi berätta?”
“Jag vet inte.”
“Kan du försöka?”
“Jag gör det, låt mig bara fundera.”
Tystnad.

“Jag vet fortfarande inte”, sa Fred till slut.
“Inte jag heller”, sa jag. “Ska vi bara säga det rakt ut?”
“Såhär menar du: ‘Mamma, pappa, jag och Fred hånglade’?” sa Fred med ett höjt ögonbryn.
Jag smällde till honom på armen. “Nej, inte som det! Lite mer: ‘Mamma, pappa, jag tror att jag är kär i Fred. Och vi hånglade, så jag tror att han gillar mig också.’ Å nej, det där lät också helt fel.”
Fred mumlade någonting oerhört likt “Det går nog i släkten.”
“Vad sa du?” frågade jag.
“Inget.”
“Mmm, visst. Men kom igen nu, visste måste komma på något.”
“Vet du, det är nog bättre att bara… ta det som det kommer. Vi kör utan plan.”
“Visst, det blir säkert jättebra.”
“Det blir det.” Fred la sig ner med huvudet i mitt knä.
Jag började leka lite med hans hår. Snurrade det mellan fingrarna, flätade det.

Sedan måste vi ha somnat, för nästa dag vaknade jag av att Fred petade mig i sidan.
“Godmorgon”, sjöng han tyst.
Jag tittade på klockan. Den var halv fyra.
“Klockan är halv fyra, Fred”, mumlade jag. “Så nu ska jag somna om.”
Och så gjorde jag det innan Fred hann göra något.

Superbra!!

Åååh, massa mys och rolig, kvick dialog som vanligt! Både mellan Lucy och Fred, samt mellan Ron och Hermione. Fint hur Lucy och Fred funderar på hur de ska berätta och sedan "kör utan plan."

Upptäckte minigrej:
Vi hade kommit på någonting om en överraskning till George, som han ville ha hjälp av mig av.
Vi hade kommit på någonting om en överraskning till George, som han ville ha hjälp av mig med.

Verkligen riktigt gulligt par. Fred är ju så rar, om än busig. Kommer han att dra med Lucy på något bus kanske?

Superbra!

JÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTEJÄTTE-BRRRRRRRRRRRRRRRRRA

TACK TILL ALLA SOM LÄSER OCH KOMMENTERAR ♥♥

Har ändrat mina små fel, Avis Fortunae. Vi får se i framtiden hur det går.

Jag vet att jag är sämst på att uppdatera, men här får ni ett kapitel i alla fall.

GOD JUL! ♥



Kapitel 11
Tillbaka på Hogwarts
Januari 2000
Det här med att det skulle vara svårt att berätta för de andra gick upp i rök senare den morgonen. Jag smög upp tidigt på morgonen och hittade Fred i köket. Han stod lutad mot köksbordet och log när jag kom in.
“God morgon”, sa han.
“Hej”, sa jag hest. Den där hesa morgonrösten skulle nog aldrig gå bort.
Jag gick fram och lade armarna runt hans midja. Våra läppar hade precis förenats i en kyss när resten av familjen kom in i köket. Jag tog kvickt ett steg bakåt, även fast det ändå var för sent. Det blev knäpptyst i köket.

Sedan fick något oss att hoppa till. Ron hade bankat näven i bordet och mimade en hel ramsa svordomar.
“Merlins skägg”, avslutade han, “ni kan inte ta alla mina syskon.” Han blängde på mig och Harry.
Vi tittade på varandra och var sedan tvungna att snabbt titta bort för att inte börja skratta.
“Du kan få behålla Percy”, sa jag halvkvävt av undertryckt skratt.
“George också, om du vill.”

Senare på dagen satt vi i vardagsrummet. Jag satt i fåtöljen, med ryggen mot ena armstödet och benen över det andra. Fred satt nedanför mig på golvet.
“Hur ser du ens skillnad på oss?” frågade George.
“Enkelt”, flinade jag, medan jag snurrade en hårslinga mellan fingrarna. “Fred är snyggast.”
“Tack”, skrattade Fred.
“Vi ser precis likadana ut”, påpekade George med höjda ögonbryn.
“Nej, Fred fler fräknar”, sa jag. “Tre fler än du har. Fred, titta hit.” Fred vände ansiktet mot mig. Jag pekade ut ett ställe nära örat. “Där. Tre fler, precis där.”
“Och det gör honom snyggare?” George höjde ännu mer på ögonbrynen.
“Jag är inte klar än”, sa jag tyst. “På…”
Fred svängde runt och lade händerna över min mun. Jag skrattade bara.
“Vadå…?” sa Harry för att få mig att fortsätta.
“Ingenting ingenting”, sa jag oskyldigt och ignorerade hans skarpa blick.


Till slut var det dags för mig att åka tillbaka till skolan.
“Hejdå”, sa jag och kramade om mamma och pappa samtidigt. “Vi ses när sommarlovet är över.”
“Hejdå, hjärtat”, sa mamma och kramade mig tillbaka.
Harry och Ginny fick också varsin kram. Sedan vände jag mig till Fred. Harry, Ginny, mamma och pappa fick genast bråttom att hitta mina vänners föräldrar, och kanske sina egna gamla skolkamrater.
“Vi… vi ses till sommarlovet då”, sa jag med ett snett leende.
Fred log och drog in mig i sin famn. “Mmm”, mumlade han med sin haka på mitt huvud. “Det gör vi.” Han kysste mig på huvudet, nästan lite fundersamt. “Ska inte du gå nu?” frågade han och tog bort sitt huvud och såg ner på mig. Den första ringningen hade hörts.
“Jo…”, sa jag motvilligt. “Ja, jo.”
“Kan du vänta i en eller flera sekunder?” frågade Fred.
“Antagligen”, sa jag.

Det kändes lika fantastiskt som förut. Fred drog mig närmare sig, och ännu en gång kändes det som att det bara var han och jag i hela världen. En av mina händer flög upp i hans hår.

Den andra ringningen hördes, och fick oss att slita oss från varandra.
“Ja, hejdå”, sa Fred.
En sista snabb kyss och sedan hoppade jag upp i tågvagnen. Jag letade rätt på Emily.
“Hej”, sa jag medan jag la upp kofferten på bagagehyllan.
“Hej”, sa Emily.
Jag fick syn på Fred genom fönstret, och vinkade. Han hade redan fått syn på mig, och vinkade tillbaka med ett litet leende.

När jag satte mig ner mittemot henne tittade Emily på mig med undrande blick.
“Vadå?” sa jag.
“Vem var det?” frågade hon.
“Fred”, sa jag och fingrade på min tröja, noga med att inte möta Emilys blick.
“Och hur känner ni varandra, förutom att du bor hos hans familj ibland på loven?” frågade Emily.
“Är det här något förhör eller?” Emily tittade strängt på mig. “Okej. Vi kanske blev tillsammans under lovet.”
“Hah!” sa Emily. “Avslöjad!”
“Du såg oss, eller hur?” suckade jag.
“Kanske”, sa Emily med ett hemlighetsfullt leende.
“Du är så dålig på att ljuga, vet du det?” flinade jag.

När vi kom fram hade det blivit mörkt. Vi hoppade av tåget och blev attackerade av Katie. Vi rullade runt tillsammans med armarna om varandra.
“Tjejer alltså.”
Vi fick syn på Lionel. Emily hoppade upp och sprang fram till honom.
“Det är bäst vi går, om vi inte vill se på dem där två när de äter upp varandra”, muttrade Katie i mitt öra.

“Jag har saknat det här stället”, sa Emily och slängde sig på sin säng.
Vi hade ätit middag och satt nu på våra sängar.
“Det gjorde jag också, men nu kommer jag sakna hemma”, suckade jag.
“Hemma?” Emily höjde på ögonbrynen.
“Kråkboet.”
“Fortsätt…”
Jag kastade min kudde på henne. “Snälla.”
Emily skrattade och kastade tillbaka kudden. “Men säg nu då! Katie vet ju inte.”
“Det visste jag inte”, sa jag och himlade med ögonen.
“Men säg bara”, sa Katie nyfiket.
Jag vände mig bort från dem med armarna i kors.
“Okej då, jag säger”, hörde jag Emily säga. Jag vände mig hastigt om, men för sent. Jag hörde henne viska till Katie: “Hon blev tillsammans med sin brors bästa väns storebror, Fred, du vet en av tvillingarna.”
Katie började fnissa hysteriskt. Sedan brast hon ut i gapskratt. Just då kom Rosie och Laura in i sovsalen.
“Har hon blivit galen?” frågade Rosie.
“Nej, hon har bara drabbats av en skrattattack”, sa jag och skakade på huvudet.
“Jaha, varför då?” frågade Laura.
“För att… jag… kom och tänka… på… en sak”, flämtade Katie mellan skrattattackerna.
“Vadå?” sa vi andra med en mun.
“Att det… verkar… som att… alla Potters… blir förälskade… i rödhåriga… människor”, flämtade Katie. Hon fortsatte skratta.
Jag kastade min kudde på henne också.

Lucy och Fred är sötaste paret ever! ♥

Superbra kapitel med en massa roliga lines!

Ron hade bankat näven i bordet och mimade en hel ramsa svordomar.
“Merlins skägg”, avslutade han, “ni kan inte ta alla mina syskon.” Han blängde på mig och Harry.
Vi tittade på varandra och var sedan tvungna att snabbt titta bort för att inte börja skratta.
“Du kan få behålla Percy”, sa jag halvkvävt av undertryckt skratt.



“Hur ser du ens skillnad på oss?” frågade George.
“Enkelt”, flinade jag, medan jag snurrade en hårslinga mellan fingrarna. “Fred är snyggast.”



“Vi… vi ses till sommarlovet då”, sa jag med ett snett leende.

Åh fy sjuttsingen, ska de inte ses på ett halvår nu? Ugglorna får flyga i skytteltrafik! Och åh vad gulligt att hon refererar till Kråkboet som "hemma!" ♥

Jag är tyvärr inte så bra på shipnamn. Frucy?