Daughter of a death eater (SV)

Du behöver inte be om ursäkt, du skriver när du har lust.

Förresten så var den awesome och idioterna som är hennes kusiner borde nog skaffa sig lektioner om hur man är elak

WOW vad bra!! Du är en naturbegåvning på att skriva!

Så bra!

Jag är så ledsen för att jag är så dålig på att uppdatera och för att det är så tråkiga kapitel men jag hoppas att ni kommer gilla dem mer när vi kommer mer in i story.
Iaf så har jag ett till kapitel och jag vet att det är jättekort och tråkigt så förlåt förlåt förlåt!!!

Kapitel 5

”Så miss Barkley, du ska alltså börja femte året på hogwarts?” frågade Lucius, torrt som om han inte riktigt brydde sig.

”Ja” svarade jag långsamt och stirrade ned i min mat.

”Då börjar du samma år som Draco” sa Nacrissa.

Draco, (som inte ens kollat åt mitt håll under hela middagen) lyfte blicken och för ett ögonblick så mötte den min från andra sidan bordet. Jag stirrade in i hans gråa ögon innan jag vek undan med blicken och tittade ner i den halvätna portionen av grillat kött och potatis som vi blivit serverade av husalfer några minuter tidigare.
Dem vuxna fortsatte prata på om något och jag kunde stänga ute världen runt om kring mig.

”Pst Barkley…” väste Ivan som satt på höger sida om mig i mitt öra.

”Vad?” fräste jag tillbaka.

”Kan du flytta dig lite mer åt vänster? Jag vill inte bli smittad,” sa han och log ett självbelåtet leende. Jag gav honom bara en mörk blick och fortsatte sakta tugga i mig maten.

*

När vi kom in genom spisen till vår lilla lägenhet så hade solen gått ned för länge sedan, jag hade märkt att solen börjat gå ner tidigare och tidigare ju mer det började närma sig höst. Pappa bar April i famnen och hon såg nästan död ut där hon låg och sov och även om jag inte ville erkänna det så hade mina ögonlock blivit tunga som bly.

Efter att ha borstat tänderna och bytt om till en alldeles för stor
t-shirt så kröp jag ned i min varma säng, (som inte var så varm då jag hade glömt att bädda den i morse).

Jag vet inte om det var månljuset som envist trängde sig in genom mina gardiner, eller om det var tankarna på dagens händelser som fick mig att ligga vaken till långt efter midnatt.
Jag stirrade upp i det vita taket.
Svaga dunsar hördes från våningen över oss, (som om någon studsade en boll) utanför prasslade det bland löven när vinden fick tag i dem och envist försökte rycka loss dem från sina grenar där dem troget satt som berget.
Utan att vet hur kände jag hur mina ögon blev tyngre och tyngre innan jag sakta somnade.

Awesome!

Du måste verkligen sluta be om ursäkt! Du skriver fantastiskt och måste inte uppdatera ett nytt kapitel varje vecka eller flera gånger om veckan. Man vill ju ha mer om det tar lite längre tid innan nästa kapitel

Underbart!

Annie Lupin har rätt! Du måste sluta be om ursäkt. Du skriver när du känner för det och du skriver super bra! Hur lång tid det än tar för dig att uppdatera så kommer jag alltid vänta tålmodigt

Va kul att du fått insperation från mig ♥ Jag läser jättegärna din ff:n :* Börjar NU!!♥

Tack för att ni läser och kommenterar verkligen! Jag ska försöka att säga förlåt mer sällan! Jaja ett väldigt flummigt kapitel det här men men.

Kapitel 6.

Efter en helg av regn så hade den äntligen slutat och solen hade stått framme mitt på himlen hela morgonen. Eftersom jag inte hade en anledning att sitta inne längre så hade pappa tvingat mig att använda mugglarnas transportmedel och åka in till stan.

Jag satt i den fyrkantiga busskuren, vinden blåste i mitt ansikte och jag ångrade att jag inte tagit med en jacka.
En mörkhårig flicka satte sig på platsen bredvid mig. Hennes mörka hy skärde sig mot dem vita bladen i boken som hon höll i handen.

En mamma med en barnvagn gick på andra sidan vägen. Den gamla damen som bor på våningen över oss hängde tvätt vid balkongen. Fåglar flög över himlen. Jag hostade till och strök håret bakom öret.
Flickan bredvid mig tittade upp. Hennes mörka ögon gav ett varmt intryck och dem glittrade i morgonljuset.

”Bor du där?” sa hon och nickade mot lägenheten mittemot. Jag nickad svagt och gav henne ett litet leende.

”Är du nyinflyttad?” frågade hon och stängde boken utan att sätta ett bokmärke.

”Ja, jag flyttade in för några dagar sen,” sa jag och vände blicken från lägenheten till henne.

”Jag bor på sjunde våningen.” sa hon glatt. ”Så jag såg er genom fönstret när ni flytta in.”

Jag nickade lite lätt utan att riktigt veta vad jag skulle göra eller säga.

”Oj förlåt, du vet ju inte ens vad jag heter!” Utbrast hon och sträckte genast fram handen. ”Dawn, Dawn Fletherby.”

Jag skakade hennes hand.
”Eden Barkley,” mumlade jag sedan.

”Eden” sa hon tyst för sig själv. ”Vilken skola går du på?”

Jag frös till. Vad skulle jag säga? Hej, kul att träffas jag går på en skola för människor som kan trolla och i min ficka har jag en trollstav som tekniskt sett kan döda dig. Nä.
”Eh.. jag går på en internatskola i Skottland” sa jag med ett nervöst skratt. Det var i alla fall sant.

”Jaha” mumlade hon. ”Jag går på S:t Madelens elementary school, den ligger där borta,” sa hin och pekade på en röd telebyggnad en bit bort. En röd bus rullade in framför oss och Dawn reste sig häftigt.
”Jag ska med denna, kul att prata med dig hoppas vi träffas snart!” Och med dem orden var hon borta. Som en vattendroppe som ansluter sig till havet.
Med ens kom jag på att jag inte visste vilken buss som gick in till stan. Jag kollade febrilt omkring efter nån busskarta eller liknande men upptäckte till min förvåning att det inte fanns någon.

En gammal dam som stod borta vid kanten av busskuren fångade min blick och jag började sakta röra mig åt hennes håll.

”Ursäkta,” sa jag halvhögt på min dåliga engelska när jag försökte hitta dem rätta orden för det jag behövde säga.
Den gamla damen tittade upp och kolade frågande på mig

”Hur kommer man till stan härifrån?”

”Åh det är enkelt lille vän, du tar bara nästa buss. Jag ska faktiskt också dit,” sa hon med en gammal vänlig röst. Jag nickade och ställde mig bredvid henne i väntan på bussen.

”Dem kommer på dem mest besynnerliga sakerna, dem här mugglarna.” Hennes röst var så låg att jag var säker på att jag hörde fel. Mugglare? HON var en mugglare. Hon kan inte känna till trollkarlar och häxor, hon SKA inte känna till trollkarlar och häxor.

”Va?” frågade jag nervöst. I hopp om att jag hört fel.

”Åh du hörde lille vän” hennes ansikte pryddes av ett brett leende när hennes gamla nariga läppar formade orden: Mugglare.

”Hur..Varför…Hur?” stammade jag.

”Din stav,” sa hon snällt. ”Den sticker ut genom din väska.”

Jag lyfte fram min väska och såg ur min 11,8 tums enhörningshårs stav stack ut genom en glipa av min väska.
Jag stoppade snabbt in den innanför jackan i en av innerfickorna i min jacka.
”Hur visste du… är du en..en” Jag viste inte hur jag skulle formulera meningen.

”En häxa? Givetvis lille vän, jag gick på hogwarts som ung” hennes röst och det sättet hon kallade mig för ”lille vän” fick mig att få kalla kåra över ryggraden.
”Som du förmodar jag” la hon till med ett leende.

”Asså, inte riktigt jag har precis flyttat hit från sverige och nu ska jag börja på howarts,” jag vet inte om hon fattade vad jag sa men hon nickade lätt på huvudet och böjde sig närmare mig. Så nära att jag kunde känna hennes doft, en blandning av citron och kaffe.
”Ta nästa buss, åk fem stationer så är du framme vid gallerian,” väste hon. Och med ens kollade hon sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg henne och sedan försvann hon som i ett rökmoln.

*

Vem är dne gamla tanten egentligen?

AWESOME kapitel!