Draco memoraid (DM)

Najs!

Underbart!

Så bra!

Åh tack för alla kommentarer!! Blir så sjukt glad att ni gillar och läser Jag har varit iväg på lite saker så har inte kunnat skriva. Jag lägger upp 2 kapitel imorgon eller på måndag om ni vill ♥

Yay!

Längtar????

Blev lite sen ♥ Fastnade i körkortsplugg då jag fått uppskrivningstider... Hoppas ni ska tycka om kapitlen ♥
Jag tar ett nu i natt och ett imorgon, så jag inte spammar för mycket. Det var längesedan jag skrev ff:n så allt kanske inte är perfekt, men hoppas att ni gillar det iallafall. Kram på er/ Elzyii


Kapitel 3
Diagongränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna. 
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat, vilket oftast var sin son, make eller väninnorna som kom på besök allt oftare.
En tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom på besök, vilket visade sig vara rätt ofta, blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum. Hon, kvinnan, Lucius och ibland även Draco försvann alltid in i rummet med ormarna, som noggrant förseglades både inifrån och utifrån.
Lucius såg jag annars knappt till alls under den kommande veckan. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen.
Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom. Draco såg jag knappt heller till, och jag antog att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet. Jag var faktiskt förvånad över att min taktik att hålla mig undan hade fungerat så pass länge, men på lördagen gick det inte längre.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.” Jag krafsade dit gatuadressen och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.” 
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet.  Omsorgsfullt förseglade jag det innan jag surrade fast det vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, Sa jag och kände en välbekant gråtklump i halsen. ”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner”, Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen. ”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat. ”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.” 
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt. ”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?” Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Nej!” sa han ilsket. 
”Är det något problem där uppe, Draco?” Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nejdå, mamma” , Han kastade en misstrogen blick på mig, ”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en sista ilsken blick innan han tågade ut ur rummet. Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
Sen bar jag fram henne till fönstret.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset. Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan.
Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Men hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan vartefter han fäste sina tomma ögon på mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja” , svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!” Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco”. Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren.
Med ett sprakande ljud var också hon borta och Draco vände sig mot mig.
Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i samma spis som mig.
”Kom hit.” 
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen, och jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom i spisöppningen. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag genom min klädnad. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco.
Bara några sekunder senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss och jag skyndade mig att sopa ögonen rena från sot.
När jag öppnade dem igen konstaterade jag att vi befann oss på en pub.  En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub. Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Det gav mig mera tid till att studera gästerna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal  och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar. Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde. En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång,ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma. Jag hade ingen aning vart han gick, fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara, jag var i ett helt främmande land, och hos en familj jag inte kände och som uppenbarligen inte ville ha mer med mig att göra än vad som var absolut nödvändigt. Hade jag bara fått en chans så hade jag gärna gått och kikat in i alla de små affärerna som låg överallt upp längst den långa gatan. Men nu var jag hela tiden tvungen att små springa för att hinna med Draco, som såg ut att vilja komma bort från Diagongränden så snabbt han kunde. Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?” Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

Såå braaa!!? Hur??

Superbra!

En perfekt start på dagen när man vaknar lika sent som jag. Underbart! ♥