TVD - Emily Smith

Uuuhh ♥3_♥3

Hääär kommer ett kapitel
Förlåt för världens sämsta update, men jag fick ett ryck nu och ville skriva massa xD
Hade typ glömt denna ff :o ...

Meeen, here we go!


-


Kap 11

Ringsignalerna ekade i mitt öra när jag väntade på att höra Carolines röst i mobilen.
”Emily, snälla. kan vi prata om det?”
Jag väntade mig hastigt om och mitt hår flög som en virvel av ilska runt mig.
”Nej. Nej, inte nu Stefan.”
Han gick fram till mig och la en hand på min axel.
Jag ryggade snabbt bakåt och Stefan grep tag i min handled.
”Emily, lyssna! Du behöver inte prata med mig, men snälla bara lyssna.”
Jag suckade. Utan att vänta på svar från mig förklarade Stefan.
”Elena är som mig - hon blev det nyligen och hon vill ha min hjälp att hantera det. Det är inget som pågår mellan oss, jag lovar. Kan vi inte bara gå tillbaka in? Jag har sagt till Elena att jag inte kan ikväll, att jag vill vara med dig.”

Han drog min kropp intill sig och mötte min blick.
”Saken är den Stefan, att just nu vill jag inte spendera tid med dig. Jag vill inte se dig, höra dig, prata med dig. Bara låt mig vara. ifred och försvinn.”

Stefan ansikte förändrades och hans ögon mötte mina. Han bet sig i läppen och nickade tyst.
Greppet runt min handled mjuknade och jag vände mig om.
Jag började gå.
”Emily, vänta. Jag älskar dig.”
Stefans gestalt stod kvar.
Utan att vända mig om svarade jag.
”Jag vet.”


Jag öppnade ytterdörren och larmade av innan jag drog av mina skor och hängde jackan på en av de vita krokarna.
Jag gick upp för trappan, två steg i taget och tände lamporna på vägen.
Jag öppnade dörren till mitt rum och satte mig vid skrivbordet.
Jag tog fram min dagbok och grep tag i pennan som låg vid kanten av bordet.
Jag började skriva.

Idag gjorde jag slut med Stefan, eller typ.
Det känns som om allt bara brustit inom mig. Som om inget betyder något.
Jag älskar honom mer än jag vill.

- Stefans perspektiv -

Jag stängde igen ytterdörren och drog händerna igenom mitt hår.
Jag suckade och gick in i vardagsrummet.
Jag hällde upp bourbon i ett glas och satte mig i fåtöljen.
Jag svalde det i en hastig klunk, som när man drar av ett plåster.

Jag ställde mig upp och kände hur sorgen vällde upp i mig.
Jag kastade glaset hårt i väggen och det nästan small om det när det gick i tusen, tusen bitar.
Jag ville vråla, skrika, slå sönder allt.

Jag välte glasbordet med en knuff och glaset splittrades när bordet gled över golvet.
Jag slog undan lampan och bröt sönder bordet med alla glas med min knutna näve.
Jag orkade inte bry mig om blodet som rann från mina knogar.

Jag gick upp för trappan och satte mig vid min dagbok.
Jag började skriva.

Idag gjorde Emily slut med mig.
Hon sa att hon inte ville vara med mig mer, se mig mer, höra mig mer.
Allt upprepas.
Alla ord.
Det kändes som knivhugg.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hon var allt som stoppade mig ifrån att släppa taget.
Nu vet jag inte om jag kan stå emot hungern.
Den är värre än någonsin.

Toppen!

Heej, här kmr ett nytt kapitel!
Bytte lite perspektiv i detta nu också, så här får n höra från Stefan





Kap 12

-Stefans perspektiv-

Jag gick med nedböjt huvud över den nästan tomma gatan.
Blod som innan pumpades runt i en flickas hals rann över min haka.
Jag torkade bort det innan jag gick runt hörnet och följde efter den kvinnliga gestalten.
Hon vände sig om och jag tog min chans.
På en millisekund, innan hon ens hann uppfatta att det var någon där så ställde jag mig framför henne.
Hon vände på huvudet igen och flämtade till när hon såg mig.
Hon stannade tvärt.
Jag stod fortfarande med huvudet nerböjt och jag tog tag i hennes handled innan jag höjde hakan.
Hon försökte backa men jag låste fast henne i marken med mitt grepp om hennes arm.
Mitt ansikte vreds om och jag gapade lätt med munnen för att huggtänderna skulle få plats.
Hon skrek när hennes blick mötte mina tänder och sedan vandrade upp mot mina ögon.
Jag lutade mig ner mot hennes hals, drog undan det blonda håret och prickade halsådran med ett siktat bett.
Jag sög i mig blodet och höll uppe hennes kropp när benen vek sig under henne.
Jag tömde henne på blod och när det inte fanns en droppe kvar så lät jag henne falla till marken.

”Stefan!?”
Rösten fick mig att stelna till.
Jag skulle känt igen den oavsett var jag var.
Jag kunde höra hennes hjärta slå vilt.
Hennes blod pulsera i hennes ådror.
Hennes andning som kippade efter luft.
Jag vände mig om och såg Emilys skrämda ansikte.
Men jag kunde inte fokusera på det.
Min blick stannade på hennes halsåder, jag kunde höra hur blodet rann genom den blåa lilla ådran.
Jag darrade till.
Jag gick fram till henne.
Drog undan hennes långa hår från halsen.
”Bara en droppe..”
”Bara. Bara en.” mumlade jag och Emily försökte backa.
Jag högg vant i halsen och blodet började strömma ner i min mun.
Jag sög i mig det utan att kunna hejda mig själv.
”St-Stefan.. Du skadar mig!” viskade hon fram.

Jag hann bara uppfatta ett svischande innan jag kastades bakåt av smällen.
Jag reste på mig och såg den blonda kvinnan jag hade tömt blodet på ligga på asfalten.
Jag kollade upp mot Emily och såg bettet i halsen.
Damon stod framför henne.
”Skärp dig, Stefan!”
Jag stirrade förtvivlat på Emily.
Hon höll båda händerna på sin hals och tryckte dom mot för att hindra blodet.
Jag försökte säga att jag var ledsen, men det kom inga ord.
Allt som kom var andetag.
Damon skakade besviket på huvudet och vände sig mot Emily för att kolla så att hon var okej.
När han vände sig mot mig igen, så var jag borta.

Jättebra!

Nytt kapitel


Kap 13

- Emilys perspektiv -

Jag la handen över såret på halsen och blodet sipprade ut genom mina fingrar som jag försökte stoppa blodet med.
Jag vinglade till och föll.
Allt blev svart.

Jag vaknade upp till en blodsmak i min mun.
Damon stod böjd över mig och jag låg ner på asfalten.
Han hade sin handled mot min mun och det rann blod ner i mina ådror.
”Det läker dig.” sa han.
Jag nickade.
”Jag vet, Stefan har berättat det för mig.”
Jag kollade på kvinnan som låg framför mig en bit.
Som Stefan hade tömt på blod.
Vad hade hänt med honom?

”Han brukar inte dricka människoblod..” började Damon.
”Det är mitt fel. Jag gjorde slut med honom för bara några dagar sen..”
Damon kollade med höjda ögonbryn på mig.
”Varför då?”
Jag kollade argt på honom.
”Har inte du att göra med.”
Han höjde båda händerna och reste sig upp.
”Visst, visst.”
Jag reste mig upp och borstade bort smutsen från mina kläder.
”Jag måste hitta honom.” sa jag bestämt.
”Men du kan inte göra det nu…” började Damon.
Jag avbröt honom.
”Och du SKA hjälpa mig.”

Toppen!