En omöjlig kärlek[THG]

Toppen!

Bra!

Kap. 9.



Först några dagars tystnad, då huvudstadens läkare försöker pussla ihop det av Evan som finns kvar- i alla fall på utsidan. Ingen kan någonsin helt pussla ihop en segrare på insidan. Sedan kommer segrarintevjuer. Så, innan jag vet ordet av, är det dags att åka hem. Jag sitter stilla och tyst på tåget. Jag vet inte vad jag ska göra. Lyckoruset då Evan vann börjar gå över, och ersätts av… Vad? Jag har ingen aning om vad jag känner. Min själ är som ett bottenlöst hav, och jag vet inte hur djupt jag måste gå för att hitta den minsta antydan till känsla.
Jag bara existerar, äter, sover, svarar enstavigt eller inte alls när Blight försöker prata med mig. Efter ett tag ger han upp, går in på sitt rum och stannar där resten av resan.

Då vi närmar oss distriktet, börjar en känsla göra sig påmind. Rädsla. Rädsla, inte för hungerspelen eller för huvudstaden, utan för mitt eget distrikt. Hur ska jag kunna möta människor på gatan där hemma, när jag känner mig som en svikare? Livi är död. Det är mitt fel. Inte bara mitt, men delvis. Och så är det det här med Evan…
Det är bara att inse. Mitt liv är nere på botten, och det lär dröja ett bra tag tills jag lyckas ta mig upp igen.

Vi kommer hem. Eftersom vi inte har någon segrare med oss, görs det inte så mycket väsen av saken. Vi styr stegen mot segrarbyn, sedan går Blight åt sitt håll, och jag går åt mitt. Steven, en gamling som bor i huset bredvid, sticker ut huvudet genom fönstret och hälsar. Jag höjer handen till svar och går in till mig.
“Maddie, du är hemma!”
Mamma kramar om mig.
“Kom, det finns lite äggröra kvar sedan frukosten, och bacon om inte Charles har ätit upp allt… Eller är det för sent för frukost? Ska jag fixa mat istället? Vi har en bit köttpaj kvar sedan igår, fast du kanske hellre vill ha nylagad mat? Jag kan göra...”
“Det är lugnt, mamma. Jag är inte så hungrig, jag åt på tåget.”
“Du kan väl ta en kaka i alla fall? Joanne kom över med dem igår, de är utsökta!”
Jag ger upp och följer med ut i köket. Mamma ger mig en kaka och placerar mig vid matbordet. Hon frågar om jag har något att berätta. Jag skakar på huvudet, varpå hon genast börjar berätta om allt som hänt i distriktet under de senaste veckorna- allt ifrån att slaktaren har förlovat sig, till att Joanne har provat en ny frisyr.
Joanne är dotter till Steven, och mammas bästa väninna. De var tydligen vänner redan innan vi flyttade till segrarbyn.

Så småningom kommer pappa hem. Han har varit och köpt mat- fint kött från slaktaren, och nytt färskt bageribröd. Han lagar mat, och vi äter den första måltiden tillsammans på flera veckor. Det kan inte mäta sig med maten i huvudstaden, men ändå smakar det mycket bättre än något jag har ätit där.
Resten av dagen umgås vi bara. Spelar spel, berättar historier och- i mammas fall- fortsätter skvallra om distriktet och dess invånare. Min mamma har alltid varit den pratiga typen.
Jag tittar ideligen på klockan, längtar efter att det ska bli kväll så att jag kan få gå och lägga mig. Jag vill bara vara ifred, men det är uppenbart att det här är viktigt för mina föräldrar, så jag låter dem hållas. De var nära att förlora mig förra året, och nu har vi inte träffats på flera veckor. Därför skrattar jag åt alla historier pappa berättar, ler när de plockar fram det femte spelet och låtsas vara intresserad av vad min mosters bästa väns kusins hund gjorde förra veckan. På utsidan är jag lycklig och fridfull. På insidan vill jag skrika och gråta. Men jag visar ingenting. Är det något jag har lärt mig det senaste året, så är det att det aldrig lönar sig att visa sina känslor.

Framåt åttatiden börjar jag gäspa. Mamma, som lägger märke till allt, frågar hur det är med mig, och jag svarar att allt är bra, men att jag är lite trött. Vi spelar klart spelet, och sedan säger mamma att jag nog borde gå och lägga mig. Jag misstycker inte. Jag borstar tänderna och går upp på mitt rum, men jag går inte och lägger mig. Jag ägnar en liten stund åt min hobby, broderier, men lägger av rätt fort. Jag kommer inte stå i centrum längre, det kommer Evan göra. Jag kommer inte bli intervjuad om min hobby stup i kvarten, som förra året.
När jag har slutat med broderierna, tar jag fram min lite mer inoffeciella hobby. Dikter. Jag skriver och skriver, och uttrycker alla de känslor som finns inom mig. Att skriva dikter hjälper mig att kontrollera mig själv. Efter en dikt eller två, brukar jag lugna ner mig, känna mig mer fridfull.
Jag skriver ända till midnatt. Då somnar jag äntligen, utmattad, men hemma, och så nära trygg som jag någonsin kommer att komma.

Superbra!

Jag är ledsen att det har dröjt så länge sedan förra kapitlet, men jag har inte lika mycket tid att slå ihjäl nu när skolan har börjat *suck*, så jag skriver inte lika ofta längre.
Kap. 10.


Jag lever mitt liv. Skriver, träffar vänner, äter, sover, försöker glömma. Månaderna går. Med rädsla, sorg och längtan ser jag fram emot Evans turné. Rädsla, för att jag inte vet hur jag ska klara av det. Sorg, över vad som aldrig kommer att bli mellan oss. Längtan, för att jag trots det inte lyckas glömma honom...

Ju mer tid som går, dess mer rastlös blir jag. En vecka före turnén, börjar jag inse att jag inte kommer att klara det här. Jag måste få prata med Evan, kosta vad det kosta vill. Men hur ska jag klara av det? Jag måste hitta något sätt att få lite tid ensam med honom, och med tanke på att han kommer att stå i centrum från det att han anländer till distriktet fram tills han åker, kommer det bli så gott som omöjligt. Har jag tur får jag ett par minuter, och ett par minuter kommer aldrig att räcka för att säga vad jag vill ha sagt. Det jag behöver är en timmes pratstund, där jag kan förklara exakt hur det är, där jag får veta vad han känner. En timmes pratstund är uteslutet.

Ett brev. Ett brev är lösningen. Jag kan skriva sida upp och sida ned om hur jag känner. Jag kommer bara behöva någon minut för att ge honom brevet, och förklara hur viktigt det är att han håller det gömt. En minut måste jag klara av att ordna fram, på något sätt.
Kära Evan!
Jag stryker över kära. Jag kan inte kalla honom Kära Evan, när vi knappt har pratat med varandra.
Evan!
Ett utropstecken känns bara så fel. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det känns som om utropstecknet skapar ett glatt och vänskapligt sken över brevet. Det får det att verka som ett brev, från en vän till en annan. Som om allt var som det skulle. Sanningen är att allt är så långt ifrån som det ska vara som det någonsin kan bli.
Evan.
Det ser bistert ut, som om jag skrev ett brev för att läxa upp honom. Eller inbillar jag mig? Jag börjar gråta. Om det är så här svårt att skriva hans namn på ett bra sätt, hur ska jag då klara av resten?
Jag bestämmer mig för att ta itu med själva brevet först. Det är ju trots allt det som är det viktiga.

Flera timmar senare har jag fortfarande inte åstadkommit något mer än att dränka pappret i mina tårar. Det verkar omöjligt att få ner mina känslor på ett papper. Jag behöver prata med honom. Ett brev kan aldrig ersätta talade ord. Jag tar ett nytt papper och skriver som det är:
Evan,
jag tror att jag är förälskad i dig. Sök upp mig vid nästa hungerspel. Snälla, jag står inte ut med det här. Vi måste prata. Snälla.
Madison
Jag lägger lappen i ett kuvert och förseglar det noggrant. Äntligen har jag en plan, och en gnutta kontroll över vart mitt liv tar vägen.

Jag vaknar. Den första känslan jag känner är svår att sätta fingret på, men jag tror att det är en blandning av ångest, förtvivlan, rädsla, nervositet och spänning. Idag kommer Evan. Jag ska ge honom brevet.

Jag står vid torget och känner paniken välla över mig. Hur tänker jag egentligen? Jag kan inte ge honom ett brev. Tänk om skrattar ut mig. Tänk om han visar det för någon, tänk om han inte vill träffa mig, tänk om, tänk om, tänk om… Jag måste inse fakta. De murar som skiljer oss åt går inte att riva ner. De är för höga för att klättra över. De är omöjliga att ta sig förbi. Jag river kuvertet i småbitar.

Evan står framme på scenen och läser innantill från ett kort. Jag börjar ångra att jag rev sönder brevet. Jag måste prata med honom. Jag har varken papper eller penna, och det är för sent för att gå hem och hämta. Det innebär att jag måste prata med honom. Jag måste få tag på honom innan han åker.

På kvällen är det en middag i Rättens hus. Jag är bjuden. Evan kommer att vara där. Så långt är allt bra. Problemet är bara det att det finns åtminstone tolv, tretton andra personer där, och dessutom ett gäng övervakningskameror, som registrerar minsta rörelse. Jag genomlider middagen utan att säga ett ord i onödan. Jag äter för att ha något att göra,men jag har ingen aning om vad det är jag stoppar i munnen. Jag har missat min chans. Så fort middagen är avklarad ska Evan vidare till distrikt 6. Det blir inga fler tillfällen att prata med honom. En stund senare står jag vid dörren och ska ta farväl. Jag tänker inte acceptera det här. Jag vet att huvudstaden och presidenten kan förstöra mitt liv. De har gjort det förut och de kan göra det igen. De kan styra varenda detalj i mitt liv. Men mitt hjärta kan de inte styra. Jag låtsas snubbla över någonting. Jag ramlar rakt in i Evan. Det tar inte lång tid att återfå fotfästet och resa mig, men på det korta sekunderna har jag hunnit viska någonting i hans öra:
“Möt mig i huvudstaden.”
Han låtsas inte om någonting förrän han nästan har hunnit ut genom dörren. Då vänder han sig om och sveper med blicken över hallen, som om han ville få sig en sista titt på det hela. Samtidigt nickar han, knappt märkbart, åt mitt håll.

Awesome

Kap. 11.



“Maddie, lyssnar du?” Crystal Hutton viftar med handen framför mitt ansikte. “Hallå, är du där? Jorden anropar Maddie?”
“Förlåt, vad sade du?”
Crystal suckar.
“Vi har varit bästa vänner hela livet, men jag känner inte igen dig längre.”
“Jag är ledsen. Vad var det du sade?”
“Jag frågade vad du tänkte på. Men du var uppenbarligen så djupt försjunken i dina tankar att du inte hörde.”
“Förlåt.”
“Det var tredje gången du bad om ursäkt.”
“Förl… Jag menar… Ehum…”
Crystal skrattar.
“Så, vad tänkte du på?”
“Ingenting viktigt.”
“Du rodnar. Jag skulle tro att ‘ingenting viktigt’ har med en ‘inte så speciell’ person att göra. Har jag rätt?”
Jag slår ner blicken, och hon skrattar triumferande.
“Så, vem är den lycklige?”
Jag svarar inte.
“Jag lovar, du kan lita på mig.”
Jag säger fortfarande ingenting.
“Jaha, då får jag väl gissa. Är han rik eller fattig?”
“Definiera rik.”
“Någon som kan äta sig mätt varje dag, och har kläder som är hela, rena och i lagom storlek.”
“Rik.”
“Det blir lätt. Vi känner inte så många rika män. Få se nu… Andrew? Gary? Henry?”
“Nej. Nej. Henry Carlisle eller Henry Everett?”
“Båda.”
“Nej.”
“Känner vi några fler? Eller är det någon som du känner men inte jag? Det kan inte vara någon av killarna där hemma, de kan knappast kallas rika.”
“Ingen av oss känner honom särskilt väl. Du har aldrig träffat honom, men du vet vem han är.”
“Fler ledtrådar, tack.”
“Du har sett honom på teve.”
“Du menar inte att han är från segrarbyn? Allvarligt, Maddie, i så fall är han minst tjugo år äldre än du!”
“Han är från segrarbyn… Men… Inte den här segrarbyn.”
“Finns det fler?”
“Ja, självklart.”
“I de andra distrikten, ja. Men… Vänta, du menar inte att han är från ett annat distrikt?”
“Det är precis vad jag menar.”
“Maddie, vem…”
“Evan. Evan James.”
Crystal slänger sig på min säng. Hon skrattar så att tårarna rinner. Då hon märker att jag inte skrattar med henne, hejdar hon sig tvärt och sätter sig upp.
“Vänta, menar du allvar? Evan James? Lång, blå ögon, vitt hår, från distrikt 10 och segrare i sextionionde årliga hungerspelen?”
“Jag antar att den beskrivningen passar rätt bra på honom…” Jag försöker få det att låta som om jag inte har gått igenom varje detalj i hans utseende minst femhundra gånger. “Fast hans hår är inte vitt, det är ljust blont.”
“Sak samma.”
Ingen av oss kommer på något att säga på en lång stund. Crystal pillar på en lös tråd i mitt täcke. Jag ser ut genom fönstret. Efter tio minuters tystnad hör jag steg i trappan. Crystals lillebror, Tyler, tittar in genom dörren.
“Cris, mamma säger att om inte du kommer hem nu, så får du ingen mat.”
Han stannar upp ett ögonblick och verkar tänka efter.
“Förresten, du kan väl stanna här ett tag till, så kan jag äta din mat istället.”
Familjen Hutton har alltid haft ont om mat, precis som alla andra familjer jag växte upp med. Precis som vi hade förut.
“Crystal stannar här”, säger jag hastigt. “Vi har mat, hon kan äta med oss.”
Vi följer med Tyler ner. Mamma står i köket och steker kött, medan pappa hackar grönsaker till en sallad.
“Jag sade att Crystal kan äta här, det har ni väl inget emot?”
“Självklart inte”, svarar mamma. “Du kan bjuda in vem du vill, vi har så det räcker.”
Hon får syn på Tyler, och tillägger:
“Du är också välkommen, om du vill.”

När Crystal och Tyler ska gå hem säger mamma till dem:
“Ni kan väl komma hit på middag någon dag? Hela familjen, alltså?”
Crystal ser besvärad ut, och Tyler mumlar någonting.
“Vad sade du?”
“Mamma vill inte ta emot allmosor…”
“Vi var vänner förut också, ingenting har förändrats!”
Tyler svarar inte. Jag går ut i köket och hämtar en brödlimpa.
“Här, ta den här”, säger jag och ger den till Tyler.
“Men… Mamma…”
“Det blir gammalt om ingen äter upp det snart. Jag tror knappast att hon vill att vi slänger bort maten.”
Till Crystal säger jag:
“Jag vet att det inte är mycket, men det är i alla fall något.”
“Du har glömt hur det är”, svarar hon. “När man har det som vi, som du hade det förut, kan en brödlimpa vara skillnaden mellan liv och död.
Hon låter varken sur eller anklagande. Hon bara säger det, med samma tonfall som man pratar om vädret. Men hennes ord känns som en kniv, som skär i min själ, just där den är som allra mest sårbar.
Hon vänder sig om, och hon och Tyler går tillsammans ut genom dörren och bort från den värme och det överflöd, som Crystal tror att jag börjar ta för givet.
Jag kan inte låta bli att undra. Tar jag det här för givet? Inte gör jag väl det, när Snow skulle kunna rycka bort allt innan jag hinner blinka?

Jättebra!