Den tredje generationen

Åh va spännande!

Tack alla för era vänliga ord, här är nästa kapitel!

Kapitel 6 - Matchen
’’Professor, menar du att jag har tillåtelse att spela på matchen imorgon?’’ frågade James när han satt inne i McGonagalls kontor en lördag morgon, dagen innan den viktiga matchen mot Ravenclaw.
’’Korrekt uppfattat Potter’’ sa McGonagall med en allvarlig stämma. James lyste upp och tackade för sig och lämnade kontoret. Utanför väntade naturligtvis hela quidditchlaget, alla spända på att få höra resultatet.
’’Det verkar som att ni har fått er kapten tillbaks!’’ flinar James åt den förväntansfulla skaran iklädda sina röd-gula quidditchklädnader. Alla började jubla, men avbröts snabbt av McGonagalls röst inifrån som ljöd:
’’Iväg och träna nu, har inte ni bättre saker för er än att stå här och ge mig tinnitus?’’. Quidditchlaget tassade iväg mot ingången, alla nu mycket gladare än innan. Gladast var förstås James.

Ute på quidditchplan hade laget nu en helt annan stämning än tidigare. Laget spelade fantasiskt, alla var i toppform. De var alla minst sagt upprymda över morgondagens match.

Nästa dag satt ett väldigt nervöst gäng runt frukostbordet i stora salen. James försökte få alla att äta någonting i alla fall, trots att han själv knappt fick ner en tugga. Han var alldeles för nervös för att äta.
Lite senare satt de alla i omklädningsrummet. De alla bar sina röd-gula quidditchklädnader och kvastarna i högsta hugg. Just nu satt hela gänget och lyssnade på James taktiksnack. Det var knappast något vidare tal, men eftersom alla var så nervösa så var det ändå ingen (förutom Oliver) som lyssnade. James kollade på sin klocka och förstod att det var dags att bege sig ut på plan. James tog täten och resten av laget bakom honom.

Ravenclawlaget stod redan på planen och väntande. Till James lycka insåg han att det inte var Andreas Hewitt som stod längst fram, utan Patric Humprey hade intagit platsen som kapten. James visste redan att Patric var jagare i vanliga fall, men eftersom Andreas inte stod bland dem antog James att Andreas blivit avstängd och att Patric vikarierade.

Snart skakade kaptenerna hand och Madam Hooch blåste igång matchen. Det blev full fart direkt och James följd av de andra jagarna, Hilma och Selma. Det var en ytterst jämn match, efter en halvtimme stod det 100-110 till Gryffindor.

Då, plötsligen susade Rose iväg som skjuten ur en kanon påväg mot tornen i norra delen av planen och ner under plan. Ravenclaws sökare (som James inte kunde namnet på) följde tätt efter. James antog att de hade sett kvicken.
En lång stund gick innan Rose eller Ravenclaws sökare kom upp igen och publiken försökte få syn på de två spelarna. Plötsligt hördes ett högt brak och de två sökarna dök upp.

De låg båda stilla på marken i några sekunder och hela arenan kollade med spänning på. James stelnade till. Ravenclaw sökaren ställde sig upp och öppnade handen för att visa kvicken. De hade förlorat, tänkte James. Ravenclawarna börjar hurra och applådera, men plötsligt brast alla i publiken (förutom Ravenclawarna) ut i skratt. Sökaren hade inte fångat någon kvick, utan fått tag i en liten sten. Rose steg upp bredvid henne och ur hennes hand flög kvicken. James kunde ha svurit på att arenan exploderade, han hade aldrig sitt någon publik bli så lycklig.

Kvällen blev fantastisk, alla i Gryffindor firade i sällskapsrummet och stämningen var verkligen på topp.

Plötsligt tog någon tag i James axel och drog in honom till ett hörn.
’’James, jag måste få tala med dig’’ svarade personen som dragit in honom i hörnet. Det var Eline.

Det finns många bra ff:s på mugglis, den här är helt klart en av dom bästa♥♥♥♥

Åh va bra!! Du skriver jättebra!!!

Är så taggad på nästa kapitel!!!! Längtar redan! Superbra!

Åh så spännande! Hoppas Eline ska säga någåt positivt!

Har läst allt nu och det är jättebra skrivet så taggad inför att få veta vad Eline kommer att säga

Jätte bra *bevakar*

Vad kul med så många nya läsare och tack för alla era fina komplimanger!


Kapitel 7 – Brevet

’’Visst Eline, vad är det?’’ frågade den förvånade James.
’’Förlåt mig. Jag är så ledsen för vad jag sagt åt dig innan, jag förstod inte vilken idiot Andreas är’’ snyftade Eline. James var väldigt glad över att hon äntligen insett att Andreas är en drummel.
’’Äsch, det är oke…’’ sa James men avbröts av att Eline omfamnade honom. James trodde för en sekund att han fått en värre hjärtattack, han hade nog aldrig blivit så förvånad. Han kunde verkligen inte fatta att Eline nyss frivilligt kramat honom.

Snön hade lagt sig på Hogwarts och de flesta elever packade ihop för att åka hem till julen. James var en av dem.

Kvällen innan avfärd gick mest ut på att packa väskorna och ta farväl av kompisarna och att gömma sig från Peeves som startat en kampanj som gick ut på att bombadera elever med stinkbomber.
James hade hotat alla spelare i quiddithlaget med att han själv skulle gå med i Peeves kampanj och bombadera dem också, ifall de inte tränade på lovet. Han hade fått alla spelare att dyrt och heligt lova att öva där hemma.

Nästa dag när James och syskonen samt alla andra som skulle hem stod vid huvudingången och väntade på vagnarna, kom Eline ner. Hon hade inte riktigt talat med honom sen kvällen hon omfamnat honom. Eftersom hon inte bar på någon stor och klumpig väska antog James att hon skulle stanna på Hogwarts över lovet.
’’Du James, jag har dumpat Andreas nu. Förlåt mig återigen för allt jag sa. Jag kan inte förstå vad jag såg i honom’’ sa Eline. Det kunde inte heller James förstå, vad sjutton kunde någon över huvudtaget se i Andreas?
’’Jaha. Uhm, det var väl bra antar jag? Stannar du hemma över lovet?’’ frågade James som inte riktigt visste vad han skulle säga härnäst.
’’Ja, jag gör det. Mamma har så mycket på ministeriet och pappa jobbar ju utomlands så jag fick stanna här. Men, god jul på dig James!’’ sa Eline och log. Plötsligt kände han hur Elines varma hand sökte hans egna under kappan han bar.
’’God jul på dig med’’ sa James stillsamt och log till svar, samtidigt som han höll hennes hand. Då kom vagnarna och de fick ta avsked.

Betydligt senare hade de anlänt till 9 ¾ igen. Ginny stod och väntade på dem och hon kramade allesammans (förutom Albus som påstod att kramar kan vara farligt för hälsan). Ginny ställde en massa frågor över hur första terminen varit och hon ville veta allting om hur det gått för quidditchlaget.

Snart kom julafton, och Potter familjen firade tillsammans med familjen Weasley. Det var en riktigt stor fest, alla från hela släkten var här. Julmiddagen bestod av så mycket god mat och det var verkligen underbart att få träffa alla.
På julaftonskvällen satt Rose och James tillsammans vid fåtöljerna i Kråkboet efter en väldigt mättande middag. Plötsligt avbröts de av att Lily stormade in i rummet.
’’James, James! Mimsy kom med ett brev åt dig!’’ sa hon anfått. James tittade frågande på henne. Vem i hela världen skulle vilja skicka något åt honom såhär dags?

James öppnade brevet och insåg snabbt att det var ett meddelande från Oliver. Han stelnade till. Om och om igen läste han brevet, han kunde inte fatta att det var sant.

Åh så bra och spännade!!! Du skriver verkligen awesome och jag älskar berättelsen!! Är så taggad på nästa kapitel!